Alla sutto med slutna ögon, fördjupade i sig själva. Flera våndades så, att det bröt ut kallsvett på deras pannor. "Ja, detta är förvisso den prövning, som Hellgum har förespått oss", suckade de.
Solen hade sjunkit, så att den stod vid horisonten och sköt skarpa strålar in i rummet. Solskenet lade sig blodrött över de många bleka ansiktena.
Äntligen flyttade sig Ljung Björns hustru, Mlärta Ingmarsdotter, ner från bänken och sjönk på knä på golvet. Och efter henne föll den ene efter den andre på knä.
På en gång drogo flera av dem ett djupt andetag, och deras ansikten upplystes av ett leende.
Därpå sade Karin Ingmarsdotter med förundran i rösten:
– Jag hör Guds röst, som kallar mig.
Nämndemans Gunhild höjde händerna i hänryckning, medan tårarna strömmade över hennes ansikte.
– Jag ock ska resa, sade hon. Guds röst kallar mig.
Därpå talade Krister Larsson och hans hustru nästan samtidigt:
– Det ropar i mitt öra, att jag ska fara. Jag hör Guds röst kalla mig.
Kallelsen kom till den ena efter den andra, och på samma gång lämnade dem all ångest och all saknad. Det var en stor, stor glädje, som kom över dem. De tänkte inte mer på sina gårdar och sina anförvanter. De tänkte allenast på att deras samfund skulle blomstra upp på nytt, de tänkte på härligheten av att vara kallade till Guds stad.
Kallelsen hade kommit till de flesta, men den hade inte nått fram till Halvor Halvorsson. Han kämpade hårt i bön, och han ängslades och tänkte: "Gud vill inte kalla mig, som han har kallat de övriga. Han ser, att jag älskar mina åkrar och mina ängar mer än hans ord. Jag är inte värdig."
Karin Ingmarsdotter gick fram till Halvor och lade sin hand på hans pana.
– Du ska vara stilla, Halvor, och lyssna i stillhet.
Halvor knäppte sina båda händer samman så häftigt, att lederna knakade.
– Kanske Gud inte håller mig värdig att fara, sade han.
– Jo, Halvor, du får fara, men du ska vara stilla, sade Karin. Hon föll på knä bredvid honom och lade sin arm om hans liv. Lyssna nu stilla, Halvor, och utan fruktan !
Om ett par ögonblick försvann spänningen ur hans drag.
– Jag hör, jag hör något långt borta.
– Det är änglaharporna, som går före Guds röst, sade hustrun. Var nu riktigt stilla, Halvor ! Hon tryckte sig än närmare intill honom, såsom hon aldrig förr hade gjort i andras närvaro.
– Ack, sade han och slog ihop händerna, nu hörde jag det! Det sade till mig så högt, att det dånade i mina öron: 'Du ska fara till min heliga stad, Jerusalem!' Har ni alla hört det på samma sätt?
– Ja, ja, ropade de, vi har alla hört det.
Men nu började gamla gumman Eva Gunnarsdotter att jämra sig.
–Jag har ingenting hört. Jag får inte följa er. Jag är Lots hustru, jag får inte följa på flykten. Jag måste stå kvar och bli förvandlad till en saltstod.
Hon grät av ängslan, och Hellgumianerna samlades omkring henne för att bedja. Men hon hörde fortfarande ingenting, och hennes ängslan blev förfärande.
– Jag kan ingenting höra, sade hon, men ni måste ta mig med i alla fall. Ni får inte lämna mig kvar, ni får inte låta mig fördränkas i svavelfloden.
– Du ska vänta, Eva, sade Hellgumianerna. Kallelsen kan komma. Den ska visserligen komma i natt eller i morgon.
– Ni svarar inte, sade gumman, ni svarar mig inte på detta, som jag frågar om. Ni ämnar kanske inte ta mig med, om ingen kallelse kommer till mig.
–Den kommer, den kommer! ropade Hellgumianerna.
– Ni svarar inte! sade gumman med förtvivlan i rösten.
– Kära Eva! sade Hellgumianerna. Vi kan inte ta dig med, om inte Gud kallar dig. Men frukta inte! Kallelsen ska komma.
Då reste sig gumman hastigt från sin knäböjande ställning, rätade upp sin bräckliga kropp och stötte käppen hårt i golvet.
