– Vad säger ni om vårt förslag, Eliahu? frågade till sist mr Gordon, när föraren inte tycktes ämna bryta tystnaden.
– Jag säger, att det inte är jag, som bör följa er, sade nu äntligen Eliahu, och hans röst var otydlig av sinnesrörelse, utan det är ni, som bör stanna här.
– Vad, Eliahu, vad säger ni? utbrast mr Gordon.
– Mr Gordon, sade Eliahu. Ingenstans i världen råder ett sådant hat mellan de kristna som här i Jerusalem. Jag vet, att det är Guds mening, att ni och era vänner ska stanna här för att lära de olika församlingarna enighet.
När Eliahu sade dessa ord, var han alldeles dödsblek och så upprörd, att hela hans kropp darrade. Det var, som om han inte talade av egen, fri filja, utan orden pressades fram över hans läppar av en främmande makt. Det var heller inte utan, att han gjorde intryck på amerikanarna. Under den långa färden genom landet hade Eliahu talat med dem om sina drömmar och önskningar, så att de genast förstodo vad han menade, Men de hade inte en tanke på att lyda honom.
Det var nog sant, att de hade kommit att känna en stor kärlek för det gamla landet, som hade fött alla dessa heliga Guds män och kvinnor, som de hade läst om alltifrån barndomen. Och när de reste igenom det, hade de mången gång sagt till varandra, att det var orätt, att man hade lämnat det till övergivenhet och förfall. Man borde visa det en smula tacksamhet för alla de underbara lärdomar, som man hade fått mottaga därifrån. Men inte ett ögonblick hade de tänkt, att det kunde bli de, som skulle ta upp verket. De hade sin verksamhet, alla sina intressen, all sin egendom borta i Chicago. Det kunde inte bli tal om annat, än att de måste återvända dit.
Mr Gordon sade också detta till Eliahu. Han talade länge och cänligt med honom och försökte att lugna honom. Men Eliahu upprepade endast:
– Jag vet, att det är Guds vilja, jag vet, att Gud vill det. Han kommer att visa er, att han vill det. Och när han till sist förstod, att han inte kunde utöva någon verkan på amerikanarna, skyndade han med tårar i ögonen ut ur rummet.
Nästa dag foro amerikanarna till Jaffa. Eliahu var med dem, men han sade ingenting om sitt förslag från föregående kväll. Det var snarast, som om han hade blygts över sitt infall.
De resande visste, att en stor fransk ångbåt väntades till Jaffa denna dag, men när de kommo dit, låg redden tom. Hela nästa dag blickade de förgäves utåt havet, i förväntan att någon ångare skulle visa sig. De sågo verkligen båtar gå fram långt ute till havs, men ingen nalkades Palestinas kust.
Det dröjde inte länge, ionnan de fingo veta anledningen. Regeringen hade förklarat Palestina kolerasmittat, och nu gingo inga ångbåtar in till Jaffa för att inte sedan behöva ligga i karantän i nästa hamn. I det Heliga landet visste man inte om någon kolera, utan alltsammans var ett misstag, men det dröjde ändå en vecka, innan sultanen kom sig för att upphäva förbudet.
Äntligen kom en ångbåt, och amerikanarna gjorde sig färdiga att resa. Men nu utbröt en storm, som jagade skummet skyhögt mot de svart klipporna och gjorde det omöjligt för de små roddbåtarna att gå ut till ångaren. Denna låg halva dagen ute på redden och väntade på passagerare, men stormen fortsatte med samma styrka, och ångfartyget måste fara vidare, utan att en enda resande hade kommit ombord.
Amerikanarna bodde i ett litet, överfyllt hotell i den tyska kolonien och hade det obekvämt och svårt på många sätt. Ändå föreföll det, som om den stora iver att få resa, som var över dem de första dagarna, blev mindre för var dag. De talade inte med varandra om det besynnerliga i att det tycktes vara omöjligt för dem att få lämna Palestina, men det kom något stilla och högtidligt över dem, som över människor, som känna, att de gå under Guds ledning och inte kunna följa sin egen vilja.
