Nils Bjurman framstod som en respekterad och socialt engagerad advokat med medlemskap i Greenpeace och ett ”engagemang för ungdomar”. En spalt ägnades åt Bjurmans nära vän och kollega Jan Håkansson, som hade kontor i samma fastighet som Bjurman. Håkansson bekräftade bilden av Bjurman som en man som stred för småfolkets rättigheter. En tjänsteman vid överförmyndarnämnden beskrev honom som genuint engagerad i sin skyddsling Lisbeth Salander.
Lisbeth Salander log dagens första skeva leende.
Stort intresse fokuserades på Mia Bergman, dramats kvinnliga offer. Hon beskrevs som en söt och rasande intelligent ung kvinna med en redan imponerande meritförteckning och en lysande karriär framför sig. Chockade vänner, kurskamrater och en handledare citerades. Den vanliga frågan var ”varför”. Bilder visade blommor och tända ljus utanför porten till fastigheten i Enskede.
Dag Svensson fick i jämförelse ganska lite utrymme. Han beskrevs som en skarp och orädd reporter, men huvudintresset låg på hans sambo.
Lisbeth noterade med mild förvåning att det dröjde ända till påsksöndagen innan någon tycktes upptäcka att Dag Svensson hade arbetat med ett stort reportage för tidningen Millennium. Hennes förvåning ökade då hon upptäckte att det inte framgick i rapporteringen exakt vad han arbetade med.
Hon läste aldrig citatet av Mikael Blomkvist i Aftonbladets nätupplaga. Det var först sent på tisdagen då citatet nämndes i en nyhetssändning i TV som hon upptäckte att Blomkvist lämnat direkt vilseledande information. Mikael påstod att Dag Svensson hade varit engagerad för att skriva ett reportage om ”datasäkerhet och olaga dataintrång”.
Lisbet Salander rynkade ögonbrynen. Hon visste att påståendet var felaktigt och undrade vilket spel Millennium egentligen spelade. Sedan förstod hon budskapet och log dagens andra sneda leende. Hon kopplade upp sig till servern i Holland och dubbelklickade på ikonen som var döpt till MikBlom/laptop. Hon hittade mappen <LISBETH SALANDER> och dokumentet [Till Sally] fullt synligt mitt på skrivbordet. Hon dubbelklickade och läste.
Därefter satt hon en lång stund stilla framför Mikaels brev. Hon brottades med motsägelsefulla känslor. Fram till dess hade det varit hon mot resten av Sverige, vilket i sin enkelhet var en ganska prydlig och överskådlig ekvation. Nu hade hon plötsligt fått en allierad, eller åtminstone en potentiell allierad som påstod att han trodde att hon var oskyldig. Och det var förstås den ende man i Sverige som hon under inga omständigheter ville träffa. Hon suckade. Mikael Blomkvist var som alltid en jävla naiv do gooder. Lisbeth Salander hade inte varit oskyldig sedan hon var 10 år.
Det finns inga oskyldiga. Däremot finns det olika grader av ansvar.
Nils Bjurman var död därför att han hade valt att inte spela enligt de regler hon hade beslutat om. Han hade haft alla chanser, men ändå hade han anlitat någon jävla alfahane för att göra henne illa. Det var inte hennes ansvar.
Men Kalle Blomkvists agerande på scenen skulle inte underskattas. Han kunde vara användbar.
Han var bra på gåtor och han hade en envishet som saknade motstycke. Det hade hon lärt sig i Hedestad. Då han satte tänderna i någonting fortsatte han tills han stupade. Han var verkligen naiv. Men han kunde röra sig där hon inte kunde synas. Han kunde vara användbar till dess att hon i lugn och ro kunde lämna landet. Vilket var vad hon antog att hon snart skulle bli tvungen att göra.
Dessvärre kunde inte Mikael Blomkvist styras. Han måste själv vilja göra. Och han behövde en moralisk förevändning för att agera.
Han var med andra ord rätt förutsägbar. Hon funderade en stund och skapade därefter ett nytt dokument som hon döpte till [Till MikBlom] och skrev ett enda ord.
[Zala.]
