Lisbeth sov till långt in på eftermiddagen. När hon vaknade sniffade hon eftertänksamt på lakanen och konstaterade att det var hög tid att byta sänglinne. Hon ägnade lördagskvällen åt att städa sin lägenhet. Hon bar ut sopor och samlade upp gamla tidningar i två sopsäckar som hon placerade i en klädkammare i hallen. Hon tvättade en maskin underkläder och t-tröjor och därefter en maskin med jeans. Hon sorterade disk, startade diskmaskinen och avslutade med att dammsuga och moppa golvet.
Klockan var nio på kvällen och hon var genomsvettig. Hon tappade upp vatten i badkaret och hällde på rikligt med badskum. Hon lade sig och slöt ögonen och grubblade. När hon vaknade var det midnatt och vattnet iskallt. Hon klev irriterat upp och torkade sig innan hon gick och lade sig i sängen. Hon somnade nästan omedelbart om igen.
På söndagsmorgonen fylldes Lisbeth Salander av raseri då hon startade sin PowerBook och läste alla dumheter som skrivits om Miriam Wu. Hon kände sig eländig och fylld av dåligt samvete. Hon hade inte insett hur hårt åtgången Mimmi skulle bli. Och Mimmis enda brott var att hon var Lisbeths … bekant? Vän? Älskarinna?
Hon visste inte riktigt vilket ord hon skulle använda för att beskriva sin relation till Mimmi, men hon insåg att vilken den än hade varit så var den med stor sannolikhet över. Hon skulle tvingas stryka Mimmis namn från sin redan korta förteckning över bekanta. Efter alla skriverier i massmedia tvivlade hon på att Mimmi någonsin skulle vilja ha med den psyksjuka galningen Lisbeth Salander att göra igen.
Det gjorde henne rasande.
Hon memorerade Tony Scalas namn, journalisten som satt igång drevet. Dessutom beslutade hon sig för att leta rätt på en obehaglig kolumnist med randig kavaj som i en skojfrisk betraktelse i en kvällstidning gjorde flitigt bruk av epitetet ”BDSM-flatan”.
Det började bli en ganska lång lista på personer som Lisbeth ämnade ta under behandling.
Men först måste hon hitta Zala.
Exakt vad som skulle ske då hon hittade Zala visste hon inte.
Mikael vaknade klockan halv åtta på söndagsmorgonen av att telefonen ringde. Han sträckte sömnigt ut handen och svarade.
”God morgon”, sa Erika Berger.
”Mmmm”, svarade Mikael.
”Är du ensam?”
”Dessvärre.”
”Då föreslår jag att du går och duschar och sätter på kaffet. Du får besök om femton minuter.”
”Får jag?”
”Paolo Roberto.”
”Boxaren? Kungen av Kungsan?”
”Densamme. Han ringde mig och vi har pratat i en halvtimme.”
”Varför det?”
”Varför han ringde mig? Tja, vi känner varandra så pass att vi säger hej då vi stöter ihop. Jag träffade honom och gjorde en lång intervju när han var med i Hildebrands film och vi har stött ihop genom åren.”
”Det visste jag inte. Men frågan var varför han ska besöka mig.”
”Därför att … äsch, jag tror att det är bättre om han får förklara själv.”
Mikael hade knappt hunnit ut ur duschen och fått på sig byxorna då Paolo Roberto ringde på dörren. Han öppnade och bad boxaren slå sig ned vid matbordet medan han letade rätt på en ren skjorta och gjorde två dubbla espresso som han serverade med en tesked mjölk. Paolo Roberto granskade imponerat kaffet.
”Du ville prata med mig?”
”Det var Erika Bergers förslag.”
”Okej, prata på.”
”Jag känner Lisbeth Salander.”
Mikael höjde på ögonbrynen.
”Jaså?”
”Jag blev lite häpen då Erika Berger berättade att du också känner henne.”
”Det är nog bäst att du tar det här från början.”
”Okej. Så här är det. Jag kom hem i förrgår efter en månad i New York och hittade Lisbeths fejs på varenda jävla löpsedel. Tidningarna skriver en jävla massa skit om henne. Och inte en enda jävel tycks ha ett gott ord att säga om henne.”
