Flera gånger, då vägen var bred nog, gjorde de främmande om detta att köra fram längs alla kärrorna och så hålla stilla för att låta dem köra förbi.
Då satt den främmande kvinnan vänd åt de bortdragande och betraktade dem oavlåtligt, men hon gjorde intet tecken åt någon av dem, och ingen kunde säkert säga vem hon var.
Hon följde dem ända till härnvägsstationen. Där väntade de att få se hennes ansikte. Men när de hade stigit ur vid stationen och sågo sig om efter henne, var hon borta.
*
När det långa tåget av kärror och lastvagnar körde fram genom socknen, såg man ingen gå och meja gräs ute på fälten, och ingen hade tagit sin räfsa för att gå ut på ängarna och lägga upp det redan slagna höet i volmar.
Den morgonen vilade arbetet, och alla människor stodo och hängde utmed vägkanten, eller ock kommo de åkande i kyrkkläder för att följa till vägs. Somliga åkte med en mil, andra två, men några ända till järnvägsstationen.
Så länge som tåget drog fram genom socknen, såg man på hela vägen endast en enda man som arbetade, och det var Hök Matts Eriksson.
Han hade inte gått ut för att slå gräs, vilket tycktes honom vara ett leksaksarbete, utan han hade tagit sig för att bryta upp sten ur jorden, som han gjorde i sin ungdom, då han röjde upp sin nyodling.
Gabriel Matsson såg fadern från vägen, då tåget körde förbi. Hök Matts gick ute i hagen, bände upp stenar och lade ner dem på en stengärdsgård. Han såg inte upp, han bara drog åstad med sina stenar, som somliga voro så tunga, att Gabriel tyckte, att hans rygg borde knäckas. Sedan slängde han ner dem på stengärdsgården med sådan fart, att det slog gnistor ur dem och de lösa kanterna stöttes bort.
Gabriel hade ett lass att köra, men hästen fick en lång stund sköta sig själv, ty Gabriel gick med ögonen vända mot fadern.
Gamle Hök Matts arbetade och arbetade. Han högg i på samma sätt, som då sonen hade varit liten och han strävade för att utvidga sin egendom.
Sorgen tog hårda tag med honom, men Hök Matts bröt upp allt tyngre och tyngre stenar, som han bar bort till gärdsgården.
En stund efter sedan tåget var borta, utbröt ett svårt åskväder och ett starkt regn föll. Alla människor skyndade in under tak, och Hök Matts ämnade också söka skydd, men han besinnade sig och stannade ute. Han vågade inte lämna arbetet.
Vid middagstiden kom hans dotter ut i stugdörren och kallade på honom, för att han skulle komma in och äta.
Hök Matts var just inte hungrig. Han tnkte dock, att han nog kunde behöva en smula mat. Men han avstod från att gå in; han vågade inte upphöra med arbetet.
Hustrun hade följt Gabriel till järnvägen. Sent om kvällen kom hon hemåkande ensam. Hon gick fram för att tola om för mannen, att sonen nu var borta, men han bände och bröt med spettet och gick fram och åter vid arbetet. Han ville inte stanna och höra på henne.
Grannarna lade märke till hur Hök Matts arbetade den dagen. De gingo ut och betraktade honom, de stodo stilla en stund och kommo in i stugan och berättade:
– Han går där ännu, han har hållit på hela dagen i ett sträck.
Kvällen kom, men ljuset varade, och Hök Matts fortfor att arbeta. Det tycktes honom, att om han lämnade arbetet, så länge som han ännu kunde ta ett steg, skulle sorgen bli honom övermäktig.
Hustrun kom åter och stod och såg på honom. Marken i hagen var uppröjd, stenmuren hade vuxit, men alltjämt gick mannen där och släpade fram stenar, som kunde ha varit passande för en jätte att bära.
En annan av grannarna gick förbi för att se om Hök Matts fortfor att arbeta, men ingen tilltalade honom.
Så kom mörkret, då man inte kunde se honom. Men ännu alltjämt hörde man honom arbeta, och då han vräkte ner stenarna på gårdsgården, stänkte gnistorna omkring honom.
Men så en gång, då han bände med spettet, for det honom ur händerna. När han böjde sig för att ta upp det, föll han omkull. Han blev liggande på marken, och innan han hade hunnit tänka på att stiga upp, hade han somnat.
