Hans förtvivlan och ångest voro så stora, att Ljung Björn och Tims Halvor förbarmade sig över honom och beslöto att ställa honom till freds. De trodde, att han skulle bli bättre, om han finge sin åtrå stillad. De snickrade ihop en bår, och en afton, när de hade börjat komma en smula svalka i luften, buro de honom in i Jerusalem.
De förde honom raka vägen fram mot staden, och Birger låg fullt redig osh stirrade på den steniga marken och de kala kullarna. När de voro så långt komna, att de kunde se Damaskusporten och stadmuren, satte de ner båren, för att den sjuke måtte kunna glädja sig åt den efterlängtade anblicken.
Birger sade inte ett ord, han skuggade ögonen med handen och ansträngde sig för att se.
Han såg inte framför sig något annat än en gråbrun mur, som var byggd av sten och ler som alla andra murar. Den stora porten tyckte han såg hemsk ut med dess låga ingång och dess mångtaggiga krön.
Där han låg, matt och försvagad, fick han den föreställningen, att de andra inte förde honom till ett rätt Jerusalem. Han hade för ett par kvällar sedan sett ett annat, som var lika strålande som solen.
"Att mina gamla vänner och sockenbor kan handla så illa med mig", tänkte den sjuke, "att de inte vill unna mig att se det rätta Jerusalem!"
Bönderna buro honom neråt den branta sluttningen framför portöppningen. Birger tyckte, att de buro honom ner i hordens innandömen.
När Birger blev mycket förvånad över att på alla sidor bara se fula, gråa husmurar, och än mer bestört blev han över att se de lemlästade tiggare, som sutto vid porten, och de magra, smutsiga hundarna, som lågo och sovo fyra och fem tillsammans på de stora avskrädeshögarna.
Han hade aldrig förr känt en så besynnerlig, frän stank, som här mötte honom, eller en sådan kvav hetta. Han undrade om det fanns en vind så stark, att den kunde få denna tunga luften att röra sig.
När Birger såg ner på gatstenarna, fann han, att de voro täckta med ett intorkat lager av smuts. Han förundrade sig över alla de soppr och kålblad och fruktskal, som lågo utkastade på gatan.
– Jag undrar allt varför Halvor bryr sig om att visa mig det här fattiga och eländiga stället, mumlade han för sig själv.
Bönderna buro Birger raskt framåt staden. De hade redan varit där inne flera gånger och kunde tala om för den sjuke vad det var för platser, som de gingo förbi.
– Det där är den rike mannens hus, sade Halvor och pekade på en byggnad, som Birger tyckte vara alldeles fallfärdig.
De veko av in på en gata, som föreföll så mörk, som om den aldrig hade vart belyst av en solstråle. Birger låg och betraktade valvbågarna, som voro spända från hus till hus tvärsöver gatan. "De behövs nog", tänkte han. "Om de här rucklena inte vore så väl stödda, skulle de snart störta omkull."
– Detta är Kristi lidandes väg, sade Halvor till Birger, här var det, som Jesus vandrade med korset.
Birger låg tyst och avbleknad. Blodet brusade inte fram genom kroppen såsom förut på dagen, det tycktes stå stilla. Han var kall som is.
Ingenting annat såg han, vart han kom, än bristfälliga, gråa murar samt en och annan låg port. Sällan såg han ett fönster, och där sådana funnos, voro de alltid sönderslagna och hade trasor instoppade i de tomma bågarna.
Halvor stannade med båren.
– Här stod Pilati palats, sade han, och här var det, som de förde ut jesus och sade om honom: "Se människan!"
Birger Larsson vinkade Halvor fram till sig och tog honom högtidligt i handen.
– Nu ska du säga mig ett ord, eftersom du är släkt med mig, sade han. Menar du, att detta är det rätta Jerusalem?
– Å ja, nog är detta det rätta Jerusalem, sade Halvor.
– Jag är sjuk, och jag kan vara död i morgon dag, sade Birger. Du förstår väl, att det inte går an att ljuga för mig.
– Inte är det någon, som tänker på att ljuga för dig, sade Halvor.
Birger hade säkert hoppats, att han skulle förmå Halvor att säga sanningen. Han fick tårar i ögonen, när han tänkte på att Halvor och de andra kunde handla så illa mot honom.