”Du fick in tre jävlar i den svadan.”
Paolo skrattade.
”Förlåt. Men jag känner mig rätt förbannad. Jag ringde faktiskt Erika för att jag hade ett behov av att prata och inte riktigt visste vem jag skulle prata med. Eftersom den där journalisten i Enskede jobbade för Millennium och eftersom jag råkar känna Erika Berger så ringde jag henne.”
”Okej.”
”Även om Salander har blivit galen och gjort allt som polisen påstår att hon gjort så måste hon i alla fall få en sportslig. Vi har faktiskt rättssäkerhet i det här landet och ingen människa ska dömas ohörd.”
”Jag tycker precis likadant”, sa Mikael.
”Jag förstod det av Erika. När jag ringde henne trodde jag att ni på Millennium också var ute efter hennes skalp, med tanke på att den där journalisten Dag Svensson jobbade åt er. Men Erika sa att du trodde att hon var oskyldig.”
”Jag känner Lisbeth Salander. Jag har svårt att se henne som en galen mördare.”
Paolo skrattade plötsligt.
”Hon är en knäpp jävla brud … men hon är en av de goda. Jag gillar henne.”
”Hur känner du henne?”
”Jag har boxats med Salander sedan hon var 17 år.”
Mikael Blomkvist blundade i tio sekunder innan han åter höjde blicken och tittade på Paolo Roberto. Lisbeth Salander var som alltid full av överraskningar.
”Självklart. Lisbeth Salander boxas med Paolo Roberto. Ni är i samma viktklass.”
”Jag skämtar inte.”
”Jag tror dig. Vid ett tillfälle berättade Lisbeth för mig att hon brukade sparra med grabbarna i någon boxningsklubb.”
”Låt mig berätta hur det var. För tio år sedan ryckte jag in som extratränare till juniorer som ville börja boxas nere på Zinkens klubb. Jag var redan en etablerad boxare och klubbens juniorledare tyckte att jag var ett dragplåster, så jag kom in på eftermiddagarna och sparrade med grabbarna.”
”Jaha.”
”Och hur det nu var så blev jag kvar hela sommaren och en bit in på hösten. De körde en kampanj och affischerade och så där, och försökte locka ungdomar att prova på boxning. Och det drog faktiskt rätt många grabbar i 15–16-årsåldern och några år uppåt. Rätt många invandrarkillar. Boxningen blev ett bra alternativ till att springa på stan och röja. Fråga mig. Jag vet.”
”Okej.”
”Och så en dag mitt i sommaren dyker den där spinkiga tjejen upp från ingenstans. Du vet hur hon ser ut? Hon kom in i klubblokalen och sa att hon ville lära sig boxas.”
”Jag kan tänka mig scenen.”
”Det blev alltså ett asgarv från ett halvdussin grabbar som var ungefär dubbelt så tunga och betydligt större. Jag var en av dem som garvade. Det var inget allvarligt, men vi retades lite med henne. Vi har en tjejsektion också och jag sa något korkat om att småbrudarna bara fick boxas på torsdagar eller något sådant.”
”Hon skrattade inte, antar jag.”
”Nä. Hon skrattade inte. Hon tittade på mig med sina svarta ögon. Sedan sträckte hon sig efter ett par boxningshandskar som någon lagt ifrån sig. De var inte surrade eller någonting och de var för stora för henne. Och vi grabbar skrattade ännu mer. Förstår du?”
”Det här låter inte bra.”
Paolo Roberto skrattade igen.
”Eftersom jag var ledaren så gick jag fram och låtsades jabba lite mot henne.”
”Ooops.”
”Ungefär. Helt plötsligt drog hon till med en jävla rökare rakt över truten på mig.”
Han skrattade igen.
”Jag stod och clownade med henne och var helt oförberedd. Hon fick in ett par tre smällar på mig innan jag ens kom mig för att parera. Alltså, hon hade noll muskelstyrka och slagen var som att bli träffad av en fjäder. Men när jag började parera bytte hon taktik. Hon boxades instinktivt och fick in ännu fler smällar. Så jag började parera på allvar och upptäckte att hon var snabbare än en jävla reptil. Om hon bara hade varit större och starkare skulle jag ha fått en match, om du förstår vad jag menar.”