”Om du har rätt behöver Salander inte bara någon som håller henne i handen när hon grips – då behöver hon en helt annan sorts uppbackning.”
”Jag vet.”
Paolo Roberto fick en farlig glimt i ögonen.
”Om hon är oskyldig har hon utsatts för en av de värsta jävla rättsskandalerna i historien. Hon har utpekats som mördare av media och poliser, och allt skit som skrivits …”
”Jag vet.”
”Så vad kan vi göra? Kan jag hjälpa till på något sätt?”
Mikael funderade en stund.
”Den bästa hjälp vi kan bidra med är förstås att plocka fram en alternativ gärningsman. Det är det jag jobbar med. Den näst bästa hjälp vi kan ge är att få tag på henne innan någon polis skjuter ihjäl henne. Lisbeth är ju liksom inte den sortens människa som skulle överlämna sig frivilligt.”
Paolo Roberto nickade.
”Och hur hittar vi henne?”
”Jag vet inte. Men det finns faktiskt en sak du kan göra. Rent praktiskt, om du har tid och lust.”
”Min tjej är bortrest den närmaste veckan. Jag har tid och lust.”
”Okej, jag tänkte på det här med att du är boxare …”
”Ja?”
”Lisbeth har en väninna, Miriam Wu, som du säkert läst om.”
”Bättre känd som BDSM-flatan … Jo, jag har läst om henne.”
”Jag har hennes mobilnummer och har försökt få tag på henne. Hon lägger på luren så fort hon hör att det är en journalist i andra änden.”
”Jag förstår henne.”
”Jag har inte riktigt tid att jaga Miriam Wu. Men jag läste att hon tränar kickboxning. Jag tänkte att om en känd boxare tar kontakt med henne …”
”Jag förstår. Och du hoppas att hon kan leda oss vidare till Salander.”
”När polisen pratade med henne sa hon att hon inte hade en aning om var Lisbeth håller hus. Men det är värt ett försök.”
”Ge mig hennes nummer. Jag ska leta rätt på henne.”
Mikael gav honom mobilnumret och adressen till Lundagatan.
Gunnar Björck hade tillbringat helgen med att analysera sin situation. Hans framtid hängde på en skör tråd och det gällde att spela sina dåliga kort väl.
Mikael Blomkvist var ett jävla svin. Frågan var bara om han skulle gå att övertala att hålla tyst om … om det faktum att Björck hade anlitat de där jävla flickornas tjänster. Det han hade gjort var åtalbart och han tvivlade inte på att han skulle få sparken om det avslöjades. Tidningarna skulle slita honom i stycken. En säkerhetspolis som utnyttjar tonåriga prostituerade … om de där jävla fittorna åtminstone inte hade varit så unga.
Men att sitta overksam var att besegla sitt öde. Björck hade klokt nog inte sagt något till Mikael Blomkvist. Han hade läst Blomkvists ansikte och registrerat hans reaktion. Blomkvist hade våndats. Han ville ha information. Men han skulle vara tvungen att betala. Priset var hans tystnad. Det var enda utvägen.
Zala skapade en helt ny ekvation i hela mordutredningen.
Dag Svensson hade jagat Zala.
Bjurman hade sökt Zala.
Och kommissarie Gunnar Björck var den ende som visste att det fanns en koppling mellan Zala och Bjurman, vilket innebar att Zala var en länk till både Enskede och Odenplan.
Vilket skapade ytterligare ett dramatiskt problem för Gunnar Björcks framtida välbefinnande. Det var han som hade gett Bjurman information om Zalachenko – i all vänskaplighet och utan att reflektera över att informationen fortfarande var hemligstämplad. Det var en bagatell, men det innebar att han faktiskt gjort sig skyldig till en åtalbar handling.
Dessutom hade han sedan Mikael Blomkvists besök på fredagen gjort sig skyldig till ytterligare ett brott. Han var polis och om han hade information i en mordutredning var det hans skyldighet att omedelbart höra av sig till polisen med denna information. Men om han lämnade informationen till Bublanski eller åklagare Ekström skulle han automatiskt hänga ut sig själv. Det skulle bli offentligt. Inte hororna, men hela Zalachenko-historien.
Under lördagen hade han gjort ett hastigt besök på sin arbetsplats på Säkerhetspolisen på Kungsholmen. Han hade plockat fram alla gamla papper om Zalachenko och läst igenom materialet. Det var han själv som hade skrivit rapporterna, men det var många år sedan. De allra äldsta papperen var snart trettio år gamla. Det senaste dokumentet var tio år gammalt.
Zalachenko.
En hal jävel.
Zala.
Gunnar Björck hade själv antecknat smeknamnet i sin utredning men kunde inte påminna sig att han någonsin använt det.
Men kopplingen var solklar. Till Enskede. Till Bjurman. Och till Salander.
Gunnar Björck grubblade. Han förstod ännu inte hur alla pusselbitarna hängde samman men han trodde att han begrep varför Lisbeth Salander hade åkt till Enskede. Han kunde också lätt föreställa sig att Lisbeth Salander hade drabbats av ett raseriutbrott och dödat Dag Svensson och Mia Bergman för att de hade vägrat samarbeta eller för att de hade provocerat henne. Hon hade ett motiv som kanske bara Gunnar Björck och två tre andra personer i hela landet förstod.
Hon är ju helt sinnessjuk. Jag hoppas för guds skull att någon polis skjuter ihjäl henne då hon grips. Hon vet. Hon kan spräcka hela historien om hon pratar.
Men hur Gunnar Björck än resonerade kvarstod det faktum att Mikael Blomkvist var den enda möjliga utvägen för honom personligen – vilket i Gunnar Björcks nuvarande belägenhet var den enda frågan av intresse. Han kände en tilltagande desperation. Blomkvist måste förmås att behandla honom som en hemlig källa och att hålla tyst om hans … pikanta snedsprång med de där jävla hororna. Fan, om Salander ändå kunde skjuta skallen av Blomkvist.
Han tittade på Zalachenkos telefonnummer och vägde för- och nackdelar med att ta kontakt med honom. Han kunde inte bestämma sig.
Mikael hade gjort en dygd av att kontinuerligt summera sitt grävande. När Paolo Roberto lämnat honom använde han en timme till uppgiften. Det hade blivit en journal, nästan i dagboksform, där han lät tankarna löpa fritt samtidigt som han noga bokförde alla samtal, möten och all research han gjorde. Han krypterade dagligen dokumentet med PGP och mailade kopior till Erika Berger och Malin Eriksson, så att hans medarbetare var helt uppdaterade.
Dag Svensson hade fokuserat på Zala de sista veckorna innan han dog. Namnet hade dykt upp i det sista telefonsamtalet till Mikael, bara två timmar innan han mördades. Gunnar Björck påstod att han visste något om Zala.
Mikael ägnade femton minuter åt att summera vad han hade grävt fram om Björck, vilket var ganska lite.
Gunnar Björck var 62 år gammal, ogift och född i Falun. Han hade arbetat som polis sedan han var 21 år gammal. Han hade börjat som patrullerande men studerat juridik och hamnat i hemlig befattning redan då han var 26 eller möjligen 27. Det var 1969 eller 1970, precis i slutet av Per Gunnar Vinges tid som Säpochef.
Vinge fick sparken sedan han i ett samtal med Norrbottens landshövding Ragnar Lassinanti påstått att Olof Palme var spion för ryssarna. Sedan kom IB-affären och Holmér och Brevbäraren och Palmemordet och den ena skandalen efter den andra. Mikael hade ingen aning om vilken roll, om ens någon, Gunnar Björck hade spelat i de gångna dryga trettio årens drama inom hemliga polisen.
Björcks karriär mellan 1970 och 1985 var i stort sett ett oskrivet blad, något som inte var besynnerligt då det gällde Säpo eftersom allt som hade med verksamheten att göra var hemligstämplat. Han kunde ha vässat pennor i ett förråd eller varit hemlig agent i Kina. Det sistnämnda var dock osannolikt.
I oktober 1985 hade Björck flyttat till Washington där han tjänstgjort på svenska ambassaden i två år. Från 1988 hade han varit tillbaka i tjänst hos Säpo i Stockholm. 1996 blev han en offentlig person i den bemärkelsen att han utsågs till vice byråchef på utlänningsroteln. Exakt vad han sysslade med hade Mikael ingen större kunskap om. Efter 1996 hade Björck vid ett antal tillfällen uttalat sig i massmedia i samband med utvisning av en eller annan suspekt arab. 1998 hade han uppmärksammats i samband med att flera irakiska diplomater utvisades från landet.