Mrs Gordon gjorde ingen hemlighet av orsaken till sin flyttning till Jerusalem. Hon och hennes man hade förenat sig med några vänner, som försökte föra ett gott liv. Deras mål var att lära människorna enighet, och nu ämnade de göra början i Jerusalem.
Miss Hoggs ögon stirrade in i mrs Gordons ännu rundare än vanligt.
– Enighet! upprepade hon. Här i Jerusalem! Ni ämnar slå er ner här för att lära människorna enighet! Ni har vl blivit rubbad till förståndet efter det där skeppsbrottet.
Mrs Gordon ville förklara för henne, att hon trodde sig ha fått en maning från Gud, men miss Hoggs hörde inte på henne. Hon fattade henne om handleden, ställde henne mot en husvägg och började omvända henne.
– Hör nu på mig! sade hon. Ni är det unga Amerika, som vill försöka sig på alla sorters äventyr, och jag är det gamla England, som har prövat världen och vet vad som är möjligt. Tro ni mig, att i den här staden kommer ni att förspilla era krafter utan att göra nytta åt någon!
– Vi kan inte förstå varför det ska var nödvändigt för människorna att leva i ständig fiendskap just i den här staden, sade mrs Gordon.
–Nej, naturligtvis förstår ni inte detta, sade miss Hoggs, men tänk nu på saken en smula! Vad är det för slags människor, som bor här? De är antingen muhammedaner eller judar eller kristna. Antag nu, att ni, unga kvinna vore en muhammedan! Då skulle denna stad vara en helig plats för er. Ni skulle tro, att er profet hade uppstigit till himmelen just från den gamla tempelplatsen här borta, och ni skulle känna er tvungen att hata både judar och kristna, därför att ni vet, att de ingenting högre önskar än att få köra bort er från denna ort. Och om ni vore jude, mrs Gordon, då måste ni ju hata muhammedanerna, därför att de äger era fäders land, och likaså kunde ni inte fördra de kristna, därför att ni vet, att de aldrig skulle tillåta ert folk att komma till herraväldet i denna stad. Eller också, mrs Gordon, är ni en kristen, men då är Jerusalem er heliga stad framför alla andra, och då måste ni hata muhammedanerna, som ger den, och judarna, som vill äga den och säga, att denna stad och detta land är deras och att ingen annan har någon rätt till dem. Men är ni kristen, måste ni vidare hata alla kristna, som inte har alldeles samma bekännelse som ni, därför att ni vet, att så snart en av dem kommer till makten här, så ska ni utan miskund bli fördrivna. – Ja, så förhåller det sig med den här saken, och nu hoppas jag, att ni är övertygad, unga Amerika, att det inte lönar sig att predika enighet i Jerusalem.
– Vi ämnar inte predika, sade mrs Gordon, vi ämnar endast genom vårt exempel visa människorna vilken lycka det ligger i att vara eniga.
– Ni är naturligtvis en samling änglar, sade miss Hoggs. Men ni har inte länge andats luften i Jerusalem. Det ska inte dröja många dar, innan ni kommer att hata varandra.
– Jo, miss Hoggs, sade mrs Gordon med fasthet, det ska det. Vi har levat i fred och endräkt ett helt år. Det har ännu inte varit någon slitning mellan oss.
– Vad bevisar det, att ni har varit eniga? sade miss Hoggs. Jag är säker om att ni alla kände varandra, innan ni slöt er samman, och visste, att ni var fredligt och bra folk, som det var lätt att fölikas med. Om ni hade haft ibland er en elak gammal människa sådan som jag, en, som hade varit retsam och omedgörlig, och det hade lyckats er att hålla fred med henne, så skulle jag ha haft mer förtroende till er.
– Vill ni inte komma till oss, miss Hoggs, sade mrs Gordon småleende, så att vi kan få försöka.
Miss Hoggs skrattade också.
– Vad? sade hon. Skulee ni våga? Kom ihåg, att jag är miss Hoggs och att jag alltid gör vad jag vill och att ingen har kunnat stå ut med mig! Det finns ingenting, som jag är rädd för, jag ändrar aldrig mening, och ingenting har jag respekt för.
– Vill ni verkligen försöka att kommatill oss, miss Hoggs? sade mrs Gordon. Det vore en stor glädje för oss.
