Och far bara tiger.
"Ni får komma igång, far", säger jag, "hur svårt den har det, som låter en annan pinas utan att försöka hjälpa. Jag tänker, att alla i socken ska tycka, att det är orätt, men jag har haft det för tungt de här åren för att inte försöka göra något, då hon blir fri."
Far, han sitter orörlig.
Då får jag nästan tårarna i ögonen och säger: "Ser ni, jag är en ung karl, och det är mycket, som jag förlorar, om jag tar henne. De har tyckt, att jag har ställt galet för mig förut, de ska tycka så än mera efter detta."
Men jag kan inte få far att säga något.
"Men jag har tänkt så här också, att det är besynnerligt, att vi Ingemarer har blivit behållna vid gården i många hundra år, medan alla andra gårdar har bytt om ägare. Och så tänker jag, att det är därför, att Ingemarerna har sökt att gå Guds vägar. Vi Ingemarer behöver inte frukta människor, vi ska bara gå Guds vägar."
Då lyfter gubben på ögonen, och så säger han: "Det här är en svår fråga, Ingmar. Jag tror, att jag ska gå in och fråga de andra Ingmarssönerna." Och så går far in i storstugan, och jag blir sittande. Och där får jag sitta och vänta och vänta, och far kommer inte tillbaka. Så, när jag har väntat i många timmar, blir jag led och går in till far. – "Ge dig till tåls där ute, Lill Ingmar!" säger far. "Det här är en svår fråga." Och jag ser alla de gamla, hur de sitter med slutna ögon och funderar. Och jag väntar och väntar och väntar väl än.
*
Han följde småleende efter plogen, som nu skred fram helt sakta, som om hästarna behövde vila. När han kom fram till dikeskanten, drog han in tömmarna och höll stilla. Han hade blivit alldeles allvarsam.
– Det är märkvärdigt, när man frågar någon till råds, så märker man själv vad som är rätt, ännu medan man frågar, då ser man på en gång vad man inte har kunnat finna ut på hela tre år. Nu ska det få bli, som Gud vill.
Han kände, att han måste göra det, och på samma gång syntes det honom så tungt, att allt mod förgick honom, när han tänkte därpå.
– Må gud stå mig bi! sade han.
Emellertid var inte Ingmar Ingmarsson den ende, som var ute i den tidiga morgonstunden. Nere på en stig, som slingrade fram mellan åkrarna, kom en gammal man gående. Det var inte svårt att se vad han hade för yrke, ty han hade en lång rödfärgsborste på axeln och var nedstänkt av färgfläckar alltifrån mössan och ända ut på skospetsen. Han såg sig ofta omkring, såsom vandrande rödfärgare bruka, för att finna en gård, som var omålad, eller en, där färgen var urblekt och avregnad. Han tyckte sig se än en, än en annan, som passade honom, men hade svårt att bestämma sig. Äntligen kom han upp på en liten kulle och fick syn p Ingmarsgården, som låg stor och väldig nere på platta dalbottnen.
– Å, herregud! sade han högt och tvärstannade i sin glädje. Boningshuset har inte varit målat på hundra år, det är ju svart av ålder, och uthusen har aldrig sett färg. Och en sådan mängd byggnader! utbrast han. Här har jag arbete ända till hösten.
Han hade inte gått långt, så varseblev han en karl, som gick och plöjde. "Se där en bonde, som är bosatt här och känner till trakten", tänkte rödfärgaren, "av honom kan jag få veta vad jag behöver veta om gården där borta." Han vek av från vägen, gick in på trädet och frågade Ingmar vad det var för en stor gård och om han trodde, att de skulle vilja låta rödfärga där.
Ingmar Ingmarsson ryckte till och såg på karlen, som hade han varit en gast. "Jag menar, att det är en rödfärgare", tänkte han, "och han kommer just nu!" Han blev alldeles förbluffad och kunde inte komma sig för med att svara.
Han kom så tydligt ihåg, att var gång någon hade sagt till fadern: "Ni skulle allt låta rödfärga det där stora, stygga huset ert, fader Ingmar", hade alltid gubben svarat, att det skulle han göra, det året, då Lill Ingmar gifte sig.
