<Kvar? Behöver du hjälp att ta dig ut ur landet?>
<Nej>
<Varför sköt du?>
<Piss off>
<Tänker du skjuta fler och behöver jag i så fall vara orolig? Jag är nog den ende som kan spåra dig.>
<Sköt ditt så behöver du inte vara orolig.>
<Jag är inte orolig. Sök mig på hotmail om du behöver något. Vapen? Nytt pass?>
<Du är en sociopat>
<Jämfört med dig då?>
Lisbeth kopplade ned ICQ:n och satte sig i soffan och funderade. Efter tio minuter öppnade hon datorn igen och mailade till Plagues adress på hotmail.
[Åklagare Richard Ekström, som är förundersökningsledare, är bosatt i Täby. Han är gift och har två barn och bredband uppkopplat till villan. Jag skulle behöva access till hans laptop alternativt hemdator. Jag behöver läsa honom i realtid. Hostile takeover med speglad hårddisk.]
Hon visste att Plague själv sällan lämnade sin lägenhet i Sundbyberg så hon hoppades att han hade odlat fram någon finnig tonåring som kunde utföra fältarbetet. Hon signerade inte mailet. Det var överflödigt. Hon fick svar då han pingade på ICQ igen femton minuter senare.
<Vad betalar du?>
<10 000 till ditt konto + omkostnader och 5 000 till din medhjälpare.>
<Jag hör av mig.>
På torsdagsmorgonen fick hon mail från Plague. Allt mailet innehöll var en ftp-adress. Lisbeth häpnade. Hon hade inte förväntat sig något resultat på åtminstone två veckor. Att göra en hostile takeover, även med hjälp av Plagues geniala program och specialdesignade hårdvara, var en mödosam process som förutsatte att små bitar information smögs in i en dator kilobyte för kilobyte till dess att en enkel programvara hade skapats. Hur snabbt processen gick berodde på hur ofta Ekström använde sin dator och därefter borde det ta ytterligare några dagar att överföra all information till en speglad hårddisk. Fyrtioåtta timmar var inte bara makalöst utan teoretiskt omöjligt. Lisbeth var imponerad. Hon pingade upp hans ICQ.
<Hur bar du dig åt?>
<Fyra i hushållet har dator. Kan du tänka dig – de har ingen brandvägg. Säkerhet noll. Det var bara att plugga in på kabeln och ladda upp. Jag har haft omkostnader på 6 000 kronor. Klarar du det?>
<Yep. Plus bonus för snabbt jobbat.>
Hon tvekade en stund och överförde därefter 30 000 kronor till Plagues konto via Internet. Hon ville inte skämma bort honom med överdrivna summor. Hon satte sig därefter till rätta på sin Ikeastol av modellen Verksam och öppnade förundersökningsledare Ekströms laptop.
Inom en timme hade hon läst alla rapporter som kriminalinspektör Jan Bublanski skickat till förundersökningsledaren. Lisbeth misstänkte att sådana rapporter enligt reglementet inte borde lämna polishuset men att Ekström helt enkelt ignorerade sådana bestämmelser då han tagit med sig jobbet hem till en privat Internetuppkoppling utan brandvägg.
Det bevisade bara återigen tesen att inget säkerhetssystem är bättre än den mest korkade medarbetaren. Genom Ekströms dator fick hon flera väsentliga bitar information.
Först upptäckte hon att Dragan Armanskij hade satt två medarbetare att kostnadsfritt ansluta sig till Bublanskis spaningsgrupp, vilket i praktiken innebar att Milton Security sponsrade polisjakten på henne. Deras uppgift var att på alla vis bidra till att Lisbeth Salander infångades. Tack för den, Armanskij. Det ska jag komma ihåg. Hon mulnade när hon upptäckte vilka medarbetarna var. Bohman hade hon upplevt som fyrkantig men huvudsakligen korrekt i sitt uppförande gentemot henne. Nicklas Eriksson var en korrumperad nolla som hade utnyttjat sin position på Milton Security till att lura en av företagets klienter.
Lisbeth Salander hade en selektiv moral. Hon var inte alls främmande för att själv lura företagets kunder, förutsatt att det var välförtjänt, men hon skulle aldrig göra det om hon hade accepterat ett jobb med den tystnadsplikt det innebar.
