– Det är nog säkert, att Halvor och jag helst sålde till en av våra likar, så att vi visste, att här finge bli, som det har varit.
– Ja, om någon annan än bolaget ville ge fyrtiotysen, skulle vi nöja oss med den summan, sade Halvor, som nu förstod vad hustrun önskade.
Då detta sades, vandrade Stark Ingmar med långa steg genom rummet och viskade ett par ord till Berger Sven Persson.
Häradsdomarn reste sig genast och gick fram till Halvor.
– Eftersom Halvor har lovat nöja sig med fyrtiotusen, så vill jag bjuda den summan, sade han.
Det började rycka i Halvors ansikte. Han sväljde ett par gånger, innan han svarade:
– Häradsdomarn ska ha tack, sade han. Jag är glad att få lämna gården i så goda händer.
Sven Persson skakade hand också med Karin. Hon var mycket rörd och torkade bort en tår ur ögonvrån.
– Karin kan vara viss om att allt här ska bli vid det gamla, sade häradsdomarn.
Karin frågade honom om han själv skulle flytta hit.
– Nej, svarade han och tillade med högtidligt eftertryck på orden: Jag gifter bort min yngsta dotter i sommar, och jag ger gården till henne och hennes man.
Därpå vände sig häradsdomarn till kyrkoherden och tackade honom.
– Nu får kyrkoherden sin vilja fram i alla fall, sade han. Inte trodde jag, när jag sprang här som fattig vallpojke, att jag skulle få makt att ställa om, att det åter komme en Ingmar Ingmarsson till Ingmarsgården.
Kyrkoherden och de andra innevarande männen stodo och stirrade på honom utan att genast fatta vad han menade, men Karin gick raskt ut ur rummet.
När hon gick genom storstugan, rätade hon upp sig, hon knöt om huvudduken, så att den skulle ligga i de rätta vecken, och bredde ut förklädet.
Därpå gick Karin över gården med stor värdighet och högtidlighet. Hon höll kroppen stel, ögonen sänkta och gick så långsamt, att man knappt kunde se, att hon rörde sig.
På det sättet kom hon fram till Ingmar och tog honom i hand.
– Nu får jag lyckönska dig, Ingmar, sade hon och rösten darrade av glädje. Vi har stått hårt mot varandra i den här saken, men då Gud inte vill ge mig den hugnaden, att du sluter dig till oss, tackar jag honom för att han har låtit dig komma till väldet här på gården.
Ingmar svarade inte, hans hand låg slapp i Karins. När hon lät den sjunka, stod han där lika bedrövad, som han hade stått hela dagen.
Alla karlarna, som hade varit med om uppgörelsen, kommo fram till Ingmar, skakade hand med honom och lyckönskade honom.
– Lycka till, Ingmar Ingmarsson, på Ingmarsgården! sade de.
Härvid for en glimt av lycka över Ingmars ansikte. Han mumlade sakta för sig själv: "Ingmar Ingmarsson på Ingmarsgården", och såg ut som ett barn, vilket har erhållit en gåva, som det länge har längtat efter. Men i nästa ögonblick kom ett uttryck i hans ansikte, som om han med oändlig avsmak och leda ville visa den vunna lyckan ifrån sig.
Nyheten hade gått över gården på ett ögonblick. Folk talade och frågade högt och ivrigt. Flera blevo så glada, att de fingo tårar i ögonen.
Ingen hörde vidare på auktionistens rop, utan alla trängde sig fram för att lyckönska Ingmar, både bönder och herremän, både bekanta och främlingar.
Då Ingmar stod omgiven av alla dessa glada människor, lyfte han på en gång ögonen och blev varse mor Stina, som stod ett litet stycke från de andra och betraktade honom. Hon var mycket blek och såg gammal och fattig ut. När Ingmars ögon föllo på henne, vände hon sig bort och började gå hemåt.
Ingmar gjorde sig fri från de andra och skyndade efter henne.
Han böjde sig ner till henne och sade med hes röst, medan vartenda drag i hans ansikte darrade av sorg:
– Gå hem till Gertrud, mor Stina, och säg henne, att jag har svikit henne och sålt mig för att få gården! Bed henne, att hon aldrig mer tänker på en sådan stackare, som jag är!
