Miss Hoggs satt och såg hur båt efter båt fördes fram. Hon såg likaledes hur båt efter båt kantrade under tyngden av de människor, som kastade sig ner i dem.
De båtar, som hängde bredvid hennes, blevo nerfirade. Men genom någon tillfällighet rörde ingen vid den båt, där hon hade slagit sig ner.
"Gudskelov, att de låter min båt hänga, tills det värsta har gått över !" tänkte hon.
Miss Hoggs såg och hörde förfärliga ting. Hon tyckte, att hon svävade uppe över ett helvete.
Själva däcket kunde hon inte se, men hon trodde sig höra ljud, som om där hade pågatt en strid. Hon hörde de tunna knallarna av revolvrarna och såg lätta, blåa rökskyar stiga upp från däck.
Äntligen kom ett ögonblick, då allt blev mycket stilla. "Nu vore det rätta tiden att fira ner min båt", tänkte miss Hoggs.
Hon var inte rädd alls, hon satt kvar i trygghet till det sista, då ångbåten började lägga sig på sida. Då först insåg miss Hoggs, att L'Univers höll på att sjunka och att hennes båt hade blivit glömd.
*
Ombord på ångaren befann sig en ung amerikanska, en mrs Gordon, som skulle resa över till Europa för att råka sina gamla föräldrar, vilka bodde i Paris sedan flera år tillbaka.
Hon hade sina båda barn med sig. Det var två små gossar. De lågo och sovo i samma hytt som hon, då den stora olyckan inträffade.
Hon vaknade genast, lyckades få en smula kläder på barnen och sig själv och kom ut i den smala gången mellan hytterna.
I gången var alldeles fullt av människor, som alla hade störtat ut för att skynda upp på däck. Men där var det dock ingen svårighet att komma fram. I trappan däremot var det vida värre. Där uppstod en förfärlig trängsel, då mer än hundra människor ville alla på en gång störta uppför den.
Den unga amerikanskan stod och höll sina barn, ett i vardera handen. Hon såg längtansfullt uppåt trappan och undrade hur hon skulle kunna komma fram där med de små. Hon såg, att människorna trängdes och knuffades, endast tänkande på sig själva. Ingen tycktes ens så mycket som se henne.
Mrs Gordon var tvungen att ge akt på de andra, därför att hon behövde hjälp. Hon hoppades, att hon skulle råka någon, som ville ta den ene gossen på armen och bära honom uppför trappan, medan hon själv bar den andre.
Men hon vågade inte tilltala någon. Männen kommo framrusande, klädda hur som helst, somliga omsvepta med filtar, andra med en ytterrock över nattkläderna. Flera av dem hade tagit sina käppar i händerna, och då hon lade märke till den stela blicken i deras ögon, fick hon det intrycket, att de alla voro farliga.
För kvinnorna var hon inte rädd, men hon såg ingen enda, som hon kunde anförtro sitt barn. De voro alla utan sans och besinning, deras förstånd hade övergivit dem, de skulle inte ha kunnat fatta vad hon begärde av dem.
Hon stod och mönstrade dem och undrade om det fanns någon enda, som kunde tänka en redig tanke. Men då hon såg dem gå förbi, somliga bemödande sig att rädda de blommor, som de hade fått vid avresan från New York, andra skrikande och vridande händerna, vågade hon inte vända sig till någon av dem.
Till sist försökte hon hejda en ung man, som hade varit hennes granne vid bordet och visat henne mycken artighet.
–Ack, mr Martens...
Han såg på henne med samma stela, onda blick. som strålade ur de andra männens ögon. Han lyfte på käppen något litet, och om hon hade sökt kvarhålla honom, skulle han ha slagit henne.
Strax därpå hörde hon ett tjut, fast det var egentligen inte ett tjut, utan ett ljud av väsande ilska, som då en bred, stark vind blir hejdad i en trång gränd. Det kom från människorna i trappan, som hade blivit hindrade i sitt framträngande.
Uppför trappan hade burits en man, som var krympling och inte kunde gå själv. Han var till den grad hjälplös, att hans betjänt hade burit honom på sin rygg från och till bordet. Det var en stor och tung man, och betjänten hade nu mödosamt släpat honom uppför halva trappan. Där hade han stan– nat ett ögonblick för att hämta andan, och då hade folk trängt på, så att han hade fallit på knä. Nu fyllde han och hans husbonde trappans hela bredd och bildade ett sådant hinder, att ingen kunde kom– ma fram.
