Så småningom märkte de, att på ömse sidor om kullen sträckte sig en låg kust med sandrevlar, där innanför låg en bred slätt, och längst borta vid synranden höjde sig en lång, men inte särdeles hög bergskedja.
Det var ingenting påfallande eller märkvärdigt med detta land, och efter första ögonkastet sade säkert var och en av bönderna för sig själv: "Tänk, att här ser så ut! Jag hade trott, att det skulle vara något helt annorlunda. Det här landet tycker jag att jag har sett många gånger förut."
När dalbönderna hade kommit till Göteborg, hade Hellgum varit dem till mötes för att hjälpa dem med flyttningen och resan. Hellgum kom då raka vägen från Jerusalem, där han och hans trosförvanter hade bott ett par månader. Han var alltså väl hemmastadd i Palestina, och när han märkte, att bönderna stodo och blickade åt land, kom han fram till dem för att tala om vad det var, som de sågo.
– Här på klippan ligger Jaffa med sina femhundra apelsinträdgårdar, sade han. Slätten där bakom är Sarons slätt, där liljorna växer, och bergen i fjärran är Juda berg.
I detsamma som han uttalade dessa namn, märkte svenskarna något, som förut hade undgått dem. De sågo, att solen spred ett rikare sken över himlen här än i deras land och att slätten och bergen och staden hade ett skimmer över sig av skärt och ljusblått och silvervitt, som de inte hade förmärkt annorstädes.
– Halleluja! sade de allesammans med stor glädje. Tänk, att vi är så långt komna!
Det föreföll dem rent otroligt, att de verkligen hade övervunnit alla svårigheter, att det hade lyckats för fattiga dalabönder, som de alla voro, att få skåda Sarons slätt och Juda berg.
– Det var hit till Jaffa, som konung Hiram sände cederträ från Libanon för Salomos räkning, sade Hellgum. Och det var här, som profeten Jona inskeppade sig, när han ville undandra sig att lyda Guds befallning.
Bönderna hörde på honom mycket andäktigt. De tyckte, att de stodo liksom framför porten till ett stort Herrens hus, där allt, vad heligt var, fanns förvarat, men de kunde inte hjälpa, att de måste småle, när han talade om Jona, som de hade sett avbildad på många gamla målningar, just när han sprutas ur valfiskens vida gap.
Bland Jerusalemsfararna fanns en smed, som hette Birger Larsson. Han hade hela tiden varit mycket glad åt resan. Ingen av dem hade haft så lätt att skiljas från hemmet som han, och ingen hade som han fröjdat sig åt att få se Jerusalems härlighet.
Birger trängde sig nu fram till Hellgum.
– Först och främst ska du säga oss var vi ska finna Jerusalem, sade han.
– Både Jerusalem och Betlehem ligger oppe bland Juda berg, sade Hellgum. Jerusalem ligger nästan mittför Jaffa, men Betlehem ett stycke längre i söder.
Birger vände genast sina blickar åt det håll, där Jerusalem skulle ligga. Det föreföll, som om han sedan inte kunde slita dem därifrån.
Hellgum hade redan förut under resan talat om för bönderna, att Jaffas hamn var så grund, att endast fiskebåtar och små segelfartyg kunde löpa in där. Stora ångbåtar som Augusta Viktoria måste kasta ankar på en öppen redd och passagerarna och varor föras i land i roddbåtar. De visste också, att landningen kunde vara mycket farlig, om vädret var dåligt, eftersom man en lång stund måste ro fram på det öppna havet, utan skydd mot vind och våg.
Men nu hade de lugnt och stilla väder, och Hellgum, som förra gången hade haft en svår landning, var mycket glad häråt. Han visade dem två svarta klippor, som lågo mitt i själva amninloppet på endast ett par årtags avstånd från varandra, och sade, att mellan dem måste alla båtar ro fram, som skulle in till Jaffa. Det hade hänt mer än en gång, när det hade varit stark storm, att de små roddbåtarna hade vräkts mot dessa klippor och blivit slagna i bitar.
