– Jag har köpt igen gården, sade nu brodern.
Ljung Björn ryckte till.
– Kunde du inte tåla, att den gick ur släkten?
– Jag är inte nog rik att göra sådant bara fördenskull, svarade brodern.
Björn såg frågande på honom.
– Jag gjorde det, därför att du skulle ha något att komma tillbaka till.
Björn fick strupen full av gråt och började snyfta.
– Och för att dina barn ska ha något att komma tillbaka till.
Björn lade armen om broderns hals och smekte honom.
– Och för min kära svägerska, sade Per, det blir gott för henne att veta, att hon har hus och hem, som står och väntar henne. Det gamla hemmet ska alltid stå öppet för vem som helst av er, som kommer igen.
– Per, sade Björn, sätt dig opp i kärran där och far till Jerusalem, så stannar jag hemma. Du är mera värd att komma till det förlovade landet än jag.
– Å nej, sade broderna och smålog, jag förstår allt hur du menar det, men jag passar väl bäst hemma.
– Jag tror, att du passar i himmelen, sade Björn. Han lutade sit huvud mot broderns axel. Nu får du förlåta mig allt, sade han.
De reste sig upp och skakade hand till farväl.
– Denna gången har de inte knackat åt oss, sade Per.
– Det var för märkvärdigt, att du gick hit och satte dig, sade Björn.
– Vi bröder har haft svårt att hålla fred, när vi har råkats på sista tiden.
– Trodde du, att jag skulle vara stridsam i dag?
– Nej, det är jag, som blir ond, när jag tänker på att jag ska mista dig.
De gingo ner på landsvägen, och Ljung Per tog Björns hustru kraftig i hand.
– Jag har köpt Ljunggården, sade han. Jag säger dig det nu, på det att du må veta, att du kan komma tillbaka dit, när du vill.
Han tog på samma sätt det äldsta barnet i hand.
– Kom ihåg detta, du, att du har gård och grund att komma till, ifall du vill vända åter till hemlandet!
Han gick från det ena till det andra av barnen, ända tills han kom till Lill Erik, som bara var två år och inte kunde förstå vad han menade.
– Kom ihåg ni, alla barn, att tala om för Lill Erik, att han har gård och grund att komma till, när helst han vill vända åter!
Och det långa tåget drog vidare.
*
När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kommit förbi kyrkogården, råkade det in i en stor skara av släktingar och vänner till de bortdragande, som ville bjuda dem farväl.
Där blev ett långt uppehåll, ty alla ville trycka deras händer och säga några avskedsord.
När de sedan åkte genom kyrkbyn, var vägen kantad av folk, som ville se deras avresa. Det stod människor på alla trappor, de hängde ut genom fönsterna, de sutto uppflugna på gärdsgårdarna, och de, som bodde längre bort, stodo ute på kullar och backar och vinkade och viftade.
Det långa tåget körde långsamt framåt förbi människoskarorna, ända till det nådde nämndeman Lars Clementssons hem. Där stannade det, och Gunhild steg ur för att gå in och säga farväl.
Gunhild hade bott på Ingmarsgården, alltsedan hon bestämde sig för att följa med till Jerusalem. Hon hade tyckt, att detta var bättre än att leva i strid och split med föräldrarna, som inte kunde försona sig med tanken på att hin skulle resa ifrån dem.
När Gunhild steg ur kärran, såg hon, att hemmet låg alldeles utdött. Ingen människa syntes på gårdsplanen och inen i något av fönstrerna.
När hon kom fram till grinden, fann hon den stängd, men Gunhild tog en genväg över en stätta och kom in på gården. Förstudörren var också stängd. Gunhild gick runtom huset till köksingången. Den var tillkrokad innanför.
Gunhild bultade ett par gånger, men då inen kom och öppnade, drog hon åt sig dörren, stack in en sticka och lyfte av kroken. På så sätt kom hon in i huset.
I köket fanns inen människa, i storrummet var det likaså tomt, och inte heller fanns det någon i lillkammaren.
