Den unga flickan har sett tusen och åter tusen stockar flottas förbi på älven eller släpas fram på landsvägen. Hon kunde aldrig tro, att hon skulle bli så glad att få se en timmerstock.
– Ack, Ingmar, säger hon, det är ändå bara den första!
Mitt i sin glädje har hon blivit ängslig vid tanken på att det har fordrats fem år av strävan och arbete, innan Ingmar har kommit så långt, att han nu kan köra fram den första stocken av det timmer, som ska användas för att bygga upp deras hem. Hur lång tid ska det nu gå åt för att köra fram de andra och för att bygga själva huset?
Men Ingmar tycker, att alla svårigheter nu åro övervunna.
– Vänta du, Gertrud! säger han. Får jag bara timret nerkört, medan det är före, så ska huset snart stå där.
Det börjar bli skarpt kallt, solen är nergången för länge sedan. Hästen står och fryser, han rister på huvudet och skrapar med foten. Pannluggen och mannen bli vita av rimfrost.
Men de båda unga frysa visst inte. De hålla sig varma med att bygga sitt hus färdigt från källaren till vinden.
Och då huset är byggt, börja de möblera det.
– På den här långväggen ska vi ställa soffan, säger Ingmar.
– Men jag vet inte, att vi har någon soffa, svarar flickan.
Då biter den unge mannen sig i läppen. Det hade inte varit hans mening att ännu på länge tala om, att han har en soffa stående färdig hos snickaren, men nu har han röjt hemligheten.
Då måste också Gertrud förråda något, som hon har hållit dolt i fem år. Hon talar om, att hon har förfärdigat och sålt hårarbeten och hemgjorda band, och med pengarna, som hon har fått för detta, har hon redan skaffat allt möjligt husgeråd, grytor och pannor, tallrikar och fat, lakan och dynor, dukar och gångmattor.
Ingmar blir lycklig över en sådan rikedom och vet inte hur han ska prisa henne nog. Men mitt i berömmet bryter han av. Han har kommit att se på Gertrud och blir nu som alltid förstummad av det häpnadsväckande i att något så ljuvligt och vackert ska bli hans.
– Vad är det Ingmar? frågar flickan.
– Jag tänker på att det bästa av alltsammans ändå blir att få dig.
Gertrud svarar ingenting, men hon lägger sin hand smekande på den stora stocken, som ska sättas in i väggen i det hus, där hon ska ha sitt hem med Ingmar. Hon vet, att det är trygghet och trevnad, som vänta henne där, ty den hon gifter sig med är klok och god, ädelmodig och trofast.
I detsamma går en gammal gumma förbi. Hon går fort och talar häftigt och högt, som om hon vore uppretad.
– Ja, ja, ja, säger gumman, deras lycka ska inte räcka längre än från daggryning till morgonrodnad. Då prövningen kommer, ska deras tro brista, som om den vore ett rep, spunnet av mossa. Och deras liv ska varda ett långt mörker.
– Hon menar väl aldrig oss? säger den unga flickan.
– Hur skulle detta kunna gälla oss? genmäler den unge mannen.
På Ingmarsgården
Nästa dag var en lördag. Då var kyrkoherden ute och åkte sent på kvällen i svårt yrväder. Han kom från en sjuk långt norr ut på storskogen och arbetade sig mödosamt hemåt. Hästen sjönk djupt i drivorna, släden var gång på gång nära att välta, både prästen och drängen måste ofta stiga ur för att trampa upp väg. Det var inte särdeles mörkt. Månen tågade fram stor och helrund bakom snömolnen, och månskenet lyste upp dem så mycket, att de hade tagit en ljust grå färg. Då prästen blickade uppåt, såg han snöflingorna virvla och flyga, fyllande hela luften med små vita punkter.
De resande hade inte lika svårt att komma fram överallt. Det fanns små sträckor av vägen, där intet av all den nervräkande snön hade blivit kvarliggande. Där gick det lätt undan på släta isgatan. På andra ställen låg snön hög, men lös och jämn. Där var det inte heller någon svårighet. Det bekymmersamma var att komma fram, där vinden hade packat ihop snön i drivor så höga, att man inte kunde se över dem. Då måste man köra ner från vägen och söka sig fram på åkrar och gärden med fara att välta i ett dike eller att få hästen spetsad på en gärdsgårdsstör.
Både kyrkoherden och hans dräng talade med största oro om den stora drivan, som under alla svåra yrväder brukade torna upp sig utmed ett högt gammalt plank, alldeles i närheten av Ingmarsgården.
– Kommer vi bara genom den, så är vi så gott som hemma, sade de.
Kyrkoherden tänkte på hur ofta han hade bett Stor Ingmar flytta bort det höga planket, som gjorde, att snön trängde ihop sig just där. Men det hade aldrig lett till något. Och på samma sätt var det än i dag. Om också allt annat bleve sig olikt på Ingmarsgården, så nog var det visst, att det planket finge stå där det stod.
snart voro de i sikte av gården och funno snödrivan på dess vanliga plats, hög som en mur och fast som ett fjäll. Här fanns inte tillfälle att vika åt sidan, utan de måste rätt över vidundret. Det såg så omöjligt ut, att drängen föreslog, att han skulle gå fram till gården och kalla på hjälp.
Men detta tillät inte kyrkoherden. Han hade inte växlat ett ord med Karin och Halvor på över fem år. Han var inte gladare, än någon annan brukar vara vid tanken på att möta gamla vänner, med vilka man råkat i osämja.
Hästen måste således upp i drivan. Den bar, ända till han hade kommit upp på toppen. Då sjänk han med ens. Han försvann, som om han hade fallit ner i en grav, och de resande blevo sittande och stirrade efter honom.
På samma gång som hästen sjönk i drivan, bröts ena skakeln, och de kunde inte fara vidare.
Några minuter därefter öppnade prästen dörren till storrummet på Ingmarsgården.
Där brann en torrvedsbrasa i spisen. På ena sidan om härden satt husmodern och spann finkardad ull, bakom henne sutto pigor och hjon i en lång rad och spunno blånor och lin. Männen ägde andra sidan av eldstaden. De voro nyss inkomna från vedkörningen. Somliga vilade, andra sysslade med sådant arbete, som var lätt som en lek, de späntade stickor, vässade räfspinnar och slöjdade yxskaft.
När prästen trädde in och berättade om det missöde, som hade hänt honom, kommo alla i rörelse. Drängarna gingo ut för att gräva fram hästen ur drivan. Halvor förde kyrkoherden fram till bordet och bad honom sitta ner på långbänken. Karin sände pigorna ut i köket för att koka kaffe och laga gästabudsmat till kvällsvard. Själv hängde hon upp prästens päls att torka framför brasan, tände hänglampan och flyttade sin spinnrock bort till bordet, för att hon skulle kunna delta i männens samtal.
"Bättre kunde jag inte ha blivit mottagen, om Stor Ingmar hade levat", tänkte kyrkoherden.
Halvor började ett långsamt samtal om väglaget och övergick sedan till att fråga om kyrkoherden hade fått väl betalt för sin säd och om han hade fått den där reparationen gjord, som han hade önskat i långan tid. Karin frågade efter prostinnan och undrade om hon inite hade förbättrats från sin svåra sjukdom på senare tid.
Prästens dräng kom in, sade, att hästen var framgrävd, seldonen lagade och allt i ordning för avresan. Karin och Halvor trugade och bådo, att prästen skulle stanna till kvällsvarden. De upphörde inte, förrän han lovade att göra det.
Kaffet kom in. Största silverkannan blänkte på brickan, sockerskrinet var det gamla av silver, som knappast kom fram vid bröllop och begravning, och småbröd var upprågat på tre höga skålar.
Kyrkoherdens små runda ögon vidgade sig av undran. Gång på gång strök han med handen över pannan, satt som i en dröm och var rädd att vakna.
Halvor visade kyrkoherden huden av en älg, som förra hösten hade blivit fälld å Ingmarsgårdens skog. Fällen blev utbredd på golvet, aldrig hade kyrkoherden sett en större och vackrare. Karin kom fram till Halvor och viskade sakta till honom. Strax bad Halvor kyrkoherden ta emot fällen som gåva.