– Ni ämnar resa och låta mig förgås! sade hon. Ja, ]a, ]a. Ni ämnar resa och låta mig förgås!
Hon hade blivit rasande vred, och man såg än en gång Eva Gunnarsdotter, sådan hon hade varit i ungdomen, stark och häftig och brinnande.
– Aldrig mer vill jag veta av er! ropade hon. Jag vill inte bli räddad av er. Tvi vare er ! Ni skulle överge hustru och barn och far och mor för att frälsa er själva. Tvi, ni är galningar, som lämnar era goda gårdar. Ni är vettvillingar, som löper efter falska profeter. Det ska bli över er, som det ska regna eld och svavel. Det ska bli ni, som ska förgås. Men vi, som stannar hemma, vi ska leva!
Timmerstocken
I sena skymningsstunden denna samma vackra februaridag stå två unga människor ute på vägen och samtala.
Den unge mannen har kommit körande ner ur skogen med en timmerstock, som är så stor, att hästen knappast kan släpa fram den. Icke desto mindre har hästen måst göra en lång omväg, för att stocken måtte komma att föras genom kyrkbvn och förbi det stora, vitmålade skolhuset.
Utanför skolhuset har hästen fått göra halt, och en ung flicka har nästan genast kommit ut genom grinden för att beskåda timmerstocken.
Och hon kan inte bli trött att beundra den. Vad den är lång och tjock, vad den är rak, vad den har för en vacker, ljusbrun bark, vad den har för en fast, felfri ved !
Den unge mannen berättar med stort allvar att den är vuxen på en sandmo långt norr om Oiofshättan, han talar om, när han fällde den och hur länge den har legat och torkat i skogen. Han in– präntar hos henne hur många tum den mäter i omkrets och hur många i genomskärning.
Den unga flickan har sett tusen och åter tusen stockar flottas förbi på älven eller släpas fram på landsvägen. Hon kunde aldrig tro, att hon skulle bli så glad att få se en timmerstock.
– Ack, Ingmar, säger hon, det är ändå bara den första!
Mitt i sin glädje har hon blivit ängslig vid tanken på att det har fordrats fem år av strävan och arbete, innan Ingmar har kommit så långt, att han nu kan köra fram den första stocken av det timmer, som ska användas för att bygga upp deras hem. Hur lång tid ska det nu gå åt för att köra fram de andra och för att bygga själva huset?
Men Ingmar tycker, att alla svårigheter nu åro övervunna.
– Vänta du, Gertrud! säger han. Får jag bara timret nerkört, medan det är före, så ska huset snart stå där.
Det börjar bli skarpt kallt, solen är nergången för länge sedan. Hästen står och fryser, han rister på huvudet och skrapar med foten. Pannluggen och mannen bli vita av rimfrost.
Men de båda unga frysa visst inte. De hålla sig varma med att bygga sitt hus färdigt från källaren till vinden.
Och då huset är byggt, börja de möblera det.
– På den här långväggen ska vi ställa soffan, säger Ingmar.
– Men jag vet inte, att vi har någon soffa, svarar flickan.
Då biter den unge mannen sig i läppen. Det hade inte varit hans mening att ännu på länge tala om, att han har en soffa stående färdig hos snickaren, men nu har han röjt hemligheten.
Då måste också Gertrud förråda något, som hon har hållit dolt i fem år. Hon talar om, att hon har förfärdigat och sålt hårarbeten och hemgjorda band, och med pengarna, som hon har fått för detta, har hon redan skaffat allt möjligt husgeråd, grytor och pannor, tallrikar och fat, lakan och dynor, dukar och gångmattor.
Ingmar blir lycklig över en sådan rikedom och vet inte hur han ska prisa henne nog. Men mitt i berömmet bryter han av. Han har kommit att se på Gertrud och blir nu som alltid förstummad av det häpnadsväckande i att något så ljuvligt och vackert ska bli hans.
– Vad är det Ingmar? frågar flickan.
– Jag tänker på att det bästa av alltsammans ändå blir att få dig.
Gertrud svarar ingenting, men hon lägger sin hand smekande på den stora stocken, som ska sättas in i väggen i det hus, där hon ska ha sitt hem med Ingmar. Hon vet, att det är trygghet och trevnad, som vänta henne där, ty den hon gifter sig med är klok och god, ädelmodig och trofast.