Men detsamma tog hon paketet ur Ingmars hand och vecklade upp det. Ingmar hörde prassel som av nya, obrukade sedlar. Därpå såg han Gertrud plocka fram tjugu stycken sedlar, var och en på tusen kronor. Hon höll upp dem för hans ögon.
– Se här, Ingmar, detta är hela ditt arv. Du förstår väl, att det har varit Eljas, som har stoppat in paketet i den här kudden.
Ingmar hörde, att hon sade detta, och såg sedlarna, men tyckte, att han såg och hörde som genom en dimma. Gertrud räckte honom pengarna, men hans händer kunde inte hålla fast något, utan hela bunten föll till marken. Gertrud tog upp den och stoppade den i hans ficka. Ingmar kände, att han stod och vacklade, som om han hade varit full.
Med ens sträckte han upp ena armen, knöt näven hårt och skakade den i luften, just som en drucken människa kunde ha gjort.
– Å Gud! Å Gud! sade han.
Han skulle ha önskat, att han hade kunnat tala ett ord med Vår Herre, kunnat fråga honom varför inte dessa pengar hade kommit till rätta förr. Varför de kommo nu, då han inte behövde dem, då han redan hade förlorat Gertrud.
Nästa ögonblick föllo hans händer tungt ner på Gertruds skuldror.
– Du förstår dig på att ta hämnd, du.
– Kallar du detta för hämnd, Ingmar? frågade hon bestört.
– Vad ska jag kalla det? Varför kom du inte genast till mig med de där pengarna?
– Nej, jag ville vänta till bröllopsdagen.
– Hade du kommit, innan jag var gift, hade jag säkert fått köpa gården av Sven Persson, och jag hade kunnat få dig.
– Ja, det visste jag.
– Men nu kommer du på själva bröllopsdagen, just som det är för sent!
Det var för sent i alla fall, Ingmar. Det var för sent för en vecka sedan, och det är för sent nu, och det är för sent för alltid.
Ingmar hade sjunkit ner på stenen igen. Han höll händerna för ögonen och satt och jämrade sig.
– Å, jag trodde, att det inte fanns någon hjälp! Å, jag trodde, att det inte stod i människomakt att ändra! Och nu ser jag, att det hade funnits hjälp! Nu ser jag, att vi alla kunde ha blivit lyckliga!
– Du måste förstå en sak, Ingmar, sade Gertrud. När jag fann pengarna, såg jag genast, att de kunde hjälpa oss, såsom du nu säger, men det var inen frestelse för mig, nej, inte ett ögonblivk, därför att jag tillhörde en annan.
– Du skulle ha behållit dem själv! utropade Ingmar. Nu känner jag det, som om en varg skulle slita och riva i mitt bröst. Det var ingenting, när jag visste, att det var omöjligt. Men nu, när jag vet, att jag hade kunnat få dig!
– Jag kom hit för att göra dig glädje, Ingmar. Nu hade de blivit otåliga i bröllopsgården. De kommo ut på trappan och började ropa:
– Ingmar, Ingmar!
– Ja, bruden har jag ock där nere, som vänar mig, sade han i stor ångest. Och att det är du, Gertrud, som har vållat detta! När jag svek dig, var det i stort nödtvång, men du har förstört allting bara för att göra mig eländig. Nu vet jag hur far kände det, när mor dräpte barnet, for han ut.
Han tog till att gråta våldsamt och häftigt.
– Aldrig har jag känt så för dig som i kväll, stönade han. Aldrig har jag hållit av dig hälften så mycket som nu. Å, jag visste inte, att kärleken var så bitter och förfärlig.
Gertrud lade sin hand mycket milt på hans huvud.
– Aldrig, aldrig var det min mening att hämnas på dig, Ingmar. Men så länge ditt hjärta är bundet vid denna världens ting, är det bundet vid sorgen.
Ingmar snyftade länge. När han äntligen såg upp, var Gertrud borta. Från gården kom folk springande för att söka honom.
Han slog sin hand hårt i stenen, som han satt på, och seg envishet utbredde sig över hans ansikte.
– Gertrud och jag tör väl mötas än en gång, sade han högt, och då torde väl allt avlöpa annorlunda än nu. Vi Ingmarssöner är kända för att vinna vad vi trånar efter.
Den gamla prostinnan
Det måste också förtäljas hur alla människor skte övertala Hellgumianerna att inte fara. Det var så, att det till slut tycktes genljuda från marken och bergen: res inte, res inte!
