Mor Stina blev så häpen, som om hon hade fått ett slag i ansiktet, och vände om till sin plats. Hon förstod nog, att ingen numera läste i de gamla biblarna med deras urmodiga språk, men det var dock bra underligt, att Karin ville sälja dem.
"Det var kanske den bibeln husmodern satt och läste i, då de kom och berättade för henne att mannen hade blivit dödad av björnen", tänkte hon.
Mor Stina påminde sig allt, vad hon hade hört berättas om dessa Ingmarssöner. Var sak hon såg tyckte ha något att förtälja henne.
De där gamla silverspännena, som lågo borta på bordet, hade blivit rövade från trollen i Klackberget av en Ingmar Ingmarsson.
I den gamla schäsen där borta hade den Ingmar Ingmarsson, som hade levat i hennes barndom, kommit åkande, då han besökte kyrkan. Och varje gång han hade rest förbi henne och hennes mor på kyrkvägen, hade modern lagt sin hand på hennes skuldra och sagt till henne:
– Nu ska du niga, Stina, för här kommer Ingmar Ingmarsson.
Hon hade förundrat sig över att modern aldrig glömde att uppmana henne att niga för Ingmar Ingmarsson. Gumman hade inte varit så noga, då det hade gällt kronofogden eller häradshövdingen.
Till sist hade hon förstått, att då modern hade varit liten tös och gått med sin mor på kyrkvägen, hade denna lagt handen på hennes skuldra och sagt:
– Nu ska du niga, för här kommer Ingmar Ingmarsson.
– Gud ska veta, suckade mor Stina, att det inte är bara därför, att jag har väntat, att Gertrud en gång skulle ha fått styra över allt detta, som jag sörjer över att det ska förskingras. Jag tycker, att det nu på en gång blir slut med hela socken.
I detsamma kom kyrkoherden körande. Han såg allvarsam och nedslagen ut. Han gick genast upp mot boningshuset, och mor Stina förstod, att han var kommen för att tala Ingmars sak hos Karin och Halvor.
Något efteråt kom förvaltaren från Bergsåna, som var sågverksbolagets ombud, och häradsdomarn Berger Sven Person. Förvaltaren gick genast in i huset, men Sven Persson vandrade en stund omkring ute på gården och besåg sakerna. Han kom då att gå förbi en liten gubbe med stort skägg, vilken satt på samma brädhög, där mor Stina hade tagit plats.
– Stark Ingmar vet väl inte, sade Sven Persson och stannade framför gubben, om Ingmar Ingmarsson har bestämt sig för att köpa det där timret, som jag har bjudit honom.
– Han säger nej, svarade gubben, men jag undrar om han inte snart börjar bli tvehågsen.
Med detsamma plirade gubben med ögonen och visade bort på mor Stina, liksom för att beteckna för Sven Persson, att det inte gick an att låta henne höra vad de talade om.
– Jag tycker, att det borde vara gott nog åt honom, sade häradsdomarn. Jag bjuder inte ut sådana varor alla dar, men detta gör jag för Stor Ingmars skull.
– Ja, det är sant, att det är ett gott anbud, sade gubben, men han säger, att harn redan gjort opp köp på annat håll.
– Jag undrar om han riktigt har betänkt vad det är, som går ifrån honom, sade häradsdomarn och gick långsamt vidare.
Allt hittils hade inen av hemfolket visat sig på gården, men nu fingo människorna plötsligen syn på Ingmar. Han stod borta vid en vägg, alldeles orörlig och med ögonlocken nästan slutna.
Flera gingo fram för att hälsa på honom, men då de kommo honom närmare, avstodo de och vände om till sin förra plats.
Ingmar var dödsblek, och alla, som sågo honom, förstodo, att han kämpade med ett så stort lidande, att de inte vågade tilltala honom.
Ingmar stod så stilla, att flera funnos, som alls inte lade märke till honom. Men var och en, som hade fått ögonen på honom, kunde sedan inte tänka på något annat. Det blev ingenting av med den lustighet, som eljest var bruklig på auktioner. Med Ingmar stående där, stödd mot väggen till det gamla hemmet, som han snart skulle förlora, kunde man varken finna mod att skratta eller att säga ett muntert ord.
Så kom den stund, då auktionen skulle begynna. Auktionsförrättaren steg upp på en stol och började ropa ut en gammal plog. Ingmar stod kvar orörlig, som om han inte hade varit en människa, utan en bild.
– Herregud, han kunde väl gå bort härifrån! sade människorna. Han behövde ju inte se detta elände. Men Ingmarssönerna bär sig aldrig åt som annat folk.