En stund efteråt kom in in i stugan. Han sade intet, tänkte inte på att komma i säng, bara kastade sig ner på en träbänk och somnade.
*
Den långa raden av kärror och lastvagnar hade äntligen kommit fram till järnvägsstationen.
Banan var nyanlagd, och stationen var alldeles nybyggd. Den låg på en ofantlig avröjning mitt i den allra djupaste och svartaste skogen. Där fanns ingen bygd, ingen åker, ingen trädgård, men allt var stort och ståtligt tilltaget, därför att man väntade, att ett betydande stationssamhälle skulle växa upp där i ödemarken.
Runtom själva stationshuset var marken jämnad, där funnos en bred plattform av sten, stora avlastningsplatser och vida, tomma, oändliga grusplaner.
Ett par handelsbodar och verkstäder, en fotografiateljé och ett hotell voro redan uppförda omkring grusplanerna, men vad som återstod av avröjningen var ingenting annat än oodlad stubbmark.
Dalälven flöt fram även här. Den kom vild och vred ut ur de djupa skogarna och rusade skummande fram i små forsar. Jerusalemsfararna kunde inte känna igen den breda, majestätiska älven, som de hade lämnat på morgonen.
Här fanns ingen blid dal att skåda ner över, utan all utsikt stängdes av mörka, granskogsklädda höjder.
När de små barn, som skulle resa med sina föräldrar till Jerusalem, togos ur kärrorna på denna plats, började de bli illa till mods och begynte gråta. Barnen hade hela tiden förut varit mycket glada åt att få resa till Jerusalem, men vid skilsmässan från hemmen hade de gråtit mycket, och här vid stationen blevo de mera förtvivlade än någonsin.
De äldre sysslade med att ta ner allt resgodset och flytta det över till en järnvägsvagn. Alla hjälpte till, och ingen hade tid att se efter var barnen togo sig för.
Men barnen slogo sig samman, de stodo i en tät ring och överlade.
Om en stund togo de äldre av dem de små vid handen och vandrade bort från stationen två och två, en stor och en liten. De gingo samma väg, som de hade kommit, över sandhavet och stubbmarken och älven in i mörka skogen.
Om en stund kom en av kvinnorna att tänka på barnen. Hon öppnade ett matsäcksskrin och ville ge dem mat.
Hon kallade på dem, men ingen svarade. De voro alldeles försvunna; ett par karlar måste gå och söka dem.
De följde spåren, som de många små fötterna hade lämnat i sanden, och när de hade kommit ett stycke inåt skogen, fingo de syn på barnen.
De gingo framåt i en lång rad, två och två, en stor och en liten. Då karlarna ropade på dem, stannade de inte, utan fortforo att vandra.
Då måste karlarna springa för att hinna upp barnen.
Barnen försökte komma undan, men de minsta orkade inte följa med, utan föllo omkull.
Då blevo barnen stående på vägen, förgråtna och olyckliga.
– Men, barn, vart ska ni ta vägen? frågade en av karlarna.
Då stämde de minsta barnen upp ett högt tjut, medan den äldsta gossen svarade:
– Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.
Och ännu länge, sedan barnen voro återförda till stationen och sutto i vagnarna, fortsatte de att gråta och klagade:
– Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.
I det heliga landet
Förra avdelningen
"Murar av guld och portar av bränt glas"
Om dalböndernas resa, är nu att berätta, att de först foro med järnbana till Göteborg, därifrån med en svensk ångbåt till Antwerpen och så vidarre med en stor tysk ångbåt, som hette Augusta Viktoria, till Palestina. De hade en god resa, och när de nådde Jaffa, voro de alla välbehållna och vid full hälsa.
Så snart som ångbåten hade kastat ankar på Jaffas redd, skyndade Jerusalemsfararna upp på däck för att sända en första blick till det heliga landet. Men Augusta Viktoria låg långt ut till havs, morgonsolen stack dem i ögonen, och de kunde inte mycket urskilja. Det, som de tydligast sågo, var en reslig kulle, som höjde sig mittframför dem tätt vid stranden och var övertäckt av gula hus med platta tak och av trädgårdar med mörk grönska.