Men det som verkligen skakade henne var referensen till Wennerströms miljarder. Hon hade ingen aning om hur han hade listat ut det. Hon var övertygad om att hon inte gjort något misstag och att ingen människa i hela världen visste vad hon hade gjort.
Hon läste om brevet flera gånger.
Referensen om vänskap gjorde henne obehaglig till mods. Hon visste inte hur hon skulle svara.
Till sist skapade hon [Kryptiskt 4].
[Jag ska tänka på saken.]
Hon kopplade ned sig och satte sig i fönstersmygen.
Det var först vid elvatiden på fredagskvällen, nio dagar efter morden, som Lisbeth Salander lämnade lägenheten vid Mosebacke. Hennes förråd av Billys Pan Pizza och andra matvaror liksom sista brödsmulan och ostkanten hade då varit slut i flera dagar. De sista tre dagarna hade hon livnärt sig på ett paket havregryn som hon impulsköpt med baktanken att börja äta nyttigare mat. Hon upptäckte att en deciliter havregryn tillsammans med lite russin och två deciliter vatten efter en minut i mikron blev en ätbar havregrynsgröt.
Det var inte enbart bristen på mat som fick henne att börja röra på sig. Hon hade en människa att söka rätt på. Dessvärre kunde hon inte förverkliga den ambitionen instängd i en lägenhet vid Mosebacke torg. Hon gick till sin garderob, plockade fram den blonda peruken och beväpnade sig med det norska passet i namnet Irene Nesser.
Irene Nesser existerade i verkligheten. Hon var utseendemässigt snarlik Lisbeth Salander och hade förlorat sitt pass tre år tidigare. Det hade hamnat i Lisbeths händer genom Plagues försorg och hon hade alternerat med Irene Nessers persona vid behov i snart arton månader.
Lisbeth plockade bort ringarna ur ögonbryn och näsborre och sminkade sig framför badrumsspegeln. Hon klädde sig i mörka jeans, en enkel men varm brun tröja med gul stickning och promenadboots med klack. Hon hade ett litet förråd av tårgaspatroner i en kartong och plockade fram en. Hon tog även fram en elpistol som hon inte rört på ett år och satte den på laddning. Hon placerade ett ombyte kläder i en nylonbag. Sent på kvällen lämnade hon lägenheten. Hon började med att promenera till McDonald’s på Hornsgatan. Hon valde den restaurangen därför att det var mindre sannolikt att någon av hennes forna kollegor från Milton Security skulle stöta på henne där än på McDonald’s i närheten av Slussen eller vid Medborgarplatsen. Hon åt en Big Mac och drack en stor Cola.
Efter måltiden tog hon 4:an över Västerbron till S:t Eriksplan. Hon promenerade till Odenplan och befann sig utanför framlidne advokat Bjurmans adress på Upplandsgatan strax efter midnatt. Hon förväntade sig inte att lägenheten skulle stå under bevakning, men hon noterade att det lyste i ett grannfönster på hans våningsplan och tog därför en promenad upp mot Vanadisplan. Det var mörkt i grannlägenheten då hon återkom en timme senare.
Lisbeth gick uppför trapporna till Bjurmans våning på fjäderlätta fötter och utan att tända i trapphuset. Med hjälp av en mattkniv snittade hon försiktigt polistejpen som förseglade lägenheten. Hon öppnade dörren ljudlöst.
Hon tände hallampan som hon visste inte skulle synas utifrån, innan hon tände en pennlampa och sökte sig till sovrummet. Persiennerna var stängda. Hon lät ljusstrålen vandra över den fortfarande nedblodade sängen. Hon konstaterade att hon själv hade varit mycket nära att dö i den sängen och upplevde plötsligt en känsla av djup tillfredsställelse att Bjurman äntligen var borta ur hennes liv.
Avsikten med besöket på brottsplatsen var att få svar på två frågor. För det första begrep hon inte kopplingen mellan Bjurman och Zala. Att en sådan koppling måste existera var hon övertygad om, men hon hade inte kunnat klargöra den genom att granska innehållet i Bjurmans dator.
