När han kommer in på brukskontoret, tycker han sig ännu höra skördemaskinens rassel i sina öron. Han hör det lätta fallet av gräset och det lätta pipet och surret av uppskrämda fåglar och insekter.
På brukskontoret ligger köpekontraktet uppsatt och färdigt. Alla underhandlingar äro redan bedrivna, priset är bestämt, det återstår endast att underteckna kontraktet.
Man läser upp kontraktet för honom, och han sitter och hör på. Han hör uppräknas de tunnland skog och de tunnland åker och äng, det bohag och den boskap, som han ska avhända sig. Hans drag hårdna. "Nej", säger han till sig själv, "det ska inte ske."
När uppläsningen är slutad, ämnar han just säga, att han inte kan. Då böjer sonen sig fram och viskar till honom:
– Far det gäller mig eller gården, för jag reser hur ni än gör.
Bonden har varit så upptagen av tanken på gården, att det aldrig har fallit honom in, att sonen kunde fara från honom. Jaså, Gabriel skulle ge sig av i alla fall. Han kan inte riktigt förstå detta. Inte skulle han ha rest, om sonen hade stannat hemma.
Men det var ju klart, att han måste följa med sin son.
Han går fram till pulpeten, där kontraktet är framlagt till hans underskrift. Bruksförvaltaren själv sätter pennan mellan fingrarna på honom och pekar på papperet.
– Se här, säger han, skriv här, Hök Matts Eriksson!
Han tar pennan, och på samma gång minns han tydligt hur han för ett pch trettio år sedan skrev under ett kontrakt, vari han inhandlade sig en bit ouppodlad vildmark.
Han kommer ihåg, att efter undertecknandet gick han bort och besåg sin egendom. Då hade han sagt till sig själv: "Se där, vad Gud har givit dig! Här har du arbete för ett helt liv."
Bruksförvaltaren tror, att han tvekar oc ocisshet om var han ska sätta sitt namn, och påpekar ånyo:
– Här ska namnet stå. Skriv här, Hök Matts Eriksson!
Han börjar skriva. "Detta", tänker han, "skriver jag för min tros och salighets skull, för mina kära vänner, Hellgumianerna, för vårt dyra samliv, för att inte bli lämnad ensam kvar, då alla reser." Och han ritar dit det första namnet.
"Detta", tänker han vidare, "skriver jag för min son Gabriels skull, för att inte förlora en så god och kär son, för alla de gånger, som han har varit god mot sin gamle far, för att visa honom, att han ändock är mitt allra käraste." Och på detta sätt blir det andra namnet tillritat.
"Men detta?" tänker han, då han börjar föra pennan på nytt. "Varför skriver jag detta?" Och i och med detsamma börjar hans hand att flytta sig av sig själv, dragande tjocka streck fram och åter över det förhatliga papperet.
"Ja, detta gör jag, därför att jag är en gammal man, som måste gå och bruka jorden, som måste plöja och så på samma ställe, där jag alltid har trälat och arbetat."
Hök Matts Eriksson ser mycket förlägen ut, då han vänder sig till bruksförvaltaren och visar honom papperet.
– Förvaltaren får ursäkta. Det var nog meningen att göra mig av med egendomen, men det gick inte.
Auktionen
I maj blev det auktion på Ingmarsgården. Gud, vad det var för en vacker dag, riktigt sommarvarmt! Alla karlarna hade lagt av de långa, vita pälsarna och kommo i korta tröjor, och kvinnorna gingo redan omkring i de vida, vita ärmarna, som hörde till sommardräkten.
Skolmästarns hustru gjorde sig i ordning att gå på auktionen. Gertrud ville inte följa med, och Storm var upptagen av sitt arbete. När mor Stina var färdig, öppnade hon dörren till skolsalen och nickade farväl till mannen. Han satt och talade med barnen om den stora staden Ninives undergång, och därvid hade han tagit an en så bister min, att de stackars ungarna voro alldeles dödskrämda.
Under vandringen upp till Ingmarsgården stannade mor Stina, så snart hon såg en blommande häggbuske eller en kulle, som var täckt av vita, doftande liljekonvaljer.
– Kan man väl få se något vackrare, sade hon, även om man skulle fara så långt som till Jerusalem?