Till och med herremännen sökte förmå bönderna att avstå från företaget. Kronofogden och länsmannen lämnade dem ingen ro. De frågade dem hur de kunde veta, att de där amerikanarna inte voro bedragare. De visste ju inte vad det var för människor, som de skulle förena sig med.
Det fanns varken lag eller förordning i det där landet. Där kunde man ännu i dag råka ut för rövare. Och inga vägar funnos där, utan de skulle få lov att klövja varorna på hästryggen som uppe i finnskogarna.
Doktorn sade dem, att de inte skulle kunna tåla klimatet. Och Jerusalem var uppfyllt av koppor och feber. De drogo ut för att dö.
Hellgumianerna svarade, att de visste allt detta. Och det var just därför de drogo dit. De reste för att strida mot koppor och feber, för att bygga vägar, för att odla jorden. Guds land skulle inte längre ligga för fäfot, utan de skulle förvandla det till ett paradis.
Och ingen var i stånd att avvända dem från deras föresats.
Nere vid kyrkan bodde en gammal prostänka. Hon var så gammal, så gammal. Hon bodde i en stor vindskammare i posthuset snett emot kyrkan. Hon hade bott där, alltsedan hon måste flytta från prostgården.
Det hade alltid varit sed, att en och annan av de rikare bondkvinnorna, när de kommo till kyrkan om söndagarna, gingo upp till henne med litet nybakat bröd eller litet smör eller mjölk. Då lät hon genast sätta på kaffepannan, och den, som kunde skrika bäst, talade med henne, ty hon var fruktansvärt döv. Då försökte man berätta henne vad som hade hänt under veckan, men man kunde aldrig veta hur mycket hon förstod av det, som sades till henne.
Hon satt ständigt inne på sitt rum, och långa tider glömde människorna nästan bort henne. Så gick någon förbi och fick se hennes gamla ansikte bakom de vita, pösande gardinerna. Då tänkte man: "Jag får inte glömma bort henne, som sitter så ensam. I morgon, när vi har slaktat vår kalv, ska jag gå opp till henne med lite färskt."
Det var ingen, som kunde finna ut vad hon visste eller inte visste av det, som skedde i socknen. Hon blev allt äldre och äldre, och till sist tyckte hon inte fråga efter något, som var av denna världen. Hon satt bara och läste i ett par gamla postillor, som hon kunde utantill.
Hon hade en gammal piga, som hjälpte henne att kläda sig och som kokade hennes mat. De voro bägge två rädda för tjuvar och råttor och undveko helst att tända ljus om kvällen av fruktan för eldfara.
Flera av dem, som hade blivit Hellgumianer, hade brukat komma upp till gumman med små presenter. Men sedan de hade omvänt sig och avskilt sig från alla människor, gingo de inte mer till henne. Ingen visste om hon hade förstått varför de inte kommo.
Ingen visste heller om hon hade hört något om den stora utflyttningen till Jerusalem.
Men en dag befallde gamla prostinnan sin piga att skaffa hästar och vagn, därför att hon skulle ut och åka.
Vad den gamla pigan måtte ha sett förvånad ut!
Men när hon försökte några invändningar, gjorde den gamla damen sig stendöv. Hon bara satte upp högra handen med pekfingret högt i vädret och sade:
– Jag vill ut och åka, Sara Lena. Du ska skaffa hästar och vagn.
Sara Lena hade inte annat att göra än att lyda. Hon måste gå till kyrkoherden för att be om ett anständigt åkdon. Sedan hade hon ett otroligt besvär med at vädra en gammal skinnkrage och en sammetshatt, som hade legat i kamfer tjugu år i sträck.
Det var ock ett samvetsgrant göra att få gumman utför trappan och ner i vagnen. Hon var så bräcklig, att man hade en förnimmelse av att hon lika lätt kunde bli utsläckt som en ljuslåga i stormväder.
När prostinnan satt i vagnen, befallde hon, att man skulle körra henne till Ingmarsgården.
Där uppe blevo de inte litet förvånade, då de sågo vem det var som kom.
De gingo ut och lyfte henne ur vagnen, och hon kom in i storstugan. Där inne voro flera Hellgumianer samlade. De sutto till bords. Under dessa sista tider brukade de komma tillsammans och förtära gemensamma torftiga måltider, bestående av ris och te och andra lätta rätter för att förbereda sig till den förestående ökenvandringen.