För det andra var det en fråga som gnagde i hennes huvud. Under det nattliga besöket några veckor tidigare hade hon noterat att Bjurman plockat ut dokumentation om henne från den pärm där han samlade allt material om Lisbeth Salander. De sidor som saknades var den del av hans uppdragsbeskrivning från överförmyndarnämnden där Lisbeth Salanders psykiska tillstånd summerades i ytterst kortfattade termer. Bjurman hade inte något behov av dessa sidor och det var fullt möjligt att han helt enkelt hade städat ut pärmen och slängt sidorna. Mot detta antagande ställdes det faktum att advokater aldrig slänger dokumentation om ett pågående ärende. Papperen kunde vara hur överflödiga som helst – det var lika fullt ologiskt att göra sig av med dem. Ändå hade de inte funnits kvar i hennes pärm, och de hade inte funnits någon annanstans kring hans arbetsbord.
Hon konstaterade att polisen hade burit iväg med de pärmar som handlade om Lisbeth Salander och annan dokumentation. Hon ägnade två timmar åt att söka igenom lägenheten meter för meter för att undersöka om polisen hade missat någonting och kunde så småningom lätt frustrerad konstatera att så inte tycktes vara fallet.
I köket hittade hon en låda som innehöll nycklar av olika slag. Hon hittade bilnycklar och ett nyckelpar som bestod av en fastighetsnyckel och en nyckel till ett hänglås. Hon gjorde en ljudlös tur till vinden där hon provade sig fram mellan hänglåsen till dess att hon hittade Bjurmans förvaringsutrymme. Där fanns gamla möbler, en garderob med överblivna kläder, skidor, ett bilbatteri, kartonger med böcker och annan bråte. Hon hittade inget av intresse och gick istället nedför trapporna och använde fastighetsnyckeln för att ta sig till garaget. Hon hittade hans Mercedes och kunde efter en kort stund konstatera att den inte innehöll något av värde.
Hon hade struntat i att besöka hans kontor. Hon hade gjort ett besök där bara några veckor tidigare i samband med sitt föregående nattliga besök i hans lägenhet och visste att han inte hadeutnyttjat kontoret på två år. Där fanns bara dammsamlingar.
Lisbeth återvände till lägenheten där hon satte sig i hans vardagsrumssoffa och funderade. Efter några minuter reste hon sig och gick tillbaka till nyckellådan i köket. Hon granskade nycklarna en och en. En uppsättning nycklar gick till patentlås och säkerhetslås och en nyckel var rostig och gammaldags. Hon rynkade ögonbrynen. Sedan höjde hon blicken till en förvaringsbänk intill diskbänken där Bjurman hade placerat ett tjugotal fröpåsar. Hon lyfte på dem och konstaterade att det var frön till en kryddträdgård.
Han har en sommarstuga. Eller en kolonistuga någonstans. Det har jag missat.
Det tog henne tre minuter att hitta ett sex år gammalt kvitto i Bjurmans bokföring där han betalat ersättning till en anläggningsfirma som gjort markarbeten på hans uppfart och ytterligare en minut att hitta försäkringspapper för en fastighet i närheten av Stallarholmen utanför Mariefred.
Klockan fem på morgonen stannade hon till vid den nattöppna 7-Elevenbutiken på krönet av Hantverkargatan vid Fridhemsplan. Hon köpte en försvarlig mängd Billys Pan Pizza, mjölk, bröd, ost och andra basvaror. Hon köpte även en morgontidning vars rubrik fascinerade henne.
Denna morgontidning hade av någon anledning som Lisbeth inte kände till valt att inte namnge henne. Hon omnämndes som den ”26-åriga kvinnan”. Texten angav att en källa inom polisen påstod att hon möjligen hade avvikit utomlands och kunde befinna sig i Berlin. Varför hon skulle fly till just Berlin framgick inte men enligt uppgift hade det inkommit tips om att hon varit synlig på en ”anarkofeministisk klubb” i Kreutzberg. Klubben beskrevs som ett tillhåll för ungdomar som svärmade för allt från politisk terrorism till antiglobalisering och satanism.
Hon tog 4:ans buss tillbaka till Södermalm där hon klev av vid Rosenlundsgatan och promenerade till Mosebacke. Hon gjorde kaffe och åt smörgåsar innan hon kröp ned i sängen.