Så föll det första klubbslaget. Då såg man Ingmar rycka till, som om det hade träffat honom. Strax därefter blev han åter orörlig, men vid varje nytt klubbslag gick en darrning genom honom.
Två bondkvinnor gingo just förbi mor Stina och talade om Ingmar.
– Och tänk, att om han bara hade friat till en rik bonddotter, så hade han fått pengar nog och kunnat köpa gården, men han ska ju ha skolmästarns Gertrud, sade den ena.
– Det lär allt vara en storkarl, som har lovat honom Ingmarsgården i hemgift, om han tar dottern, svarade den andra. Se, de frågar inte efter att han är fattig, därför att han är av en så god släkt.
– Det hjälper ändå att vara son till Stor Ingmar.
"Det skulle nog ha varit en välsignad sak, om Gertrud hade haft en liten smula att hjälpa till med", tänkte mor Stina.
Så småningom blev redskapen bortsålda, och auktionisten flyttade över till en annan sida av gården. Han började sälja hemvävda bonader, dukar och sängförhängen, och han höl upp dem i luften, så at de broderade tulpanerna och de invävda, brokiga broderierna lyste över hela gården.
Ingmar måtte ha märkt tygstyckenas fladder. Han lyfte motvilligt ögonlocken. För en sekund syntes de matta, blodsprängda ögonen, som blickade ut över förödelsen, så slöto de sig på nytt.
– Aldrig har jag sett något sådant, sade en ung bondflicka. Nu menar jag rent han dör. Om han bara ville låta bli att stå här och plåga sig!
Mor Stina reste på sig liksom för att skrika ut, att detta inte kunde fortgå, utan måste avbrytas, men hon satte sig åter.
– Jag får väl komma ihåg, att jag är ringa och vanmäktig, suckade hon.
Det blev nu på en gång så stilla på gården, att mor Stina måste se upp. Hon märkte, att tystnaden hade uppstått, därför att Karin Ingmarsdotter hade kommit ut ur boningshuset. Nu syntes det tydligt vad folk tänkte om Karin och hennes handlingssätt, ty medan hon vandrade över gården, veko människorna undan, ingne sträckte ut handen för att hälsa på henne, utan alla stodo tysta och blickade ogillande efter henne.
Karin såg tärd och trött ut. Hon gick mer framåtböjd än vanligt. Ett par röda fläckar lyste på hennes kinder, och hon såg lika plågad ut som på den tiden, då hon stred sin strid med Eljas.
Karin ärende var att söka mor Stina och be henne komma in i stugan.
– Jag har inte sett förrän nu, att mor Storm var här, sade hon.
Skolmästarns hustru krusade en smula, men Karin övervann henne genom att säga:
– Vi ville nog, att all gammal strid dkulle vara glämd nu, då vi ska fara vår väg.
Medan de vandrade över gården, prövade mor Stina på att säga:
– Detta måste vara en tung dag för Karin.
Karin suckade, men svarade inte.
– Jag vet inte hur Karin kan ha hjärta att sälja bort allt det där gamla.
– Det är det man mest älskar, som först och främst måste offras åt Herren, sade Karin.
– Folk tycker allt, att det är besynnerligt, började mor Stina, men Karin avbröt henne:
– Herren skulle väl allt också tycka, att det vore besynnerligt, om vi toge undan något av det, som är givet till honom.
Mor Stina bet sig i läppen och kom sig inte för att säga något mer. Det tyckte inte bli något av med alla de förebråelser hon hade ämnat göra Karin. Det följde en sådan värdighet med Karin, att ingen hade mod att klandra henne.
Just som de skulle stiga upp på det breda trappsteget utanför förstukvisten, lade mor Stina sin hand på Karins skuldra.
– Har Kairn sett vem som står där? sade hon och pekade bort mot Ingmar.
Karin syntes sjunka ihop en smula. Hon aktade sig noga att se åt det håll, där Ingmar stod.
– Herren får finna en utvåg, mumlade hon. Herren får finna en utväg.
I storstugan var föra ändrat för auktionens skull, eftersom bänkar och sängar där inne voro väggfasta och inte kunde flyttas. Men kopparkärlen blänkte inte mer på väggarna, sängställena gapade tomma utan omhängen och sängkläder, och de blåmålade skåpdörrarna, som förr i världen ofta ställdes på glänt för att låta främmande folk se de höga silverkannor och bägare, som tyngde hyllorna, voro nu stängda, till ett tecken att där inom ingenting förvarades, som var värt att visas.