– Jag kan förstå, att Halvor menar, att det är ett viktigt budskap, sade Kolås Gunnar eftertänksamt.
– Ja, sade Halvor, vi får nu veta vad Hellgum menade med det han sist skrev, att det förestod oss en stor prövning.
– Jag tänker, att ingen av oss ska frukta att lida för Herrens skull, sade Gunnar.
Flera av Hellgumianerna voro inte komna, och det uppstod en lång väntan. Gamla gumman Eva Gunnarsdotter satt och betraktade Hellgums brev med långsynta ögon. Hon tänkte på brevet med de många inseglen i Uppenbarelseboken. Hon tyckte, att i samma ögonblick, som någon människas hand vidrörde brevet, skulle förstörelsens ängel komma nerflygande från himmelen.
Hon lyfte ögonen och såg upp mot Jerusalemstavlan.
– Ja, ja, mumlade hon, visst vill jag komma till den staden, som har portar av guld och vars murar är av bränt glas. Och hon började läsa upp för sig själv: "Och stadsmurens grundvalar voro prydda av all dyrbar sten, första grundvalen var en jaspis, den andra en saphir, den tredje en chalcedonier, den fjärde en smaragd, den femte en sardonix, den sjätte en sardis, den sjunde en chrysolit, den åttonde en beryll, den nionde en topazier, den tionde en chrysopras, den elfte en hyacinth, den tolfte en ametist."
Gumman var så djupt inne i den kära Uppenbarelseboken, att hon spratt till, som om hon hade sovit, då Halvor Halvorsson steg fram till bordet, där brevet låg.
– Nu ska vi till en början sjunga en sång, sade Halvor. Jag tänker, att vi ska ta n:o 244.
Och Hellgumianerna stämde upp:
Eva Gunnarsdotter drog en suck av lättnad över att det svåra ögonblicket hade blivit uppskjutet.
"Ack, ack, att jag, gamla skrälle, ska vara så rädd för att dö!" tänkte hon nästan skamsen.
När sången var till ända, tog Halvor brevet och började veckla upp det.
I detsamma föll anden över Eva Gunnarsdotter, så att hon reste sig och började bedja en lång bön om nåd att rätt mottaga det budskap, som brevet skulle förkunna dem. Halvor stod stilla med brevet i sin hand och väntade, tills hon hade slutat.
Därpå började han läsa med samma ton, som om han hade läst en predikan. "Kära bröder och systrar! Guds frid!
Allt hitintills har jag trott, att jag och I, som haven övergått till min lära, voro ensamma om denna vår tro. Men, lovad vare Gud, nu hava vi här i Chicago funnit likar och bröder, som tänka och leva efter samma regel.
Ty I skolen veta, att här i staden Chicago bodde i början av åttiotalet en man vid namn Edward Gordon. Han och hans hustru voro gudfruktiga. De sörjde bittert över all nöd som fanns på jorden, och bådo Gud om nåd att få bidraga till dess avhjälpande.
Då hände sig, att Edward Gordons hustru måste göra en lång resa över havet och led skeppsbrott och blev nedkastad bland vågorna. Och då hon befann sig i yttersta nöd, talade Guds röst till henne. Och Guds röst befallde henne, att hon skulle lära människorna, att de skulle leva i enighet.
Och kvinnan blev räddad ur havet och livsfaran och kom till sin man och förkunnade honom Guds budskap. Då sade han: 'Det är ett stort budskap, som Gud har givit oss, att vi skola leva eniga, och vi vilja följa det. Det är ett så stort bud, att det ej finns mer än en plats på hela jordens krets, som är värdig att mottaga det. Låt oss därför samla våra vänner och draga med dem till Jerusalem och för– kunna Guds sista heliga bud från Sions berg!'
Därpå drogo Edward Gordon och hans hustru samt trettio andra, som ville lyda Guds sista heliga bud, till Jerusalem.
Där levde de alla endräkteligen i samma hus. De delade sina ägodelar, tjänade varandra och vakade över varandras leverne.
Och de togo till sig de fattigas barn och skötte deras sjuka. De gåvo stöd till de ålderstigna, och de bistodo alla dem, som begärde deras hjälp, utan att fordra lön eller gengåva.
Men de predikade ej i kyrkorna eller på torgen, utan de sade: 'Det är vårt leverne, som skall tala för oss.'