Lisbeth upptäckte snart att den person som läckte information till media var förundersökningsledare Ekström själv. Det framgick av hans e-post där han besvarade följdfrågor om både Lisbeths rättsmedicinska utredning och sambandet mellan henne och Miriam Wu.
Den tredje biten information av betydelse var insikten att Bublanskis team inte hade minsta ledtråd till var de skulle söka Lisbeth Salander. Hon läste med intresse en rapport som redogjorde för vilka åtgärder som vidtagits och vilka adresser som var satta under sporadisk bevakning. Det var en kort lista. Självfallet Lundagatan, men även Mikael Blomkvists adress, Miriam Wus gamla adress vid S:t Eriksplan, samt Kvarnen där hon hade varit synlig. Fan, varför skulle jag utmärka mig med Mimmi? Vilket idiotiskt infall.
På fredagen hade Ekströms spanare även hittat spåret till Evil Fingers. Hon gissade att det skulle resultera i att ytterligare adresser besöktes. Hon rynkade ögonbrynen. Tja, där försvann sannolikt tjejerna i den gruppen från hennes bekantskapskrets, även om hon inte hade haft någon kontakt med dem sedan hon återvänt till Sverige.
Ju mer hon funderade på saken, desto mer konfunderad blev hon. Åklagare Ekström läckte all tänkbar skit om henne till media. Hon hade inga problem att förstå Ekströms syfte; han tjänade på publiciteten och beredde mark inför den dag då han skulle väcka åtal mot henne.
Men varför hade han inte läckt polisutredningen från 1991? Den var den direkta orsaken till att hon spärrades in på S:t Stefans. Varför mörkade han den historien?
Hon gick in i Ekströms dator och ägnade en timme åt att granska hans dokument. När hon var färdig tände hon en cigarett. Hon hade inte hittat en enda referens till händelserna 1991 i hans dator. Det ledde till en besynnerlig slutsats. Han kände faktiskt inte till polisutredningen.
Hon kände sig villrådig en stund. Sedan sneglade hon på sin PowerBook. Det var precis något för Kalle Jävla Blomkvist att sätta tänderna i. Hon startade datorn igen och gick in i hans hårddisk och skapade dokumentet [MB2].
[Åklagare E läcker information till media. Fråga honom varför han inte läckt den gamla polisutredningen.]
Det borde vara tillräckligt för att få honom att gå igång. Hon satt tålmodigt och väntade i två timmar innan Mikael kom online. Mikael ägnade sig åt sin e-post och det dröjde femton minuter innan han upptäckte hennes dokument och ytterligare fem minuter innan han replikerade med dokumentet [Kryptiskt]. Han nappade inte. Han tjatade istället om att han ville veta vem som mördat hans vänner.
Det var ett argument som Lisbeth kunde förstå. Hon mjuknade en aning och svarade med [Kryptiskt 2].
[Vad gör du om det var jag?]
Vilket faktiskt var avsett som en personlig fråga. Han replikerade med [Kryptiskt 3]. Det skakade henne.
[Lisbeth, om det är så att du har blivit spritt språngande så kan förmodligen bara Peter Teleborian hjälpa dig. Men jag tror inte att du mördat Dag och Mia. Jag hoppas och ber att jag har rätt i mitt antagande.
Dag och Mia tänkte avslöja sexhandeln. Min hypotes är att det på något sätt kan ha utgjort motiv för morden. Men jag har inget att gå på.
Jag vet inte vad som gick på tok mellan oss, men du och jag diskuterade vänskap vid ett tillfälle. Jag sa att vänskap bygger på två saker – respekt och förtroende. Även om du inte tycker om mig så kan du faktiskt fortfarande ha förtroende för mig och lita på mig. Jag har aldrig avslöjat dina hemligheter. Inte ens vad som hände med Wennerströms miljarder. Lita på mig. Jag är inte din fiende./M]
Mikaels referens till Peter Teleborian gjorde henne först rasande. Sedan insåg hon att Mikael inte försökte jävlas. Han hade ingen aning om vem Peter Teleborian var och hade förmodligen bara sett honom i TV där han framstod som en ansvarsfull och internationellt respekterad expert på barnpsykiatri.