Då såg mrs Gordon, att en stor, grov man böjde sig ner, lyfte upp krymplingen och vräkte honom över trappräcket nedåt. Men hon såg även, att, så förfärligt som detta än var, blev ingen skrämd eller upprörd över det. Ingen tänkte på annat än att rusa vidare uppåt. Det var, som om en sten på vägen hade blivit kastad i diket, ingenting vidare.
Den unga amerikanskan förstod, att bland dessa människor fanns ingen räddning. Hon och hennes små barn voro dömda att förgås.
*
Det var ett ungt par, en man och en hustru, som gjorde sin bröllopsresa. De hade sin hytt långt akter ut, och de hade sovit så gott, att de ingenting hade hört av själva sammanstötningen. Där borta gjordes inte heller senare mycket larm, och då ingen kom ihåg att kalla på dem, sovo de ännu, då alla andra redan voro uppe på däck och hade börjat kampen om båtarna.
Men de vaknade, då propellern, som hela natten hade bullrat alldeles under dem, plötsligen upphörde att röra sig. Mannen kastade på sig ett par klädesplagg och sprang ut för att se vad som stod på.
Om några ögonblick kom han tillbaka. Han stängde hyttdörren väl efter sig, innan han yttrade något.
– Skeppet sjunker, sade han därpå.
Han satte sig ner i detsamma, och då hustrun ville rusa ut, bad han, att hon skulla stanna hos honom.
– Alla båtarna är redan borta, sade han, de flesta människor är drunknade, och de, som finns kvar ombord, kämpar oppe på däck en strid på liv och död om plankor och räddningsbälten.
I en trappa hade han måst stiga över en ihjältrampad kvinna. Han hade hört dödsskrän ljuda från alla håll.
– Det finns ingen räddning, sade han. Gå inte ut! Låt oss dö tillsammans!
Hustrun tyckte, att han hade rätt, och satte sig lydigt ner bredvid honom.
– Du bryr dig väl inte om att se alla dessa människor, som strider? sade mannen. Vi ska dö. Låt oss dö en stilla död!
Hon förstod, att det inte var mer än rätt, att hon stannade hos honom dessa korta ögonblick, som de hade kvar att leva. Hon hade ju ämnat ge honom hela sitt liv från tidig ungdom till sen ålderdom.
– Jag tänkte, sade han, att när vi hade varit gifta i många år, skulle du sitta bredvid mig på dödsbädden, och jag skulle tacka dig för ett långt, lyckligt liv.
I detsamma såg hon en smal strimma vatten komma insilande under den stängda dörren. Då blev det henne för mycket.
Hon sträckte upp armarna i förtvivlan.
– Jag kan inte! ropade hon. Låt mig gå! Jag kan inte sitta instängd och vänta på döden. Jag älskar dig, men jag kan inte.
Hon störtade ut, just då skeppet började vackla och kränga före sjunkandet.
*
Den unga mrs Gordon låg i vattnet, ångaren hade sjunkit, hennes barn voro drunknade, själv hade hon varit djupt nere i havet.
Nu hade hon åter kommit upp till vattenytan, men hon visste, att hon i nästa ögonblick skulle sjunka på nytt, och då skulle det vara döden.
Då tänkte hon inte mer på man och barn eller på något i denna världen. Hon tänkte endast på att höja sin själ till Gud.
Och hennes själ upplyfte sig som en frigjord fånge. Hon kände hur anden gladde sig att få avkasta människolivets tunga bojor och i jubel beredde sig att draga upp till sitt verkliga hem.
"Är det så lätt att dö!" tänkte hon.
Då hon så tänkte, hörde hon, att allt det orediga larmet omkring henne: vågornas plaskande, vindens sus, jämmerropen från alla de drunknande och bullret av allt det, som flöt omkring på vattnet och dånande slog samman, hon tyckte, att allt detta formades till ljud, som hon kunde förstå, på samma sätt som stundom de formlösa skyarna ordna sig och återge en bild. Och det hon hörde svarade henne: