”Jag förstår.”
”Och då bytte hon taktik igen och drog iväg en jävla smäll i skrevet på mig. Det kändes.”
Mikael nickade.
”Så jag jabbade tillbaka och träffade henne i ansiktet. Jag menar, det var ingen hård smäll eller någonting utan bara en poff. Då sparkade hon mig på knäet. Alltså, det var helt knäppt. Jag var tre gånger så stor och tung och hon var helt chanslös, men hon pucklade på mig som om det gällde livet.”
”Du hade retat upp henne.”
”Jag förstod det sedan. Och jag skämdes. Jag menar … vi hade affischerat och försökte dra in ungdomar i klubben och här kom hon och bad helt seriöst att få lära sig boxas och hon träffade ett gäng grabbar som bara stod och drev med henne. Jag skulle ha blivit vansinnig om någon behandlat mig på det sättet.”
Mikael nickade.
”Och det här pågick i flera minuter. Så till slut grabbade jag tag i henne och brottade ned henne på golvet och höll fast henne till dess att hon slutade sprattla. Hon hade tamejfan tårar i ögonen och tittade på mig med en sådan ilska att … tja.”
”Så du började boxas med henne.”
”När hon lugnat ned sig släppte jag upp henne och frågade om hon menade allvar med att lära sig att boxas. Hon kastade handskarna på mig och gick mot utgången. Så jag sprang i kapp och ställde mig framför henne. Jag bad om förlåtelse och sa att om hon menade allvar skulle jag lära henne och i så fall skulle hon infinna sig nästa dag klockan 17.00.”
Han tystnade en stund och tittade bort i fjärran.
”Nästa kväll hade vi tjejsektionen och hon dök faktiskt upp. Jag satte henne i ringen med en tjej som hette Jennie Karlsson som var 18 och hade boxats i över ett år. Problemet var ju att vi inte hade någon i Lisbeths viktklass som var äldre än typ 12 år. Och jag instruerade Jennie att eftersom Salander var helt grön skulle hon gå varligt fram och bara markera.”
”Hur gick det?”
”Ärligt talat … Jennie hade en fläskläpp efter tio sekunder. Under en hel rond fick Salander in slag efter slag och duckade undan allt som Jennie försökte. Och då pratar vi om en tjej som aldrig satt sin fot i en ring tidigare. I andra ronden var Jennie så förbannad att hon slog på allvar och hon fick inte in en enda träff. Jag var helt mållös. Jag har inte sett någon seriös boxare röra sig så snabbt någon gång tidigare. Om jag var hälften så snabb som Salander skulle jag vara lycklig.”
Mikael nickade.
”Salanders problem var att hennes slag var helt värdelösa. Jag började träna med henne. Jag hade henne i tjejsektionen i ett par veckor och hon förlorade flera matcher därför att förr eller senare fick någon alltid in ett slag och då fick vi typ avbryta och bära in henne i omklädningsrummet för att hon blev förbannad och började sparkas och bitas och slåss.”
”Det låter som Lisbeth.”
”Hon gav aldrig upp. Men till sist hade hon irriterat så många tjejer att deras tränare sparkade ut henne.”
”Jaså?”
”Ja, det var helt omöjligt att boxas med henne. Hon hade bara ett läge som vi kallade Terminator Mode och det var att nita motståndaren, och det spelade ingen roll om det bara var uppvärmning eller vänskaplig sparring. Och tjejerna gick hem rätt ofta med skrapsår då hon sparkat någon. Det var då jag fick en idé. Jag hade problem med en kille som hette Samir. Han var 17 år och från Syrien. Han var en bra boxare, kraftigt byggd och med vodka i slaget … men han kunde inte röra sig. Han stod stilla hela tiden.”
”Okej.”
”Så jag bad Salander komma till klubben en eftermiddag när jag skulle träna honom. Och hon fick byta om och jag satte upp henne i ringen med honom, huvudskydd och tandskydd och hela baletten. Först vägrade Samir sparra med henne därför att ’hon var ju bara en jävla tjej’ och allt det där machoköret. Så jag sa till honom högt och ljudligt så alla hörde det att det här minsann inte var någon sparring och slog vad om 500 spänn att hon skulle nita honom. Till Salander sa jag att det här var ingen träning och att Samir skulle knocka henne på blodigt allvar. Hon tittade på mig med det där misstrogna ansiktsuttrycket. Samir stod fortfarande och gafflade när gonggongen gick. Lisbeth tog i för kung och fosterland och klappade till honom i ansiktet så att han satte sig på ändan. Då hade jag tränat henne en hel sommar och nu hade hon börjat få lite muskler och lite tyngd i slagen.”