Miss Hoggs höjde ögonen och stod en lång stund och stirrade upp mot en trasig matta, som var uthängd för att skydda mot sol och regn. Kanske kom det i detta ögonblick över henne en plötslig ångest för att hon stod så ensam i världen, nu när hon började bli gammal. Kanske tänkte hon på att livet var bra fattigt för den, som inte hade annat att göra än att far från ort till ort för att förströ sig. Kanske att hon tyckte, att dessa amerikanare hade åtagit sig en skön och stor uppgift och att det kunde vara mödan värt att söka hjälpa till med detta, nu när hon var trött på allt anat. Men hon sade ingenting sådant till mrs Gordon, utan till henne talade hon i samma lätta ton, som hon hade använt förut.
– Hör nu på mig! sade hon. Jag hyr ett stort hus här borta vid stadsmuren med en mängd rum. Och om ni och era kamrater har mod till det, så kan ni flytta till mig och bo hos mig en vecka. Då ska ni få lära känna den riktiga miss Hoggs, och om ni inte kan stå ut med henne, så måste ni lova mig, att ni avstår från er galenskap att vilja införa enighet i Jerusalem. Ni kan ju förstå, att om ni inte kan uthärda med en enda sådan som jag, så lönar det sig inte för er att försöka med de andra. Nå, vad säger ni om detta?
– Vi är så tacksamma mot er, miss Hoggs, sade mrs Gordon. Vi antar ert anbud med den största glädje.
Nästa dag flyttade amerikanarna in i huset under stadsmuren och fingo göra bekantskap med den rätta miss Hoggs. det var en klok, rättfram och hederlig gammal kvinna, och det föll dem aldrig in, att de skulle behöva tvisata med henne. De första dagarna såg det ut, som om det skulle ha vållat henne stor missräkning, att hon inte kunde bli osams med sina gäster, men innan veckan var slut, föreslog hon, att hon skulle inträda i samfundet. För hon hade märkt, sade hon, att hon gjorde dem nytta. De voro så snälla, att ingen kunde räkna det som någon stor förtjänst hos dem, att de voro eniga. Om de tålde ibland sig en sådan gammal hård och grällysten människa, som hon var, då kunde man förstå, att det verkligen fanns någon orsak att prisa deras endräkt.
*
När Gordonisterna hade bott några år i Jerusalem, hände det, att stor tveksamhet och ängslan insmög sig bland dem. De levde lyckliga och nöjda och ägnade sig åt att hjälpa fattiga och sjuka bland Jerusalems befolkning, men de måste erkänna, att enigheten bland de kristna inte hade blivit större efter deras ankomst. Tvärtom syntes det, som om förföljelse, förtal och fiendskap hade tilltagit, och mycket därav riktade sig mot dem själva. Vänner hade de fått, där de minst hade väntat, bland judar och muhammedaner, men detta vållade dem också bekymmer, därför att det ogillades av de andra kristna. De kunde inte låta bli att fråga sig själva: "Månne ni ändå gjorde rätt, när vi flyttade hit? Kanske misstog vi oss om Guds vilja."
Medan Gordonisterna gingo i denna ängslan, fingo de besök av två franska sjömän. Den ene av dem var så gammal, att han tänkte på att sluta upp med att fara på sjön, den andre var en pojke, som ännu inte hade sett sitt sjugonde år. Deras fartyg låg i Jaffa för att lasta in apelsiner, och de båda matroserna hade fått ett par dagars ledighet för att fara och bese Jerusalem.
De två hade kommit att bli goda vänner, därför att de hade varit med om den stora olyckan, då ångbåten L'Univers gick till bottnen. De kunde aldrig glömma vad de hade sett den natten. De hade blivit allvarligare till hela sitt livs läggning sedan dess, och de trivdes inte mera rätt väl samman med annat sjöfolk.
Den gamle hade inte fått något särskilt men av olyckan, men den unge hade lidit stor skada. Skräcken hade varit så överväldigande stark, att den kom tillbaka till honom i drömmen varje natt. Så snart han somnade, drömde han, att de två fartygen stötte samman, och han såg seglaren som en jättestor fågel slå ner på ångaren och borra sig in i den. Han ropade till sjömännen på det främmande fartyget, att de skulle rädda sig över till L'Univers, och de skreko till honom, att det var ångbåten, som skulle sjunka, och försökte att med en båtshake dra honom över till sig. Slutligen när fartygen hade skilts åt, förstod han, att ångaren var nära att gå under. Han greps av den förskräckligaste förtvivlan, därför att han inte hade räddat sig över till det andra fartyget, och denna förtvivlan var så häftig, att den väckte honom. Då låg han skälvande och gråtande av skräck och ångest och led outhärdligt, innan han kom till sans och kunde säga sig, at alltsammans bara var en dröm.