Bönderna skyndade emellertid att bära honom längre ut på kullen, så att han inte skulle plågas av att se de olyckliga stackarna vid porten.
Här satte Halvor ner båren, gick fram till den sjuke och lyfte hans huvud från kudden.
– Nu ska du försöka att se opp, Birger. Här kan du se ända ner till Döda havet och Moabs berg.
Birger lyfte än en gång sina trötta ögon. Han såg ner över den ödsliga, vilda bergstrakten öster om Jerusalem. Långt, långt i fjärran glimmade en vattenspegel, och på andra sidan om denna stodo berg, som strålade i lysande blått, överdraget med guld.
Det var så vackert och lätt och genomskinligt och lysande, att man inte kunde tro, att den syn man såg hörde jorden till.
Birger reste sig i hänförelse upp från båren, han ville skynda fram mot den där fjärran synen. Han gick några vacklande steg framåt, därpå sjönk han ner vanmäktig.
Bönderna trodde först, att Birger var död, men livet kom tillbaka, och han fortfor att leva ännu i två dagar. Ända till sin dödsstund låg han och yrade om det rätta Jerusalem. Han jämrade sig över att det flyttade sig allt längre och längre bort, allteftersom han sökte uppnå det, så att inte han och inte heller en enda av de andra någonsin kunde komma dit in.
Korsbäraren
Under alla de år, som den Gordonska kolonien hade funnits i Jerusalem, hade varje dag på den heliga stadens gator visat sig en man, som släpade på ett tungt och klumpigt träkors. Han talade till ingen, och ingen talade till honom. Ingen visste om mannen var en sinnesrubbad, som hade fått den föreställningen, att han var Kristus, eller om han endast var en fattig pilgrim, som fullgjorde en botövning.
Den stackars korsbäraren sov om natten i en grotta borta på Oljeberget. Varje morgon, när solen gick upp, steg han ut på berget och såg ner på Jerusalem, som låg på Sionshöjden mittemot honom. Han brukade överblicka staden såsom en sökande, flyttande ögonen från hus till hus, från kupol till kupol med ett ivrigt granskande, som om han hade väntat, att någon stor förändring skulle ha inträffat under natten. Äntligen, då han tycktes inse, att allt var sig likt, drog han en djup suck. Han gick tillbaka in i sin grotta, lyfte det stora korset på sina skuldror och satte på sitt huvud en krans, sammanvriden av stickande törnen.
Så började han vandra utför berget, släpande sin tunga börda mellan cingårdar och olivplanteringar, ända tills han nådde den höga muren, som omgav Getsemane örtagård. Här brukade han stanna utanför en låg port, lade ner korset på marken och stödde sig mot dörrposten som för att vänta. Gång på gång böjde han sig ner och lade ögat till nyckelhålet för att se in i den lilla örtagården. Om han då såg någon av franciskanerna, som vårdade Getsemane, röra sig mellan de gamla olivträden och myrtenhäckarna, kom ett spänt utryck över hans ansikte, och han smålog i glad förväntan. Men strax därpå skakade han på huvudet, han tycktes ha kommit till klarhet om att den han sökte inte skulle komma. Han lyfte åter upp korset och vandrade vidare.
Sedan hade han för vana att gå utför bergets lägre terrasser ner i Josafats dal med den stora judiska begravningsplatsen. Det långa korset släpade efter honom, det slamrade mot de många gravhällarna och rubbade småstenarna, som voro strödda över dem. Gång på gång stannade han, när han hörde stenarnas rassel, och såg sig om, i tydlig tro att någon kom gående efter honom. För varje gång han märkte, att han hade misstagit sig, drog han åter en av sina tunga suckar och vandrade vidare.
Dessa suckar blevo till ett djupt stönande, när han hade nått dalbottnen och det nu förestod honom att släpa det väldiga korset uppför bergshöjden, på vars krön Jerusalem ligger. På denna sida finnas den muhammedanska befolkningens gravar, och ofta såg han där en sörjande kvinna sitta insvept i sin vita överklädnad på en av de låga, kistlika gravvårdarna. Han stapplade då åt hennes håll, till dess att hon, skrämd av slamret, som åstadkoms, då korset drogs över vårdarna, vände mot honom sitt ansikte, som var täckt av en tät, svart slöja och väckte den föreställningen, att där inte fanns något annat än ett tomt, mörkt hål. Då vände han om med en rysning och drog vidare.