Augusta Viktoria hade inte legat länge på redden, förrän en hel massa roddbåtar kommo utskjutande från staden. De foro ut på havet med en fart, som om de flöge. Bönderna kunde inte annat ät tycka, att det var duktiga karlar, som rodde dem. De reste sig halvt upp och rodde stående för att få bättre fart. De voro en smula försiktiga i början, men när de hade kommit förbi de båda farliga klipporna, började en skarp kapprodd. Det hördes ända ut till ångbåten hur de skrattade och eggade varandra med tillrop.
– Det är så de gör, sade Hellgum. Var och en av dem är så ivrig att komma först, att de ofta nog sätter passagerares liv på spel för sin brådskas skull. Ni ska se på dem, när de kommer ombord! Det är ingen av dem, som inte har ansiktet fullt av ärr och skråmor. Det är det vildaste sjöfolk vid Medelhavet. De skyr inte ett knivhugg eller ett slag med åran, när det gäller att hindra en kamrat att ro förbi dem.
Ännu medan Hellgum talade, kom ett par Jaffa-sjömän ombord. Det var så storväxta och starka karlar, att dalkarlarna blevo förvånade. De hade inte väntat sig, att det skulle finnas så präktigt folk i det här försummade landet.
– Se på dem! sade Hellgum. Se hur de far fram över däcket som stormvindar! Vi ska tacka Gud, att vi har fått så vackert väder, att vi kan komma i land utan fara.
Men när han sade detta, steg Birger Larsson fram och sade några ord, som dalfolket aldrig glömde.
– Jag vet inte vad ni andra tänker om saken, men jag för min del skulle allt ha tyckt mest om, ifall det hade varit full storm här i hamnen och om skummet hade sprutat över de där svarta klipporna, som Hellgum är så rädd för. Jag skulle ha önskat, att vi hade blivit hämtade i land av de vildaste roddare, i de sämsta båtar, så att vi hade fått visa, att vi litar så fast på Guds ledning, att ingenting kunde hindra oss från att landstiga på den här kusten.
– Amen, amen! sade bönderna den ene efter den andre. Och deras hjärtan fylldes av en så stark förtröstan, att de kände det, som om de hade kunnat gå på vattnet.
*
Nu hände det emellertid, att så snart som bönderna hade kommit i land i Jaffa, blev Birger Larsson sjuk. Det var just ingen god luft, som slog dem till mötes, när de vandrade genom Jaffas gator till härnvägsstationen, och Birger kände feberrysningar ila genom kroppen. Men han ville inte lååtsa om, att han var illamående, utan när bönderna hade satt ner sin packning på stationen och gingo för att bese staden, följde han med dem.
Det hade fallit sig så, att dalfolket hade kommit till Palestina i augusti, som är den allra hetaste månaden där i landet. Solen steg så högt på himlen, att den sken rätt ner på människornas hjässor, inga moln syntes, allt såg så förtorkat ut, att man kunde förstå, att Hellgum talade sanning, när han påstod, att det inte hade regnat sedan april.
Han sade, att det inte var så varmt i Jaffa som på andra ställen i landet, därför att det låg vid havet, men nog funno dalbönderna, att det gavs mer än tillräckligt av värme där också. På vägen till stationen sågo de stora ricinusplantor stå och skrumpna ihop i solskenet, och pelargonior, som de hade brukat odla som fönsterblommor i sina stugor i Dalarne, växte här på dikeskanterna och tycktes maktlösa av hetta. De förstodo bäst hur gett det var, när de märkte, att barnen, som sprungo över strandbrädden för att bada havet, lyfte fötterna högt i vädret, därför att sanden var så het, att den brände dem.
Hellgum förde dalbönderna till de stora såpsjuderierna, som räknas bland Jaffas märkvärdigheter, och till de eländiga ruinerna, som ska vara en återstod av det hus, där aposteln Petrus en gång hade sin bostad. På båda ställena rådde en förfärlig stank och hetta, och Birger Larsson blev allt sjukare. Han nämnde ändå ingenting om sjukdomen, utan visade det bästa humör och var nöjd med allting. Det är så med Jaffa som med de flesta österländska städer, att man inte ser något annat än fönsterlösa murar, när man går fram på dess gator, så att det var inte mycken glädje för bönderna att vandra där. Men Birger var glad åt det lilla, som fanns att titta på, de vackra småbarnen, som de mötte, åt de gråa åsnorna med sina stora grönsakskorgar, ja, till och med åt de små fula gathundarna.