Det kom naturligtvis inte europeiska ångare in till Jaffa varje dag, men i sinom tid låg åter en av dem ute på redden. Vädret var vackert och havet spegelblankt, men nu låg miss Young, den unge läkarens syster, farligt sjuk och kunde inte föras ombord. Både den sjuka och hennes bror önskade, att de andra skulle resa och lämna dem kvar, men ingen tycktes vilja lyssna härtill.
Eliahu kom till hotellet för att få veta om de skulle resa och om de ville, att han skulle föra deras packning ombord, men han fann, att ingen hade gjort några förberedelser till avfärd, och mr Gordon sade helt stilla till honom:
– Vi tror nu alla, att det ärm som ni sa, Eliahu. Vi ska stanna i Palestina. Gud vill det.
*
På den tiden, då Gordonisterna beslöto sig för att stanna i det Heliga landet, levde i Jerusalem en gammal engelska, som kallade sig miss Hoggs. Hon var ensam och oberoende och hade strövat jorden runt många gånger, men nu ämnade hon stanna i Jerusalem under hela sin återstående levnad, inte av religiösa skäl, utan därför att hon hade märkt, att det inte fanns något ställe i världen, där det hände så mycket besynnerligt och upprörande.
Miss Hoggs hade hyrt ett präktigt hus, som låg på norra sidan av staden alldeles invid ringmuren. det var visserligen byggt på Jerusalemsvis, så att man måste tro, att byggmästaren först hade gjort i ordning en mängd småhus, som alla voro lika till längd, bredd och höjd som tärningar och täcktes av en liten låg kupol, för att sedan stapla upp dem litet huller om buller kring en gård och ett par takterrasser. Det fanns inga dörrar mellan rummen, utan man måste ut i det fria för att komma från det ena till det andra, och till somliga, som sköto rätt ut från väggen som duvslag, kunde man endast komma på smala, äventyrliga trappor. Men det var ett stort och rymligt hus, och framför allt var det att sätta värde på att det inte låg vid en mörk och trång gata inne i staden, utan hade tillgång på ljus och luft, och likaså att det var möblerat på västerländskt vis med stolar, bord och sängar och inte endast med mattor och divaner.
Huset var mycket för stort för miss Hoggs, men hon hade bestämt förklarat, när hon hyrde det, att hon ville ha det för sig ensam.
– Andra människor kommer aldrig överns med mig och jag aldrig med dem, sade miss Hoggs. Jag behöver ingen, jag kan sköta mig själv. Varför, skulle jag släppa någon annan in i huset?
En dag, då miss Hoggs hade gått ut för att köpa antikviteter, mötte hon på Davidsgatan mrs Gordon, åtföljd av Eliahu. De båda hade vandrat Jerusalem runt för att finna en passande bostad åt det lilla samfundet. Mr Gordon och några andra av medlemmarna hade rest till Amerika för att ordna deras affärer där ute, och de kvarvarande hade åtagit sig att ställa med det nya hemmet i Jerusalem. De hade skilt sig i småpartier och gingo från gata till gatan och letade, men de hade ännu inte träffat på något hus, där de kunde tänka på att bo.
Eliahu hade beklagat många gånger, att gamla miss Hoggs hade hyrt det präktiga huset vid stadsmuren. Det hade bott en schweizisk missionär där förut, så att det var säkert, att det passade för västerlänningarna.
– Miss Hoggs borde inte ta ett helt hus för sig ensam, när hon vet hur svårt det är att få en bostad i Jerualem, sade han.
När miss Hoggs fick se mrs Gordon på gatan skyndade hon genast emot henne.
– Hur står det till? sade hon. Ni kommer väl ihåg mig, sedan sist vi råkades? Minns ni, att jag sa er, att jag aldrig var rädd? Det hade jag inte heller skäl till. Allt gick ju bra för oss.
Därpå frågade hon mrs Gordon när hon hade kommit till Jerusalem och hur länge hon ämnade stanna där.
Mrs Gordon svarade, att hon skulle flytta till Jerusalem, och att hon nu var ute för att söka en bostad.
– Det blir ingen lätt sak för er, sade miss Hoggs. Men som hon var rädd för att mrs Gordon skulle be henne om att få hyra in sig i hennes hus, skyndade hon att byta om samtalsämne. Varför ska ni egentligen bosätta er här? sade hon. Ämnar er man slå sig ner i Jerusalem för några vetenskapliga forskningars skull?