Men människorna, som hörde ett sådant liv omtalas, sade om dem: 'Dessa måste vara galningar.'
Och de, som ropade högst mot dem, voro de kristna, som hade dragit till Palestina för att omvända judar och muhammedaner genom undervisning och predikande. De sade: 'Vilka äro dessa, som ej predika? Säkerligen äro de hitkomna för att leva ett dåligt liv och för att njuta sina sinnens lust bland hedningarna.'
Och de upphävde ett skri mot dem, som gick över havet ända till deras hemland.
Men bland dem, som voro resta till Jerusalem, fanns det en, som var en änka. Hon levde där med två minderåriga barn, och hon var mycket rik. Hon hade lämnat en bror kvar i hemlandet, och till denne började alla människor säga: 'Hur kan du tillåta, att din syster och hennes barn leva ibland dessa som föra ett dåligt liv? De äro ej annat än lättingar, som leva av hennes ägodelar.' Och brodern började en rättegång mot sin syster för att åtminstone tvinga henne att låta sina barn uppväxa i Amerika.
För denna rättegångs skull reste änkan och hennes barn samt Edward Gordon och hans hustru för en kort tid åter till Chicago. Och de hade då bott i Jerusalem i fjorton år.
Då de kommo åter från det fjärran landet, skrevs det om dem i alla tidningar, och somliga kallade dem dårar, och somliga kallade dem bedragare."
När Halvor hade föreläst allt detta, gjorde han ett uppehåll och återgav med sina egna ord hela berättelsen, för att alla måtte förstå.
Så fortsatte han:
"Men se, nu finnes i Chicago ett hus, som I kännen. Och detta hus är uppfyllt av människor, vilka söka tjäna Gud i rättfärdighet och som dela allt med varandra och vaka över varandras leverne.
Vi, som bo i detta hus, läste i en tidning om dessa dårar, som voro hemkomna från Jerusalem, och vi började säga till varandra: 'Dessa människor hava vår tro. De hava slutit sig tillsammans för att kunna leva ett rättfärdigt liv liksom vi. Vi skulle vilja se dem, som dela vår tro.'
Och vi skrevo till dem, att de skulle komma till oss och besöka oss. Och de, som voro komna från Jerusalem, hörsammade kallelsen, och vi jämförde varandras tro och sade: 'Se, vi tänka och tro samma sak. Det är en Guds nåd, att vi hava funnit varandra.'
De berättade för oss om Guds stads härlighet, där den ligger skinande på sitt vita berg, och vi prisade dem lyckliga, som vandrade på de vägar, där Jesus har vandrat.
Då sade någon av oss: 'Vad, varför skulle vi ej följa er ut till Jerusalem?'
De svarade: 'I skolen ej följa oss dit, ty Guds heliga stad är full av split och strid, av nöd och sjukdom, av ondska och fattigdom.'
Och genast ropade en annan av de våra: 'Kanske har Gud fört er till oss, därför att vi skulle följa er dit ut och kämpa mot allt detta?'
Då hörde vi alla samtliga Guds röst brusa genom våra hjärtan och säga: 'Ja, ja, detta är min vilja.'
Vi frågade dem om de ville upptaga oss ibland sig, fastän vi voro fattiga och olärda, och de svarade, att de ville det.
Då beslöto vi, att vi ville vara bröder och systrar och dela allt, och de togo vår tro och vi deras, och hela tiden var anden över oss, och vi kände en stor glädje. Och vi sade: 'Nu se vi, att Gud älskar oss eftersom han sänder oss till samma land, dit han en gång sände sin son. Och nu veta vi, att vår lära är den rätta, eftersom Gud vill, att den skall förkunnas från hans heliga berg, Sion.'
Men då sade någon, som hörde oss tilclass="underline" 'Och våra bröder hemma i Sverige!' Och vi sade till Jerusalemsfararna: 'Vi äro flera, än I här ser. Vi hava bröder och systrar, som sitta hemma i Sverige. Och de äro svårt prövade genom avfall och föra en hård kamp för rättfärdigheten, därför att de måste leva bland syndare.'
Då svarade Jerusalemsfararna: 'l.åten era bröder och systrar i Sverige komma efter oss till Jerusalem och taga del i det heliga arbetet!'