Gertrud
Det hade kommit något besynnerligt över Gertrud, något, som hon inte kunde styra och behärska, något, som växte och höll på att alldeles ta väldet över henne.
Det hade börjat i samma ögonblick, som hon hade fått veta, att Ingmar hade svikit henne, och det bestod i en stark fruktan för att få se Ingmar, för att plötsligen möta honom på vägen eller i kyrkan eller annorstädes. Varför detta skulle vara så förfärligt, visste hon inte, men hon kände, att det var något, som hon inte kunde uthärda.
Gertrud hade helst velat stänga sig inne dag och natt för att vara säker om att inte få se honom, men sådant var möjligt för en fattig flicka som hon. Hon måste gå ute och arbeta i trädgården, hon var tvungen att flera gångern om dagen vandra den långa vägen till beteshagen för att mjölka korna, och hon blev ofta sänd till handelsboden för att köpa socker och mjöl och allt annat, som behövdes för hushållet.
När Gertrud kom ut på vägen, drog hon huvudduken djupt ner över ansiktet, lyfte aldrig ögonen från marken och skyndade framåt så raskt, som om hon hade jagats av spöken. Så snart det var henne möjligt, sökte hon att vika av från landsvägen och gå på små stigar, som letade sig fram längs dikeskanter och åkerrenar, där hon troddem att hon inte var i så stor fara att möta Ingmar.
Men alltid var hon rädd. Det fanns ju inte ett ställe, där hon inte var utsatt för att råka honom. Om hon rodde på älven, kunde han vara där och flotta sitt timmer, och om hon smöge sig undan djupt in i skogen, så kunde han komma emot henne med yxan på axeln på väg till sitt arbete.
Och finge hon se honom, skulle det bli så oerhört svårt. Det skulle hon inte kunna uthärda.
När hon låg och rensade bort ogräs ur trädgårdssängarna, lyfte hon huvudet gång på gång, för att hon skulle få se honom på långt håll, om han ginge på vägen, och hinna fly undan.
Hon tänkte med bitterhet på att Ingmar var alltför väl känd där i gården. Hennes hund skulle inte skälla, om han komme, och hennes duvor, som trippade på sandgången, skulle inte fly undan för honom och varna henne med sina smällande vingslag.
Denna Gertruds rädsla avtog inte, snarare förvärrades den dag från dag. All hennes sorg hade förbytt sig till skräck. Och hennes styrka att strida emot blev allt mindre och mindre. "Snart kommer den dag, då jag inte mer vågar mig utom dörr", tänkte hon. "Jag blir nog besynnerlig och folkskygg, om jag inte blir riktigt tokig."
– Gud, Gud, tag skräcken ifrån mig! bad Gertrud. Jag ser på far och mor, att de redan tror, att jag inte är riktigt klok. Jag ser, att alla jag möter också tror det. Å, Herre Gud, hjälp mig!
Mittunder det att denna skräck var som störst, hände det, att Gertrud en natt hade en märkvärdig dröm.
Hon tyckte, att hon en middagsstund gick med stävan på armen för att mjölka. Korna betade i en hage, som låg långt borta i skogsbrynet, och hon gick dit på smala stigar, som löpte fram på dikeskanter och åkerenar. Hon tyckte, att hon hade svårt för att gå; hon var så trött och svag, att hon knappast kunde flytta fötterna.
– Vad är det åt mig, varför har jag svårt för att gå? frågade hon i drömmen. Och hon svarade sig själv och sade:
– Du är så trött, därför att du går och släpar på en så tung sorg.
Äntligen tyckte hon sig vara framme vid hagen, men när hon kom in där, kunde hon inte se korna. Hon blev mycket ängslig, gick och sökte dem överallt, där de brukade uppehålla sig, men hon fann dem varken bakom gransnåret eller vid bäcken eller under björkarna.
Medan hon sökte, märkte hon, att det fanns ett hål i gärdesgården på den sidan, som vette åt skogen. Hon tyckte sig då förstå, att korna hade gått ut genom denna öppning. Hon blev gränslöst olycklig och förfärad och stod och vred händerna.
– Och jag, som är så trött, sade hon, ska jag nu nödgas vandra över hela storskogen för att söka korna!
Hon gick emellertid inåt skogen och arbetade sig mödosamt fram mellan risiga granar och vassa enbuskar.