"Det var detta jag väntade", tänkte den gamle matrosen.
Under den förfärliga förvirring, som uppstod, då alla de andra sjömännen kastade sig halvnakna ur kojerna, klädde han sig betänksamt i sina bästa kläder. Dödens försmak låg honom på läpparna med stor ljuvhet. Han tyckte sig redan höra hemma där nere på havets botten.
*
När den starka stöten skakade fartyget, låg en liten kajutpojke och sov i ett krypin på däck nära matsalongen.
Han satte sig yrvaken upp i kojen och undrade vad som stod på. Rätt över sitt huvud hade han en liten rund glasruta, genom vilken han tittade ut. Han såg ingenting annat än dimma och så något oformligt grått, vilket var liksom framvuxet ur dim man. Han tyckte sig se stora, gråa vingar, det var visst en förfärligt stor fågel, som hade slagit ner på ångaren. Nu låg denna och krängde och vältrade under dess angrepp, medan det stora odjuret högg löst på den med klor och näbb och piskande vingar.
Den lille skeppsgossen trodde, att han skulle dö av förskräckelse.
Men i nästa ögonblick var han fullt vaken och såg då, att en stor seglare låg och stötte mot ångaren. Han såg stora segel och ett främmande däck, där folk i långa vaxduksrockar rusade omkring i vansinnig ångest. Vinden sköt på, och alla de otaliga segelklutarna voro så spända, att man skulle ha kunnat hamra på dem som på trumskinn. Masterna böjdes, och rår och tåg brusto med knallar, som liknade skott.
Den stora tremastaren, som i den svåra dimman hade seglat rätt på L'Univers, hade på något sätt fått sitt bogspröt inkilat i ångarens sida och kunde inte komma loss. Passagerarbåten krängde hårt, men dess propeller arbetade, så att båda fartygen fördes tillsammans.
– Herregud, utropade den lille kajutvakten, i det han rusade ut på däck, den stackaren har stött samman med oss, och nu måste den förgås!
Det föll honom inte in, att ångaren kunde vara ifara, så stor och präktig, som den var.
Ångarens officerare kommo nu framstörtande, men när de sågo, att det endast var en seglare, som hade stött emot deras båt, blevo de alldeles lugna och vidtogo i största trygghet nödiga åtgärder för att få fartygen klara från varandra.
Den lille kajutvakten stod ute på däck, barbent, med skjortan fladdrande i blåsten, och vinkande till de olyckliga männen på segelfartyget, att de skulle komma över till ångaren och rädda sina liv.
I början tycktes ingen lägga märka till honom, men snart såg han, att en stor, rödskäggig karl började vinka åt honom.
–Kom hit över, pojke! ropade karlen och sprang fram till relingen. Ångbåten sjunker.
Den lille gossen tänkte inte ett ögonblick på att gå över till seglaren. Han skrek så högt han kunde att de skeppsbrutna borde rädda sig över på L'Univers.
De andra karlarna, som befunno sig ombord på seglaren, arbetade med stänger och båtshakar för att komma loss från ångaren, men den rödskäggige tycktes ha fattat ett besynnerligt medlidande med den lille kajutvakten. Han satte händerna som en lur för munnen och ropade:
– Kom hit över, kom hitöver !
Den lille stod ömklig och frysande på däcket i sin tunna skjorta. Han stampade med sin bara fot och knöt näven åt skeppsfolket, därför att det inte ville lyssna till honom och äntra upp på ångaren. En så stor ångbåt som L'Univers med sexhundra passagerare och tvåhundra mans besättning kunde ju omöjligen förgås. Och han såg ju, att både matroserna och kaptenen voro lika lugna som han själv.
Plötsligen tog den rödskäggige upp en båtshake. Han sträckte den mot gossen, högg tag i hans skjorta och ville släpa honom till seglaren. Han drog honom så långt fram som till relingen, men där lyckades det kajutvakten att slita sig lös. Han ville inte låta sig släpas över på det främmande fartyget, somskulle förgås.
Strax därpå hördes ett nytt förfärligt brak. Det var seglarens bogspröt, som brast, och därmed blevo de båda fartygen klara från varandra. Då ångaren rusade bort, såg gossen det grova bogsprötet hänga brutet i seglarens för, han såg också hela skyar av segel störta ner över besättningen.
Men ångaren gick för full maskin, och den främmande båten skymdes bort av dimman. Det sista gossen såg var hur karlarna började arbeta sig fram ur segelhoparna.