Han klättrade med outsäglig möda ända upp till kullens krön, där stadsmuren reser sig. Sedan brukade han vandra på en smal stig utanför muren fram emot Sions kulle på södra sidan av berget och nådde upp till den lilla armeniska kyrkan, som kallas Kaifas' hus.
Här lade han åter ner korset på marken och tittade in genom nyckelhålet. Men han nöjde sig inte med detta, utan han grep om klocksträngen och ringde. När han en stund därefter hörde tofflor smälla mot stenläggningen, smålog han och förde redan händerna upp till törnekronan för att lyfta den av huvudet.
Men så snart kyrkotjänaren, som öppnade porten, fick syn på korsbäraren, gjorde han ett nekande tecken med huvudet.
Botgöraren böjde sig framåt och såg in genom den halvöppna dörren. Han överfor med blicken den lilla gården, där enligt sägnen Petrus förnekade frälsaren, och förvissade sig om att den var alldeles tom. Hans ansikte fick ett uttryck av djup grämelse, han drog otåligt igen porten och vandrade vidare.
Det tunga korset slamrade mot den av stenar och gamla byggnadsrester betäckta marken på Sion. Det fördes nu framåt med större fart, liksom om otålig förväntan hade givit dess bärare bättre krafter. Han vandrade fram mot staden och lade inte ner korset på marken förrän utanför den tunga, gråa byggnad, vilken vördas som kung Davids grav, men även sägs innesluta salen, där Jesus instiftade den heliga nattvarden.
Den gamle brukade här lämna korset, medan han själv gick in på gården. När den muhammedanske portvakten, som eljest kastade vreda blickar efter alla kristna, såg honom komma, böjde han sig ner infr den, vars förstånd var hos Gud, och kysste hans hand. Varje gång den gamle mottog denna vördnadsbetygelse, såg han mannen förväntansfullt in i ansiktet. Men i nästa ögonblick ryckte han till sig sin hand, torkade av den på sin långa, grova kåpa, vände om ut i det fria och lyfte upp korset på sina axlar.
Med oändlig långsamhet brukade han sedan vandra tvärsigenom staden bort till dess nordligaste del, där Kristi lidandes väg löper fram i sin tunga dysterhet. Så länge som han befann sig på folkryllda gator, blickade han in i varje ansikte, stannade, forskade och vände sig åter bort i evig missräkning. Godsinnade vattenbärare, som sågo att han svettades under sin svåra vandring, räckte honom ofta en liten tennskål fylld med vatten, och grönsakshandlarna brukade kasta till honom en handfull bönor eller pistascher. Då dessa gåvor bjödos honom, mottog han dem först med strålande vänlighet, men sedan vände han sig missnöjd bort, som hade han väntat något helt annat och bättre.
När han kom in på de trånga gator, som utgöra passionsvägen, såg han hoppfullare ut än under förra delen av vandringen. Han stönade mindre djupt under tyngden av korset. Han rätade upp ryggen och såg sig omkring likt en fånge, som nu var säker om sin befrielse.
Han utgick från den första av de fjorton stationerna på Kristi lidandes väg, som hela gatan uppför äro utmärkta med små stentavlor. Men han stannade inte förrän utanför Sionssystrarnas kloster i närheten av Ecce-Homobågen, där Pilatus visade Kristus för folkmassan. Här slängde han ner korset i gatan som en börda, den han aldrig mer skulle behöva lyfta, och bultade på klosterporten med tre starka, pockande slag. Innan ännu någon hade hunnit öppna, hade han ryckt törnekronan av huvudet, och ibland var han så viss på sin sak, att han kastade den till en av de hundar, som hade sin sovplats i närheten av klostret.
Där inne i klostret kände man till hans bultning. En av de fromma systrarna öppnade portluckan och stack ut till honom ett litet runt bröd.
Härvid råkade han i en förfärlig vrede. Han tog inte emot brödet, utan lät det falla ner på gatan. Han stampade i marken och upphävde vilda skrik av förtvivlan. En lång stund stod han kvar utanför porten. Äntligen återfick han sitt utseende av tålmodigt lidande. Han böjde sig ner efter brödet och åt upp det med rovgirig hunger. Han sökte reda på törnekransen, och han lyfte åter upp korset.