"Det är sant, att det är lätt att dö. Det, som är svårt, är att leva."
"Ja, så är det", tänkte hon och undrade vad som fordrades för att livet skulle bli lika lätt som döden.
Runtomkring henne kämpade och stredo de skeppsbrutna om kringflytande spillror och upp– och nervända båtar. Men mittunder de vilda ropen och förbannelserna hörde hon åter, att larmet formade sig till danande starka ord, som svarade henne:
"Det, som fordras för att livet ska bli lika lätt som döden, det är enighet, enighet, enighet."
Hon tyckte, att det var all världens herre, som hade gjort dånet och larmet till sitt språkrör och svarat henne.
Medan orden ännu ljödo i hennes öron, blev hon räddad. Hon blev uppdragen i en liten julle, där endast tre människor sutto, en storväxt matros, klädd i sina bästa kläder, en gammal kvinna med runda uggleögon och en stackars förgråten pojke, som inte hade mer på sig än en sönderriven skjorta.
Fram på eftermiddagen nästa dag kom ett norskt fartyg seglande upp emot de stora bankarna och fiskplatserna vid Newfoundland.
Det var stilla, vackert väder, sjön låg nära nog spegelklar, och fartyget gjorde nästan ingen fart. Det stod med alla segel tillsatta och fångade in de sista andetagen av den bortdöende vinden. Havsytan tedde sig mycket vacker. Blank och ljusblå låg den vida omkring, och där den svaga brisen gick fram, var den vit som silver.
När eftermiddagsstillheten hade varat en stund, märkte skeppsfolket, att ett mörkt föremål låg och flöt på vattenytan.
Det kom så småningom allt närmare, och snart såg man, att det var ett lik. Kuttern gick alldeles förbi den döde; det svntes på kläderna, att han var en sjöman. Han låg på rygg med lugnt ansikte och oppna ögon. Han hade inte legat så länge i vattnet, att han hade hunnit svälla. Det såg ut, som om han helt välbehagligt lät vagga sig fram av de små krusiga vågorna.
Men då sjömännen vände blickarna från honom, ville de nästan skrika till, ty utan att de hade märkt det, hade ett annat lik dykt upp rätt vid fören. Det var nära, att de hade seglat över det, men i sista stunden drevs det undan av svallvågorna. Alla störtade fram till relingen och stirrade ner. Denna gång var det ett barn, en fint klädd liten flicka med hatt på huvudet och en liten blå kappa.
–Å, kära! sade sjömännen och torkade sig i ögonen. Å, kära, kära, en sån liten en!
Barnet gungade förbi dem och såg upp till dem med lillgammalt allvar i ansiktet, liksom vore det ute i ett högviktigt ärende.
Strax därpå ropade en av karlarna, att han såg ännu en, och detsamma förkunnade en annan, som blickade åt annat håll. De sågo på en gång fem lik, de sågo tio, och så var det en hel flock. De kunde inte räkna dem.
Fartyget gungade mycket sakta framåt bland alla dessa döda, vilka tycktes omringa det, som om de önskade något.
Somliga kommo flytande i mycket stora grupper. Det såg ut att vara drivved eller något annat, som hade blivit lösryckt från land, men det var ingenting annat än lik.
Alla sjömännen stodo och stirrade utan att våga röra sig. De kunde knappast tro, att det var sant, det de sågo.
På en gång tyckte de, att en hel ö kom upp ur havet. Det såg ut som land, men då de kommo närmare, funno de, att det återigen inte var något annat än lik, som lågo och flöto tätt intill varandra.
De omgåvo skeppet på alla sidor, tycktes följa efter det, som om de ville göra färden över havet i dess sällskap.
Skepparen lät kasta om rodret för att fånga in vind i seglen, men det hjälpte föga. Seglen hängde slappa, och de döda fortforo att följa dem.
Sjöfolket blev allt blekare och tystare. Kuttern rörde sig framåt så långsamt, att de inte kunde undkomma de döda. Och de fruktade, att de skulle få ha det så hela natten.
Då steg en svensk matros upp i fören och började högt läsa fader vår. Därpå tog han upp en psalm.