Rödfärgaren frågade än en gång och än en gång, men Ingmar stod tyst, som om han inte hade förstått.
"Har du nu blivit färdig med svaret där oppe i himmelen?" undrade han. "Är det här bud från far, att han vill, att jag ska gifta mig i år?"
Han var så slagen av tanken, att han utan vidare lovade karlen, att han skulle få arbete hos honom.
Sedan gick han vid plogen mycket rörd och nästan lycklig,
– Du ska få se, att det inte blir så tungt att göra det nu, sedan du så säkert vet, att far vill det, sade han.
ii.
Ett par veckor senare stod Ingmar och skurade en sele. Han såg ut att vara i dåligt lynne, och arbetet gick trögt för honom. "Om jag vore Vår Herre", tänkte han, gned ett par tag och började på nytt. "Om jag vore Vår Herre, skulle jag laga, att en sak blev gjord i samma stund, som man hade fattat beslut om att göra den. Jag skulle inte ge folk så lång tid att tänka och tänka omigen och grubbla över allt, som står i vägen. Jag skulle inte bry mig om att dem tid att blanka seldonen och måla åkkärran, jag skulle ta dem direkt från plogen."
Han hörde en kärra rulla på vägen, såg ut och kände genast igen hästen och åkdonet.
– Riksdagsman från Bergskog kommer hit! ropade han inåt köket, där hans mor gick och sysslade. Strax hörde han, att hon lade ved i spisen och att kaffekvarnen kom i gång.
Riksdagsmannen körde in på gården. Där blev han sittande utan att stiga ur.
– Nej, jag ska inte gå in, sade han, jag vill bara tala ett par ord med dig Ingmar. Jag har ont om tid, ska ner till sockenstugan på stämma.
– Mor ville nog bjuda på kaffe, sade Ingmar.
– Tack, men jag får passa på tiden.
– Det var längesedan riksdagsman var här nu, sade Ingmar och trugade. Hans mor kom också ut på dörrtröskeln och hjälpte till.
Inte ska väl riksdagsman resa, utan komma in och få en tår kaffe?
Ingmar knäppte upp fotsacken, och riksdagsmannen började röra på sig.
– Ja, när mor Märta själv bjuder, får jag väl vara lydig, sade han.
Han var en stor, grann karl, rörde sig lätt och var som av en helt annan människoätt än Ingmar och hans mor, som voro fula, med sömniga ansikten och tunga kroppar. Men han hade stor vördnad för gammalfolket i Ingmarsgården och skulle gärna ha bytt bort sitt vackra utseende för att se ut som Ingmar och vara en av Ingmarssönerna. Han hade alltid tagit Ingmars parti mot sin dotter och blev lätt om hjärtat vid att bli så väl mottagen.
Om en stund, då mor Märta kom in med kaffet, började han framföra sitt ärende.
– Jag tänkte, sade han och harskade sig, jag tänkte tala om hur vi ämnade ställa för Brita.
Koppen, som mor Märta höll i handen, darrade en smula, så att teskeden skramlade på fatet. Sedan blev det ängslande tyst.
– Vi har tänkt, att det blir bäst, att hon far över till Amerika.
Han höll upp en än en gång. Det var samma tystnad. Han suckade över de här svåråtkomliga människorna.
– Det är redan biljett köpt åt henne.
– Hon kommer väl hem först? sade Ingmar.
– Nej, vad skulle hon hemma att göra?
Ingmar blev tyst på nytt. Han satt med ögonlocken nästan slutna och var så stilla som en sovande. I hans ställe började nu mor Märta göra frågor.
– Hon ska väl ha kläder?
– Det är allt i ordning, det står en kista packad hos köpman Lövberg, där vi tar in, när vi är i staden.
– Och riksdagsmansmoran far inte in och möter henne?
– Ja, hon ville nog fara, men jag säger, att det är bättre att slippa råkas.
– Det kan så vara, det.
– Det ligger biljett och pengar och väntar henne hos Lövbergs, så hon får allt, vad hon behöver.
– Jag tyckte Ingmar skulle veta't, så att han inte mer behöver lägga sig den här saken på hjärtat, sade riksdagsmannen.