Och vi voro först glada åt tanken, att I skullen följa oss och leva ett gemensamt liv med oss i fröjd i Jerusalem, men strax därefter blevo vi bekymrade och sade: 'Aldrig kunna de lämna sina stora gårdar och sina goda åkrar och sina invanda sysslor.'
Men Jerusalemsfararna svarade: 'Vi hava inga åkrar och inga stora gårdar att bjuda dem, men de skola få vandra på de vägar, som hava nötts av Jesu fötter.'
Vi voro ännu tveksamma, och vi sade: 'Aldrig skola de vilja fara till ett främmande land, där ingen förstår deras tungomål.'
Jerusalemsfararna svarade: 'De skola förstå hur Palestinas stenar tala om deras frälsare.'
Vi sade: 'De skola ej vilja dela sina egendomar bland främlingar och bliva penninglösa som tiggare. De skola ej vilja lämna sin makt, ty de äro de främsta i sin hembygd.'
Jerusalemsfararna svarade: 'Vi hava ej makt och ägodelar att bjuda dem, men vi bjuda dem dela Jesus', deras frälsares, lidande.'
Då detta var sagt, kände vi åter stor glädje och menade, att I skullen komma.
Men nu säger jag er, käre bröder och systrar, talen ej samman, då I haven läst detta, utan varen stilla och lyssnen! Och vad Guds röst bjuder eder att göra, det gören!"
Halvor vek samman brevet och sade:
–Nu ska vi göra, som Hellgum skriver. Vi ska vara stilla och lyssna.
Det blev en långvarig tystnad i storrummet på Ingmarsgården.
Gamla gumman Eva Gunnarsdotter satt tyst som de övriga och väntade på att Guds röst skulle tala till henne. Hon förstod allt detta på sitt sätt. "Ja, ja", tänkte hon, "det är Hellgums mening, att vi ska dra till Jerusalem för att undgå den stora för– störelsen. Herren vill frälsa oss undan svavelfloden och bevara oss undan eldregnet. Och de rättfärdiga bland oss ska få höra Guds röst, som tillåter dem att undfly."
Gumman tänkte inte ett ögonblick, att det för någon kunde vara en uppoffring att resa från hem och fosterjord, då det gällde något sådant som detta. Det ingick inte i hennes föreställning, att någon kunde vara tvehågsen om han skulle lämna hemsocknens gröna skogar, den vänligt framglidande älven och de goda åkrarna. Flera av de andra tänkte med fruktan på att byta om levlladssätt, att övergiva fädernehem, föräldrar och anhöriga, men inte hon. Detta betydde ju, att Gud ville rädda dem, såsom han fordom hade räddat Noak och Lot. De kallades ju till ett liv av övernaturlig härlighet i Guds heliga stad. Hon tyckte, att det var, som om Hellgum hade skrivit, att de skulle bli levande upptagna till himmelen.
Alla sutto med slutna ögon, fördjupade i sig själva. Flera våndades så, att det bröt ut kallsvett på deras pannor. "Ja, detta är förvisso den prövning, som Hellgum har förespått oss", suckade de.
Solen hade sjunkit, så att den stod vid horisonten och sköt skarpa strålar in i rummet. Solskenet lade sig blodrött över de många bleka ansiktena.
Äntligen flyttade sig Ljung Björns hustru, Mlärta Ingmarsdotter, ner från bänken och sjönk på knä på golvet. Och efter henne föll den ene efter den andre på knä.
På en gång drogo flera av dem ett djupt andetag, och deras ansikten upplystes av ett leende.
Därpå sade Karin Ingmarsdotter med förundran i rösten:
– Jag hör Guds röst, som kallar mig.
Nämndemans Gunhild höjde händerna i hänryckning, medan tårarna strömmade över hennes ansikte.
– Jag ock ska resa, sade hon. Guds röst kallar mig.
Därpå talade Krister Larsson och hans hustru nästan samtidigt:
– Det ropar i mitt öra, att jag ska fara. Jag hör Guds röst kalla mig.
Kallelsen kom till den ena efter den andra, och på samma gång lämnade dem all ångest och all saknad. Det var en stor, stor glädje, som kom över dem. De tänkte inte mer på sina gårdar och sina anförvanter. De tänkte allenast på att deras samfund skulle blomstra upp på nytt, de tänkte på härligheten av att vara kallade till Guds stad.
