Baram pascha svarade;
–Om de än skylde sin ondska med änglavingar, ska jag dock driva dem ur mitt hus.
Han red vidare ända fram till det stora huset. Och när han närmade sig det, hördes därifrån sorl av många röster och ett och annat högt skri.
Han vände sig till sin tjänare och sade:
–Hör hur spelare och danserskor sorlar i mitt hus! Men när han red om hörnet, såg han alla slags sjuka och sårade sitta nerhukade framför ingången till huset. De talade med varandra om sitt lidande, och ett par av dem utstötte jämmerrop.
Och Machmud, hans tjänare, tog mod till sig och sade:
–Här ser du de spelare och danserskor, som du hörde sorla i ditt hus. Dessa kommer hit varje morgon för att rådfråga Gordonisternas läkare och förbindas av deras sköterskor.
Baram pascha svarade:
–Jag ser. att dessa Gordonister har bedårat dig, men jag är för gammal att låta mig bedragas av deras lögner. Jag säger dig, att om jag ägde makt, skulle jag hänga dem alla runtom taklisten av mitt hus.
Och Baram pascha var ännu i största vrede, när han steg av sin åsna och gick uppför trappan.
När den gamle mannen kom in på gårdsplanen, gick en hög, stolt kvinna emot honom och hälsade honom. Hennes hår var vitt, fastän hon inte såg ut att vara äldre än fyrtio år. Hennes ansikte var myndigt och klokt, och ehuru hon endast bar en enkel, svart klänning, syntes det, att hon var van att befalla över många människor. Baram pascha vände sig till Machmud och frågade honom:
–Denna kvinna ser lika god och klok ut som profetens hustru, Kadidscha. Vad har hon att beställa i detta hus?
Och Machmud, hans tjänare, svarade honom:
–Detta är mrs Gordon, som styr kolonien, sedan hennes man dog för ett år tillbaka.
Då förbittrades den gamle mannens sinne på nytt, och han sade till Machmud med sträv röst:
–Du ska säga henne, att jag är kommen for att driva henne och hennes folk ut ur mitt hus.
Och hans tjänare sade till honom:
–Ska den rättrådige Baram pascha driva bort dessa kristna, endast därför att han har hört deras bröder förtala dem? Vore det inte bättre, herre, att du sa till denna kvinna: "Jag har kommit hit för att se mitt hus." Och om du finner, att här leves så, som missionärerna har sagt dig, säg då till henne: "Du ska lämna detta ställe, för ingen styggelse får bedrivas på den plats, där mina kära dog." Då svarade Baram pascha:
–Du ska säga henne, att jag vill bese mitt hus! Machmud sade detta till mrs Gordon, och hon svarade:
–Vi är glada att få visa Baram pascha hur vi hår inrättat oss i hans palats.
Därpå sände mrs Gordon efter miss Young, som hade studerat österländska språk, sedan hon hade flyttat till Jerusalem, och kunde tala arabiska som en infödd, och bad henne ledsaga Baram pascha.
Baram pascha tog sin tjänare Machmuds arm och började vandringen. Och eftersom han ville se hela huset, förde honom miss Young först ner i källarvåningen, där tvättstugan var inrättad. Och med mycken stolthet visade hon honom stora mängder av nytvättade kläder, präktiga bykkar och pannor samt de flitiga, allvarliga arbeterskor, som sysslade vid tvättbunkar och strykbräden.
Alldeles där bredvid låg bakstugan. Och miss Young sade till Baram pascha:
–Se, vilken förträfflig ugn bröderna har murat! Och se, vilket vackert bröd som vi själva tillreder!
Från bakstugan förde hon honom in i snickarverkstaden, där ett par gamla karlar stodo och arbetade. Och miss Young visade Baram pascha ett par enkla stolar och bord, som hade blivit tillverkade i kolonien.
–Ack, Machmud, dessa människor är mig säkerligen för sluga, sade då den gamle paschan på turkiska, som han antog att miss Young inte förstod. De har anat faran, de har spanat ut min ankomst. Jag trodde, att jag skulle finna dem drickande vin och spelande tärning. Och jag finner dem alla vid arbetet.