”Samir blev glad, förstår jag.”
”Alltså, de snackade om den där träningen i månader efteråt. Samir fick helt enkelt stryk. Hon vann på poäng. Hade hon haft mer kroppsstyrka skulle hon ha gjort honom illa. Efter ett tag var Samir så frustrerad att han pucklade på för fullt. Jag var livrädd att han faktiskt skulle få in ett slag, då hade vi fått ringa efter ambulans. Hon fick blåmärken då hon parerade med axlarna några gånger, och han lyckades skicka henne mot repen därför att hon inte kunde stå emot tyngden i slagen. Men han var inte i närheten av att träffa henne på allvar.”
”Å fan. Det skulle jag ha velat se.”
”Den dagen fick grabbarna i klubben respekt för Salander. Inte minst Samir. Och jag satte helt enkelt in henne att sparra med betydligt större och tyngre grabbar. Hon var mitt hemliga vapen och det var jävla bra träning. Vi lade upp träningspass så att Lisbeth hade till uppgift att sätta fem träffar på olika punkter på kroppen – käke, panna, mage och så vidare. Och grabbarna hon boxades mot hade i uppgift att försvara sig och skydda de punkterna. Det blev liksom prestige att ha boxats med Lisbeth Salander. Det var som att slåss med en bålgeting. Vi kallade henne faktiskt för getingen och hon blev som en maskot i klubben. Jag tror att hon tyckte om det, för en dag kom hon till klubben och hade tatuerat en geting på halsen.”
Mikael log. Han mindes mycket väl hennes geting. Den ingick i signalementet i efterlysningen.
”Hur länge höll det här på?”
”En kväll i veckan i drygt tre år. Jag var bara där på heltid under sommaren och sedan sporadiskt. Den som höll i övningarna med Salander var vår juniortränare, Putte Karlsson. Sedan började Salander jobba och hade inte tid att komma lika ofta, men fram till förra året dök hon upp någon gång i månaden och tränade. Jag träffade henne några gånger om året och gick sparringpass med henne. Det var bra träning, man var svettig efteråt. Hon pratade nästan aldrig med någon. När det inte var sparring kunde hon stå och puckla på sandsäcken intensivt i två timmar, som om den var en dödlig fiende.”
23
Söndag 3 april – Måndag 4 april
Mikael gjorde två nya espresso. Han bad om ursäkt då han tände en cigarett. Paolo Roberto ryckte på axlarna. Mikael betraktade honom eftertänksamt.
Paolo Roberto hade en image av att vara en kaxig typ som gärna sa exakt vad han ansåg om saker och ting. Mikael insåg snabbt att han var precis lika kaxig privat, men att han också var en intelligent och ödmjuk människa. Han påminde sig att Paolo Roberto också satsat på en politisk karriär som socialdemokratisk riksdagskandidat. Han framstod alltmer som en kille som hade någonting mellan öronen. Mikael ertappade sig själv med att spontant tycka bra om honom.
”Varför kommer du till mig med den här storyn?”
”Salander sitter i klistret ganska ordentligt. Jag vet inte vad man kan göra men hon skulle nog behöva en vän i sin hörna.”
Mikael nickade.
”Varför tror du att hon är oskyldig?” frågade Paolo Roberto.
”Det är svårt att förklara. Lisbeth är en väldigt oförsonlig människa, men jag tror helt enkelt inte på storyn att hon skulle ha skjutit Dag och Mia. Särskilt inte Mia. Dels har hon inget motiv –”
”Inget motiv som vi känner till.”
”Okej, Lisbeth skulle inte ha problem med att använda våld mot någon som gjort sig förtjänt av det. Men jag vet inte. Jag har utmanat Bublanski, polisen som håller i utredningen. Jag tror att det fanns ett skäl till att Dag och Mia mördades. Och jag tror att det skälet finns i det reportage som Dag jobbade med.”