Kallelsen hade kommit till de flesta, men den hade inte nått fram till Halvor Halvorsson. Han kämpade hårt i bön, och han ängslades och tänkte: "Gud vill inte kalla mig, som han har kallat de övriga. Han ser, att jag älskar mina åkrar och mina ängar mer än hans ord. Jag är inte värdig."
Karin Ingmarsdotter gick fram till Halvor och lade sin hand på hans pana.
– Du ska vara stilla, Halvor, och lyssna i stillhet.
Halvor knäppte sina båda händer samman så häftigt, att lederna knakade.
– Kanske Gud inte håller mig värdig att fara, sade han.
– Jo, Halvor, du får fara, men du ska vara stilla, sade Karin. Hon föll på knä bredvid honom och lade sin arm om hans liv. Lyssna nu stilla, Halvor, och utan fruktan !
Om ett par ögonblick försvann spänningen ur hans drag.
– Jag hör, jag hör något långt borta.
– Det är änglaharporna, som går före Guds röst, sade hustrun. Var nu riktigt stilla, Halvor ! Hon tryckte sig än närmare intill honom, såsom hon aldrig förr hade gjort i andras närvaro.
– Ack, sade han och slog ihop händerna, nu hörde jag det! Det sade till mig så högt, att det dånade i mina öron: 'Du ska fara till min heliga stad, Jerusalem!' Har ni alla hört det på samma sätt?
– Ja, ja, ropade de, vi har alla hört det.
Men nu började gamla gumman Eva Gunnarsdotter att jämra sig.
–Jag har ingenting hört. Jag får inte följa er. Jag är Lots hustru, jag får inte följa på flykten. Jag måste stå kvar och bli förvandlad till en saltstod.
Hon grät av ängslan, och Hellgumianerna samlades omkring henne för att bedja. Men hon hörde fortfarande ingenting, och hennes ängslan blev förfärande.
– Jag kan ingenting höra, sade hon, men ni måste ta mig med i alla fall. Ni får inte lämna mig kvar, ni får inte låta mig fördränkas i svavelfloden.
– Du ska vänta, Eva, sade Hellgumianerna. Kallelsen kan komma. Den ska visserligen komma i natt eller i morgon.
– Ni svarar inte, sade gumman, ni svarar mig inte på detta, som jag frågar om. Ni ämnar kanske inte ta mig med, om ingen kallelse kommer till mig.
–Den kommer, den kommer! ropade Hellgumianerna.
– Ni svarar inte! sade gumman med förtvivlan i rösten.
– Kära Eva! sade Hellgumianerna. Vi kan inte ta dig med, om inte Gud kallar dig. Men frukta inte! Kallelsen ska komma.
Då reste sig gumman hastigt från sin knäböjande ställning, rätade upp sin bräckliga kropp och stötte käppen hårt i golvet.
– Ni ämnar resa och låta mig förgås! sade hon. Ja, ]a, ]a. Ni ämnar resa och låta mig förgås!
Hon hade blivit rasande vred, och man såg än en gång Eva Gunnarsdotter, sådan hon hade varit i ungdomen, stark och häftig och brinnande.
– Aldrig mer vill jag veta av er! ropade hon. Jag vill inte bli räddad av er. Tvi vare er ! Ni skulle överge hustru och barn och far och mor för att frälsa er själva. Tvi, ni är galningar, som lämnar era goda gårdar. Ni är vettvillingar, som löper efter falska profeter. Det ska bli över er, som det ska regna eld och svavel. Det ska bli ni, som ska förgås. Men vi, som stannar hemma, vi ska leva!
Timmerstocken
I sena skymningsstunden denna samma vackra februaridag stå två unga människor ute på vägen och samtala.
Den unge mannen har kommit körande ner ur skogen med en timmerstock, som är så stor, att hästen knappast kan släpa fram den. Icke desto mindre har hästen måst göra en lång omväg, för att stocken måtte komma att föras genom kyrkbvn och förbi det stora, vitmålade skolhuset.
Utanför skolhuset har hästen fått göra halt, och en ung flicka har nästan genast kommit ut genom grinden för att beskåda timmerstocken.
Och hon kan inte bli trött att beundra den. Vad den är lång och tjock, vad den är rak, vad den har för en vacker, ljusbrun bark, vad den har för en fast, felfri ved !
Den unge mannen berättar med stort allvar att den är vuxen på en sandmo långt norr om Oiofshättan, han talar om, när han fällde den och hur länge den har legat och torkat i skogen. Han in– präntar hos henne hur många tum den mäter i omkrets och hur många i genomskärning.