Gunhild ville inte gå utan att ge föräldrarna ett tecken, att hon hade varit inne för att säga farväl. Hon gick fram till den höga dragkistan och slog ner klaffen. Hon visste, att fadern brukade ha bläck och penna stående där inne.
Hon fann inte bläcket genast, utan sökte i lådor och fack. Då stotte hon på ett skrin, som hon väl kände igen. Det var moderns, hon hade fått det i brudgåva av sin man, och när Gunhild hade varit liten, hade modern ofta visat henne skrinet.
Skrinet var vitlackerat med en målad blomranka runtom, inne i locket fanns en bild av en herde, som spelade för en skara vita lamm. Gunhild slog upp locket för att få se herden än en gång.
I skrinet hade modern förr i välden förvarat det bästa och käraste hon ägde. Där gömde hon sin mors tunna vigselring, sin fars utgånga klocka och sina egna guldörhängen.
Men när Gunhild öppnade skrinet, såg hon, att allt detta var borttaget, och i dess ställe låg nu där ett enda brev.
Det var ett brev från henne själv. Hon hade för ett par år sedan gjort en resa från Mora och farit över Siljan in en båt, som hade kantrat. Flera av hennes reskamrater hade mistat livet, och föräldrarna hade också fått höra, att Gunhild hade omkommit.
Gunhild förstod, att modern hade blivit så glad, när hon hade fått brev om att dottern levde, att hon hade flyttat undan allt annat ur brudskrinet och lagt dit brevet som sin största skatt.
Gunhild blev likblek, hjärtat snörde ihop sig på henne.
– Nu vet jag, att jag dödar mor, sade hon.
Hon tänkte inte mer på att skriva något, utan skyndade sig bort. Hon kom och satte sig upp i kärran utan att svara de många frågorna om hon hade råkat föräldrarna. Hela vägen satt hon sedan orörlig, med händerna i skötet, och stirrade framför sig. "Jag mördar mor", tänkte hon. "Jag vet, att jag dödar mor. Jag vet, att mor dör."
"För mig finns inte mer en lyckans dag", tänkte hon. "Väl får jag fara till det Heliga landet, men jag dödar min egen mor."
*
När det långa tåget av kärror och lastvagnar äntligen hade genomfarit kyrkbyn och dalen, kom det in i en skogsdunge.
Här märkte Jerusalemsfararna för första gången, att de ledsagades av ett par personer, som de inte kände.
Så länge som de bortdragande hade befunnit sig nere i bygden, hade de haft så mycket att göra med att säga farväl och sända avskedshälsningar, att de inte hade haft tid att lägga märke till den främmande kärran, men där i skogsdungen började alla ge akt på den.
Än körde den förbi alla andra kärror och for i spetsen av tåget, än saktade den farten och lät alla andra åka före.
Kärran var ingenting annat än ett vanligt arbetsådkon, ett sådant, som brukas varje dag vid körslor. Men just därför var det omöjligt att räkna ut vem den tillhörde. Ingen kunde heller känna igen hästen.
Den kördes av en gammal man, som satt mycket krokig, hade rynkiga händer och långt, vitt skägg. Honom kände ingen, därpå var man alldeles säker.
Men bredvid honom satt en kvinna, som man tyckte att man borde känna igen. Ingen kunde se hennes ansikte, ty hon hade kastat en svart schal över huvudet och höll den samman med händerna så väl, att inte ens en strimma av ögonen syntes.
Många försökte att av hållningen och storleken gissa sig till vem hon var, men var och en gissade på någon annan än hans granne.
Nämndemans GUnhild sade genast:
– Det är min mor, men Israel Tomassons hustru påstod, att det var hennes syster.
Det var nästan inte en enda av dem, som inte gjorde upp för sig vem det var, som satt i kärran. Tims Halvor trodde, att det var gamla gumman Eva Gunnarsdotter, som inte hade fått följa dem till Jerusalem.
Kärran ledsagade dem hela vägen, men inte en enda gång lyfte kvinnan schalen från ansiktet.
För somliga blev hon till någon, som de älskade, för andra till någon, som de fruktade, för de flesta var det dock så, att hon blev till någon, som de hade övergivit.