Då han var mitt i psalmen, sjönk solen, och kvällsbrisen förde skeppet utom de dödas område.
Hellgums brev
Det var en gammal kvinna, som kom ut ur en stuga i skogen. Fastän det endast var vardag, var hon högtidsklädd som för att gå i kyrkan. Hon tog nyckeln ur låset och stoppade in den på den vanliga platsen under förstubron.
När gumman hade gått ett par steg, vände hon sig om för att betrakta sin stuga, som stod liten och grå under väldiga, snötyngda granar.
Hon såg tillbaka på den lilla kojan med stor kärlek i blicken.
– Många lyckliga dagar har jag levat här, sade hon högtidligt för sig själv. Ja, ja. Herren ger, och Herren tar.
Sedan vandrade hon bort på skogsvägen. Hon var mycket gammal och bräcklig, men hon var en av dem, som hålla sig raka och styva, hur än åldem försöker att böja dem.
Hon hade ett vackert ansikte och lent, vitt hår. Hon såg så mild ut, att det var förunderligt att höra henne tala med en röst, som var sträv, och högtidlig och långsam som en gammal profets.
Hon hade en lång väg för sig, ty hon skulle vandra ner till ett av Hellgumianernas möten på Ingmarsgården. Gamla Eva Gunnarsdotter hörde till dem, som allra ivrigast hade omfattat Hellgums läror.
"Ack", tänkte hon nu, medan hon gick framåt stigen, "det var en ljuvlig tid, då allt var i sin begynnelse, då mer än halva socken hyllade sig till Hellgum. Vem kunde tro, att så många skulle avfalla, att vi bara efter fem år inte skulle vara stort fler än tjugo, om man inte vill räkna med de ovuxna barnen?"
Hennes tankar vände tillbaka till den tiden, då hon, som i många år hade suttit ensam och glömd borta i skogsmörkret, med ens hade vunnit en mängd bröder och systrar, som hade kommit till henne i hennes ensamhet, som aldrig hade glömt att skotta väg till hennes stuga efter de stora snöfallen, och som fyllde hennes lilla vedbod med torr, huggen ved, utan att hon hade bett därom. Hon tänkte på den tiden, då Karin Ingmarsdotter och hennes systrar och mycket annat storfolk kommo och höllo kärleksmåltider i hennes lilla gråa koja.
"Ack, att så många har försummat den rätta salighetens dag!" tänkte hon. "Nu kommer straffet över oss. Nästa sommar måste vi alla förgås, därför att så få har hörsammat kallelsen och därför att de, som har hörsammat den, inte har blivit beståndande."
Gumman vände sina tankar till att begrunda innehållet i Hellgums brev, dessa brev, som Hellgumianerna betraktade Som apostlaskrifter och föreläste på sina sammankomster, såsom andra församlingar föreläsa bibeln.
– Det var en tid, då han var mjölk och honug. sade hon. Han anbefallde oss tålamod med de oomvända och mildhet mot de avfallna. Han lärde de rika att bevisa sina barmhärtighetsverk lika mot rättfärdiga och orättfärdiga. Men nu på en tid har han varit galla och isop. Han skriver inte om annat än straffdomar och prövningar.
Nu kom gumman ut i skogsbrynet, där hon kunde se ner över bygden.
Det var en mycket vacker dag i februari. Snöfälten utbredde sin vita renhet över hela trakten, alla träd stodo sänkta i vinterdvala, och inte en vind rörde sig.
Men gumman gick och tänkte på att hela denna trakt, som nu sov sin lugna vintersömn, skulle vakna upp för att förbrännas av sjudande svavelströmmar hon såg den övergjuten av eld, såsom den nu var övergjuten med snö.
"Han har inte sagt det med klara ord", tänkte gumman, "men han skriver ständigt om en stor prövning. Ack, ja, ack, ja, vem kan undra på om den här socken blir straffad som Sodom och förhärjad som Babylon!"
Då Eva Gunnarsdotter nu kom vandrande genom bygden, såg hon inte ett enda hus utan att föreställa sig hur den kommande jordbävningen skulle skaka sönder det, som om det vore av sand. Och när hon mötte människor, tänkte hon på hur helvetets odjur skulle jaga och uppsluka dem.