Skolmästarns hustru såväl som många andra hade kommit att älska sin socken dubbelt, därför att Hellgumianerna kallade den ett Sodom och ville överge den.
Hon plockade ett par av de små blommorna, som växte vid vägkanten, och betraktade dem nästan ömt. "Om vi vore så dåliga, som de säger", tänkte hon, "så vore det en lätt sak för Gud att förgöra oss. Han behövde endast låta kölden fortfara och låta jorden ligga betäckt av snö. Men då Vår Herre låter våren och blommorna komma åter till oss, tycker ju han åtminstone, att vi är värda att leva."
När mor Stina kom fram till Ingmarsgården, stannade hon och såg ängslig ut. "Jag tror, att jag går hem igen. Jag kan inte stå ut med att se hur det här gamla hemmet skingras."
Men i själva verket var hon mycket för nyfiken att få veta hur det skulle gå med gården för att vända om.
Så snart som det hade blivit bekant, att gården skulle säljas, hade Ingmar försökt att få köåa den. Men Ingmar hade inte mer än omkring sextusen kronor, och Halvor hade blivit bjuden tjugufemtusen av det stora sågverksbolaget, som ägde Bergsåna bruk. Ingmar hade lyckats låna ihop pengar, så att han hade kunnat bjuda lika stor summa, men då hade bolaget höjt sitt anbud till trettiotusen, och så stor skuld hade inte Ingmar vågat dra över sig.
Det bekymmersamma härvidlag var inte blott, att gården på detta sätt skulle gå ur släkten för alltid, ty det stora bolaget sålde aldrig något, som det en gång hade förvärvat, utan därtill kom, att det ingalunda var troligt, att bolaget skulle låta Ingmar arrendera sågen i Långforsen, och i så fall bleve han utan levebröd.
Inte kunde han tänka på att gifta sig med Gertrud till hösten, såsom meningen hade varit. Han skulle kanske till och med få lov att resa bort för att söka arbete.
Mor Stina var inte blid i hågen mot Karin och Halvor, när hon tänkte på detta.
– Det vill jag innerligt hoppas, sade hon för sig själv, att inte Karin Ingmarsdotter må komma och tala vid mig, för då kan jag inte låta bli att säga henne hur illa hon handlar mot Ingmar. Jag kan inte underlåta att säga henne, att det ändå i grunden är hennes fel, att inte Ingmar redan nu äger gården.
Väl har jag hört sägas, att de behöver omåttligt med pengar för sin resa, men det är helt förunderligt, att Karin kan ha hjärta att sälja den gamla gården till ett bolag, som bara hugger ner skogen och låter lantbruket gå vind för våg.
Det fanns en till utom bolaget, som ville köpa gården, och det var den rike häradsdomarn Berger Sven Persson. Och detta vore det lyckligaste för Ingmar, ty Sven Persson var en ädelmodig man och skulle helt säkert inte neka honom att arrendera sågen.
"Sven Persson glömmer nog inte, att han har gått här på gården som fattig vallpojke", tänkte mor Stina, "och att det var Stor Ingmar, som tog hand om honom och hjälpte honom att komma sig opp."
De flesta, som kommo till auktionen, gingo inte in i huset, utan stannade ute på gårdsplanen. Skolmästarns hustru hjorde som de andra. Hon satte sig på en brädhög och såg sig omkring mycket noga, som den gör, vilken vet, att han ser ett kärt ställe för sista gången.
På tre sidor var gården kringbyggd med huslängor, och mittpå den stod en liten fatbur på stolpar. Ingenting såg synnerligen ålderdomligt ut, undantagandes en gammal förstukvist med snidade lister kring taket, som stod framför ingången till boningshuset, och en ännu äldre med tunga, vridna pelare, som var placerad utanför brygghusets dörr.
Mor Stina tänkte på alla de gamla Ingmarssönerna, vilkas fotsteg hade nött gården. Hon tyckte sig se dem komma hem från arbetet om kvällarna och gå in till härden, långa, litet lutande gestalter, alltid rädda att vara påträngande eller ta en bättre plats, än som anstod dem.
Hon tänkte på all arbetsamhet och hederlighet, som hade haft sitt hem på den här gården. "Det borde inte få ske", tänkte hon om auktionen, "kungen borde få veta det."