När prostinnan kom på tröskeln, stannade hon och såg sig om i rummet. Några försökte tala till henne, men den dagen hörde hon ingenting alls.
Hon höjde handen och sade med torr, hård röst, såsom man ofta hör döva tala:
– Ni kommer inte mera till mig, därför har jag kommit till er för att säga er, att ni inte ska fara till Jerusalem. Det är en ond stad. Det var där, som de korsfäste vår frälsare.
Karin försökte svara henne, men hon hörde ingenting, utan fortsatte:
– Det är en ond stad, det bor dåligt folk där. Det var där, som de korsfäste Kristus.
– Jag kommer hit, fortfor hon, därför att detta har varit ett gott hus. Ingmarsson har varit ett gott namn. Det har alltid varit ett gott namn. Ni ska stanna i vår socken.
Så vände hon sig om och gick ut. Nu hade hon gjort sitt, nu kunde hon få dö i ro. Detta var den sista handling, som livet krävde av henne.
Karin Ingmarsdotter grät, sedan gamla prostinnan hade rest.
– Det är törhända inte rätt, att vi far, sade hon. Men på samma gång var hon glad åt att gamla prostinnan hade sagt: "Det är ett gott namn. Det har alltid varit ett gott namn."
Detta var första och enda gången, som någon så Karin Ingmarsdotter tveksam inför det stora företaget.
Avresan
En vacker morgon i juli utgick ett långt tåg av kärror och lastvagnar från Ingmarsgården. Det var Jerusalemsfararna, som äntligen hade slutat sina förberedelser och nu började sin resa med den långa färden till järnvägsstationen.
När det långa tåget drog fram genom bygden, kom det förbi en fattig gård, som kallades Myckelmyra.
Där bodde ett dåligt folk, sådant där utskum, som tillverkas, då Vår Herre vänder bort ögonen eller är sysselsatt på annat håll.
Där funnos en hel mängd smutsiga och trasiga barn, vilka hela dagen ropade skällsord efter dem, som reste förbi, där fanns en gammal, gammal gumma, som brukade sitta full vid vägkanten, och där funnos en man och en hustru, som alltid grälade eller slogos.
Ingen hade någonsin sett dem arbeta, man visste inte om de tiggde mer, än de stulo, eller stulo mer, än de tiggde.
När nu tåget drog förbi denna eländiga och usla stuga, vilken var sådan, som en plats blir, där vind och väder under många år ha fått härja ostörda, stod den gamla gumman stadig och upprätt vid vägkanten på samma ställe, där hon eljest brukade sitta full och vagga och lalla, och fyra av barnen stodo omkring henne, och alla fem voro rentvättade och kammade och så ordentligt klädda, som det var dem möjligt.
Då de, som åkte i den första kärran, fingo syn på dem, saktade de farten och körde förbi dem mycket långsamt, och detsamma gjorde alla de andra; de foro så sakta förbi, att hästarna nätt och jämnt rörde sig.
Och alla de, som drogo bort, började på en gång gråta mycket häftigt; de frullväxta gräto tyst med snyftningar, men barnen med skrik och hög klagan.
Jerusalemsfararna kunde sedan aldrig förstå varför de inte hade gråtit så mycket över någon som över Tiggar-Lena, som hade stått usel och skröplig vid vägkanten. De kunna gråta än i dag, då de tala om att hon den dagen hade sparat sina supar och kommit ut nykter, med barnen kammade och tvättade, för att hedra deras avresa.
När alla hade rest förbi, började också Tiggar-Lena gråta.
– Dessa for till himmelen för att öta Jesus, sade hon till barnen. Alla dessa for till himmelen, men vi får sitta kvar vid vägkanten.
*
När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kört genom halva socknen, kom det till den långa flottbron, som ligger och gungar på älvvattnet.
Det är en svår bor att köra över. Den bär först utför i brant backe för att komma ända ner till vattenytan, så reser den sig i ett par vassa stigningar, för att båtar och timmerflottar ska kunna flyta fram under den, och borta vid motsatta stranden stiger den uppför älvbädden så plötsligt och brådstörtat, att hästar och människor rysa, då de tänka på att de måste fram där.