Det borde ge honom något att fundera på.
Hon satt fortfarande kvar och funderade då hon noterade att Mikael Blomkvist plötsligt slagit på sin dator. Hans replik kom kort efter att han läst hennes svar.
[Lisbeth – jävla besvärliga människa. Vem fan är Zala? Är han kopplingen? Vet du vem som mördade Dag & Mia – i så fall, tala om det för mig så vi kan lösa det här eländet och gå hem och sova. /Mikael.]
Okej. Dags att kroka honom.
Hon skapade ytterligare ett dokument och döpte det till [KALLE BLOMKVIST]. Hon visste att det skulle reta honom. Sedan skrev hon det korta meddelandet.
[Du är journalisten. Lista ut det.]
Som väntat replikerade han omedelbart med en vädjan till henne att ta sitt förnuft till fånga, och han försökte spela på hennes känslor. Hon log och stängde hans hårddisk.
När hon ändå var igång med att snoka gick hon vidare och öppnade Dragan Armanskijs hårddisk. Hon läste eftertänksamt den rapport om henne som han hade författat på annandag påsk. Det framgick inte till vem rapporten var ställd, men hon utgick från att det enda rimliga var att Armanskij samarbetade med polisen för att hon skulle gripas.
Hon ägnade en stund åt att gå igenom Armanskijs e-post men hittade inget av intresse. Precis då hon tänkte stänga hårddisken snubblade hon över mailet till Milton Securitys tekniske chef. Armanskij lämnade instruktioner för installation av en dold övervakningskamera på sitt arbetsrum.
Hoppsan.
Hon tittade på dateringen och konstaterade att mailet var avsänt någon timme efter hennes vänskapsbesök i slutet av januari.
Det innebar att hon måste justera vissa rutiner i det automatiska övervakningssystemet innan hon gjorde något nytt besök på Armanskijs rum.
22
Tisdag 29 mars – Söndag 3 april
På tisdagens förmiddag gick Lisbeth Salander in i Rikskriminalens belastningsregister och gjorde en slagning på Alexander Zalachenko. Han existerade inte i registret, vilket inte var förvånande eftersom han så vitt hon kände till aldrig hade dömts för brott i Sverige och inte ens fanns i folkbokföringen.
När hon gick in i kriminalregistret använde hon identiteten för kommissarie Douglas Skiöld, 55 år och hemmahörande i Malmös polisdistrikt. Hon fick en mild chock då hennes dator plötsligt plingade till och en ikon i menyraden började blinka som signal att någon sökte henne på chattprogrammet ICQ.
Hon tvekade ett ögonblick. Hennes första impuls var att dra ur pluggen och koppla ned sig. Sedan tänkte hon efter. Skiöld hade inte haft programmet ICQ i sin dator. Få äldre människor hade ICQ i sin dator eftersom det var ett program som främst användes av ungdomar och vana datoranvändare som ville chatta med varandra.
Vilket innebar att någon sökte henne. Och då fanns inte så många alternativ att välja på. Hon kopplade upp ICQ och skrev orden <Vad vill du Plague?>.
<Wasp. Du är svår att hitta. Kollar du aldrig din mail?>
<Hur gjorde du?>
<Skiöld. Jag har samma lista. Jag antog att du skulle använda någon av identiteterna med högst behörighet.>
<Vad vill du?>
<Vem är Zalachenko som du gjorde slagningen på?>
<MYOB>
<?>
<Mind Your Own Business>
<Vad händer?>
<Fuck O, Plague>
<Jag trodde att jag hade ett socialt handikapp, som du brukar säga. Om jag ska tro tidningarna så är jag ju hur normal som helst jämfört med dig.>
<’’|’>
<Finger på dig själv. Behöver du hjälp?>
Lisbeth tvekade en stund. Först Blomkvist och nu Plague. Det fanns ingen hejd på alla som strömmade till hennes undsättning. Problemet med Plague var att han var en 160 kilo tung enstöring som nästan enbart kommunicerade med omvärlden via Internet och fick Lisbeth Salander att framstå som ett mirakel av social kompetens. Då hon inte svarade knackade Plague ytterligare en rad.