Därpå försvann seglaren så fullständigt, som hade den glidit bort bakom en mur. "Den är redan sjunken, tänkte gossen, och han stod och lyssnade efter nödropen.
Då ropade en grov, stark röst över till ångaren.
– Rädda passagerarna! Sätt ut båtarna!
Åter blev det tyst. Åter lyssnade gossen efter nödrop.
Då hördes rösten på stort, stort avstånd.
–Bed till Gud! Ni är förlorade!
I detsamma kom en gammal matros fram till kaptenen.
– Vi har en stor lucka midskepps, vi går till botten, sade han stilla och högtidligt.
*
I samma ögonblick nästan, som man ombord på ångaren hade lärt känna farans vidd, visade sig en liten dam ute på däck.
Hon hade kommit uppför trappan från första klassens hytter med fasta, bestämda steg. Hon var alldeles färdigklädd, och hattbanden voro knutna under hakan i en prydlig rosett.
Hon var en liten gumma med grått, burrigt hår, runda uggleögon och rödfnasig hy.
Under den korta tid, som resan hade varat, hade hon hunnit att göra bekantskap med alla ombord. Alla visste, att hon hette miss Hoggs, och till alla människor, såväl sjömän som passagerare, hade hon sagt, att hon aldrig var rädd. Hon hade sagt, att hon inte visste varför hon skulle vara rädd. Hon skulle ju ändå dö en gång. Hon brydde sig inte om, ifall det skedde förr eller senare.
Hon var inte rädd nu heller, hon hade endast skyndat upp på däck för att se om där försiggick något intressant eller uppskakande.
Den första syn, som mötte henne, var ett par sjömän, som rusade förbi med vilda, förskrämda ansikten. Uppassarna kommo springande halvklädda för att bege sig ner i hytterna och kalla passagerarna upp på däck. En gammal matros kom lastad med en hel packe räddningsbälten, som han vräkte ut i en hög. En liten kajutvakt satt i sin skjorta i ett hörn och grät och ropade, att han måste dö.
Kaptenen såg hon högt uppe på kommandobryg– gan och hörde hans order:
– Stoppa maskinen! Sätt ut båtarna!
Från de sotiga trapporna, som ledde ner till maskinrummen, kommo eldare och maskinister upprusande och ropade, att vattnet redan höll på att tränga in i eldstäderna.
Knappast ett ögonblick hade miss Hoggs stått på däcket, förrän det var överfullt av människor. Det var tredje och fjärde klassens passagerare, som störtade fram i samlad trupp under rop av att de måste bemäktiga sig båtarna, eljest skulle endast första och andra klass bli räddade.
Men då förvirringen tilltog och tilltog, så att miss Hoggs kunde förstå, att det var verklig fara å färde, smög hon sig upp på promenaddäcket ovan matsalongen, där ett par av skeppsbåtarna hade sin plats utanför relingen.
Här uppe fanns inte en människa, och utan att någon lade märke till henne, klättrade miss Hoggs upp i en av båtarna, som hängde i sina block och linor över den svindlande avgrunden. Så snart hon hade kommit dit, lyckönskade hon sig till sin klokhet och oförskräckthet. Så var det att ha ett redigt och lugnt huvud.
När båten väl hade blivit nerfirad i havet, skulle det bli mycket svårt att få plats i den. Då skulle alla rusa till, det skulle bli fasansfullt i vattenporten och på fallrepstrappan. Hon lyckönskade sig gång på gång till att ha funnit på att stiga ner i båten på förhand.
Miss Hoggs' båt hängde långt borta i aktern, men då hon lutade sig ut över kanten, kunde hon se ända fram till fallrepstrappan.
Hon såg nu, att en båt hade blivit bemannad och framförd och att folk hade börjat gå ner i den. Men med ens höjdes ett förfärligt skri. Det var någon, som i ångesten hade stigit miste och fallit i vattnet. Detta maste ha skrämt de övriga, ty höga rop höjdes från fartyget, och passagerarna trängde be– sinningslöst ut genom vattenporten och började knuffas och kämpa på fallrepstrappan. Flera föllo i havet under striden, och andra, som sågo, att det var omöjligt att komma utför trappan, kastade sig handlöst i vattnet för att nå båten simmande. Me så rodde båten bort. Den var mycket tungt lastacl allaredan, och de, som hade fått plats där, togo fram knivar för att skära av fingrarna på dem, som försökte klättra upp.