Den där bron brukar ofta vålla stort besvär. Plankorna ruttna bort och måste oupphörligen lagas. Vid islossningen måste den vaktas natt och dag, för att den inte ska bli sönderslagen, och när vårfloden är mycket hög, rycker den med sig stora stycken av bron och fraktar dem ända ner till forsarna vid Bersåna bruk.
Men sockenfolket är stolt över bron och lyckligt över att äga den. Tänk, om den inte funnes, då måste man ju begagna båt eller färja för varje gång man skulle färdas från en strand till en annan.
Bron suckade och sviktade, då Jerusalemsfararna drogo fram över den, och vattnet pressades upp mellan plankorna och stänkte om hästfötterna.
De bortdragande kände stor saknad att skiljas från den kära bron. De tänkte på att den var något, som tillhörde dem gemensamt. Husen, gårdarna, åkrarna och skogarna voro delade på olika ägare, men bron var allas deras egendom, det var en saknad för dem alla att lämna den.
Men ägde de intet mer, som var dem gemensamt? Ägde de inte kyrkan, som låg under sina björkar på andra sidan bron, ägde de inte det vackra, vita skolhuset och prästgården?
Och vad ägde de mera, som var dem gemensamt? De ägde väl också skönheten i det, som de sågo här från bron. Den vackra utsikten över den bred, mäktiga älven, som flöt fram stilla och sommarljus mellan trädgrupperna, den långa utsikten genom dalen ända bort till de blå höjderna.
Detta var deras, det satt inbränt i deras ögon. Och nu skulle de aldrig mer se det.
När de bortdragande voro mittpå bron, började de sjunga en av Sankeys sånger.
– Vi får mötas en gång, sjöngo de, vi får mötas en gång, vi får mötas i Eden en gång.
På bron fanns inte en människa, som kunde höra dem. Det var deras hemlands blåa kullar, älvens gråa vatten och de bugande träden, som de sjöngo till.
De skulle aldrig se dem mer, och ur strupar, som tillsnördes av gråt, trängde avskedssången.
Vackra hemlandsbygd med dina vänliga röda och vita gårdar i de täta träddungarna, du med dina goda åkrar, med dina hagar och betesplatser, med din långa dal, som klyves av den smidiga älven, hör oss! Låt oss bedja Gud, att vi få mötas än en gång! Må vi få se dig åter i himmelen!
*
När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kommit över bron, drog det förbi kyrkogården.
Inne på kyrkogården låg en stor, platt gråstenshäll, som var ganska anfrätt av ålder. Den bar intet årtal eller namn, men man visste av gammalt, att det var en bonde av Ljunggårdsätten, som låg begraven under den.
En gång, då Ljung Björn Olofsson, som nu for till Jerusalem, och hans bror Per voro barn, hade de suttit på den där stenhällen och samspråkat.
Til en början hade de varit goda vänner, men till sist hade de råkat ihop om något, de hade blivit ivriga och höjt rösterna.
Vad de hade tvistat om, hade de sedan glömt, men vad de aldrig hade förgätit, var, att när de grälade som bäst, hade de hört en tydlig och långsam knackning mot stenen, som de sutto på.
De hade tystnat ögonblickligen. De hade tagit varandra vid handen och smugit därifrån, och de kunde sedan aldrig se stenen utan att tänka på detta.
Då nu Ljung Björn reste förbi kyrkogården, fick han se sin bror Per sitta på den där stenhällen, stödjande huvudet mot händerna.
Ljung Björn höll inne sin häst och tecknade åt de andra, att de skulle stann och vänta på honom. Han steg ner ur åkdonet, klättrade över kyrkogårdsmuren och gick och satte sig på stenen bredvid brodern.
Per Olofsson sade då genast:
– Du sålde gården, du Björn.
– Ja, svarade Björn, jag har gett allt mitt till Gud.
– Ja, men detta var inte ditt, inföll brodern stilla.
– Var det inte mitt?
– Nej, det var ättens.
Ljung Björn svarade inte, utan väntade tyst. Han visste, att då brodern hade tagit plats på stenen, var det för att tala fredsord. Han var inte rädd för vad Per skulle komma att säga.