Baram pascha fördes genom köket och systugan och därpå till ett annat rum, vars dörr man öppnade för honom med en viss högtidlighet. Detta var vävkammaren, där vävstolarna smällde och där spinnrockar och kardor även voro i gång.
Då tog Baram paschas tjänare mod till sig och bad sin herre betrakta det hårda, starka tyg, som tillverkades.
–Herre, sade han, detta är inte lätta tyger för danserskor eller luftiga dräkter för lättfärdiga kvinnor.
Men Baram pascha teg och gick vidare.
Överallt, där han vandrade fram, såg han människor med redliga, kloka ansikten. Alla sutto tysta och allvarliga vid sitt arbete, men när han kom in i rummet, lyste de upp av välvilja.
–Jag talar om för dem, sade miss Young till Baram pascha, att ni är den gode guvernören, som har låtit oss hyra detta präktiga hus, och de ber mig, att jag ska tacka er, därför att ni har varit så god mot oss.
Men Baram pascha hade hela tiden en sträv och hård min på sitt ansikte och svarade inte miss Young med ett ord. Och hon började bli rädd och tänkte för sig själv: "Varför vill han inte tala till mig ? Har han månne ont i sinnet emot oss?"
Hon förde paschan in i de långa, smala matrummen, där dukarna togos av borden och porslinet diskades efter morgonmåltiden. Även här såg han ingenting annat än sträng ordning och största enkelhet.
Men hans tjänare Machmud tog ännu en gång mod till sig och sade till honom:
–Herre, hur kan det vara möjligt, att dessa människor, som bakar sitt eget bröd och syr sina egna kläder, om nätterna kan förbyta sig till flöjtblåsare och danserskor?
Baram pascha kunde inte svara honom.
Och Baram pascha genomvandrade ihärdigt alla rummen i sitt hus. Han kom till de ogifta männens stora sovsal med de uppbäddade enkla sängarna. Han kom till de olika familjernas rum, där föräldrar och barn bodde tillsammans. I dessa rum såg han överallt renskurade golv, vita sängomhängen, snygga möbler av ljusbetsat trä, hemvävda gångmattor och rutiga bomullsöverdrag.
Då tycktes Baram pascha bli allt vredare, och han sade till Machmud:
–Dessa kristna är mig för sluga. De förstår alltför väl att dölja sitt syndiga liv. Jag hade väntat att se golven översållade med fruktskal och cigarraska. Jag trodde, att jag skulle finna kvinnorna sitta och skvallra, medan de rökte sin vattenpipa eller målade sina naglar.
Till sist steg han uppför den bländvita marmortrappan till den stora församlingssalen . Detta rum hade varit paschans stora mottagningssal, nu var det inrättat på amerikanskt sätt med grupper av bekväma stolar kring borden, med böcker och tidskrifter, med piano och orgel samt en och annan fotografi på de ljusmålade väggarna.
Här mottog dem åter mrs Gordon, och Baram pascha sade till sin tjänare:
–Du ska säga henne, att hon och hennes anhängare innan kvällen måste lämna detta hus.
Men Machmud, Baram paschas tjänare, svarade honom:
–Herre, den ena av dessa kvinnor kan tala ditt språk. Låt henne höra din vilja genom din egen mun!
Då lyfte Baram pascha sina ögon och såg på miss Young, och hon mötte hans blick med ett milt leende. Och Baram pascha vände sig från henne och sade till sin tjänare:
–Jag har aldrig sett ett ansikte, som den Allsmäktige har gett större skönhet och renhet. Jag vågar inte säga henne, att jag har hört, att hennes folk är hemfallet till synd och lösaktighet.
Och Baram pascha sjönk ner på en stol och dolde ansiktet i händerna, medan han sökte reda ut för sig vilket som var sant, det, som han hade hört, eller det, som han hade sett.
Då öppnades dörren helt sakta, och en gammal, fattig vandrare kom in i rummet. Han bar en nött, grå mantel, och benen voro omlindade med trasor. På huvudet hade han en smutsig turban, vars gröna färg betecknade honom som en avkomling av Muhammed.
Utan att akta på paschan kom mannen in i rummet och tog plats på en stol en smula avsides från de andra. Man lät honom hållas utan att tillfråga honom om hans ärende.