Plötsligen fick han en god tanke. "De gör så här för att glädja mig desto mer, då jag föres in genom de höga portarna till ärans och härlighetens stad", tänkte han. "Nu ska jag låta dem hållas. De menar nog väl med mig. Vi, som är Hellgumianer, har ju lovat att handla mot varandra som bröder."
Bönderna fortforo att bära honom framåt de mörka gatorna. Några av dessa voro överspända med väldiga skynken, som alla hade stora revor och hål. Där dessa skynken hängde, kunde man knappast härda ut för mörker och stank och kvävande hetta.
Nästa gång stannade båren på förgården till en stor, grå byggnad. Den öppna platsen var uppfylld av tiggare och fattiga månglare, som bjödo ut pärlband, pilkäppar, små bilder och annat kram.
– Här ser du nu den kyrkan, som är byggd över Kristi grav och Golgata, sade Halvor.
Birger Larsson såg med sina matta blickar uppåt byggnaden. Den hade visserligen stora portar och breda fönster, och den var försvarligt hög. Men aldrig hade Birger sett en kyrka ligga så inklämd mellan andra hus. Han såg varken tornet eller koret eller vapenhuset. Inte ville han låta inbilla sig, att detta var något Guds hus. Och inte kunde han tro, att det skulle ha funnits så mycket månglare och försäljare på förgården, om detta voro Kristi grav. Han visste nog vem det var, som hade drivit ut växlarena ur templet och kullstörtat duvohandlarnas burar.
– Jag ser, jag ser, sade Birger och nickade till Halvor. Men han tänkte för sig själv: "Jag undrar vad de ska hitta på härnäst."
– Jag vet inte om du orkar mer för denna gången? sade Halvor.
– Å jo, nog orkar jag, sade den sjuke, om bara ni orkar.
Karlarna lyfte upp båren och vandrade vidare. De kommo nu till stadens södra delar.
Det var samma slags gator, men här voro de uppfyllda av människor. Halvor stannade båren vid en tvärgata och visade Birger på mörkhyade beduiner, som hade bössa på skuldran och dolk i gördeln. Han pekade ut för honom halvnakna vattenbärare, som buro omkring vatten i säckar, förvärdigade av svinskinn. Han bad honom se på ryska präster, vilka hade håret uppsatt i en knup i nacken liksom kvinnfolk, och på de muhammedanska fruntimmerna, vilka sågo ut som spöken, där de kommo gående helt insvepta i vitt och med ett svart tygstycke för ansiktet.
Birger blev alltmer viss om att hans vänner förehade något besynnerligt skämt med honom. Inte var det här folket likt de fridsamma palmbärare, som skulle skrida fram på gatorna i det rätta Jerusalem.
Men när Birger kom in i människovimlet, började hans feber på nytt. Halvor och de andra, som buro båren, sågo, att han blev allt sjukare. Hans händer famlade oroligt på täcket, som var brett över honom, och svettdroppar pärlade fram på hans panna.
Men så snart de talade om att vända, for han upp och sade, att det bleve hans död, om de inte bure honom så långt, att han finge se Guds stad.
På så sätt jäktade han dem, ända tills han nådde upp på Sions höjder. När han såg Sionsporten, ropade han, att han ville bäras ut därigenom. Han satte sig upp, i förhoppning att han bakom muren skulle finna den sköna Guds stad, som han trånade efter.
Men utanför porten såg han ingenting annat än gulbränd, ofruktbar mark, som var täckt med stenar, spillror och avskrädeshögar.
Helt nära pårten sutto några fattiga människor nerhukade. De kröpo närmare för att tigga och sträckte mot den sjuke händer, på vilka fingrarna voro bortvärkta. De ropade med en röst, som var lik en hunds morrande, deras ansikten voro delvis brotfrätta, den ena hade ingen näsa och den andra inga kinder.
Birger ropade högt av förskräckelse. I sin svaghet började han gråta av rädsla och klagade över att han hade blivit buren in i helvetet.
– Det är ingenting annat än de spetälska, sade Halvor. Det vet du väl, Birger, att det finns sådana här i landet.