Under dessa dagar tänkte hon ofta, att om hon kunde leva som kolonisterna, om hon som de kunde använda alla sitt livs dagar till att hjälpa nödlidande, så skulle hon inte längre känna denna förtärande ånger över att hon inte hade följt sin man i döden. Då skulle hon tycka, att hon hade haft rätt att bevara ett liv, som vore till nytta för många människor. Det var en annan sak nu, då hon förde en rik kvinnas sysslolösa tillvaro. För detta hade hon inte haft rätt att överge honom.
Hon började så småningom tänka sig in i att hon skulle inträda i kolonien, och när hon för från Jerusalem, var hon fast besluten att ta detta steg. Hon visste, att hon på så sätt skulle återfå lust och kraft att leva, men hon ville inte sluta sig till Gordonisterna utan att först ha fått ta avsked av sin mor.
När hon återkom till New York och började tala om sina avsikter, blev hennes mor bestört och förtvivlad. Hon gjorde det starkaste motstånd mot att hennes dotter skulle ge sig in bland en skara svärmare, och eftersom hennes vilja var kraftigare än dotterns, kom denna att stanna i hemmet. Men i och med detsamma var det också slut med hennes förmåga att hålla sig fast vid livet.
Hon dog några månader efter sin hemkomst, och då hade hon testamenterat allt, som hon ägde at tråda över, till Gordonisterna.
Därför att hon ville hjälpa dem att vandra vidare på den bana, som hon så gärna hade velat gå i deras sällskap.
*
Det året, då dalbönderna flyttade till Palestina, hände det märkvärdiga, att det kom regn redan i autusti. Andra år brukade det inte regna förrän i oktober eller november. Det kom i sådan myckenhet, att marken åter klädde sig grön, och man hade friskt dricksvatten hela hösten. Den starka hettan vände inte åter, utan det rådde mild och lagom värme ända fram mot jul.
Gordonisterna kunde inte nog prisa Guds godhet, som hade låtit regnet börja så tidigt just detta år. De förstodo, att de hade begått en stor oförsiktighet, när de hade låtit dalbönderna fara till Palestina under den hetaste tiden. Om inte regnet och svalkan hade inträffat strax efter deras ankomst, hade de möjligen alla blivit angripna av sjukdom.
Eftersom vädret var så vackert, föreslog mrs Gordon, att alla de nykomna skulle begagna tillfället att göra en vallfärd genom landet. Hon ville, att de inte skulle ta del i koloniarbetet ännu på några veckor, utan först lära känna de ställen, som de hade läst så mycket om i sin bibel.
Denna vandringstid blev sedan det ljuvaste minne, som Jerusalemsfararna ägde. Eliahu gick ännu en gång ut som främlingsledare och förde dem först över bergen genom Samarien upp till Nasaret, sedan öster ut till Tiberias' sjö, därpå söder ut genom Jordandalen till Döda havet och så åter uppåt bergen till Hebron, Betlehem och Jerusalem.
Alla gingo till fots och deras utrustning av tält och matvaror var den enklast tänkbara, men de drogo fram under sång och fromma samtal. Oupphörligen fördes deras tankar till sådant, som påminde dem om forntiden. Landet låg mestadels ödsligt, men här och där träffade de på en by med ett namn, som var känt i bibeln, och de mötte människor, som gingo i långa, brunrandiga mantlar och hade bindlar av kamelhår om huvudet och sågo ut som Moses eller Abraham. De tyckte om att se de stora hjordarna av får och getter, som betade i bergssluttningarna, och förstodo nu bättre än förr varför det i den heliga skrift var så mycket tal om herdar och herdeliv. När de sågo de långa kamelkaravanerna stryka fram på vägen, tänkte de på hur de heliga tre konungar hade kommit tågande till Jesu vagga. De sågo kvinnor gå till brunnen, som merendels låg ett stycke utanför byn, med vattenkrukor på huvudet såsom den samaritiska kvinnan, med vilken Jesus hade talat, de sågo krukomakaren forma sina kärl i fria luften utanför sin bostad och fiskarna vid Tiberias' sjö gå ut i vattnet med uppskörtade kläder för att lägga ut näten, såsom de hade gjort på Kristi tid.
Eliahu hade lärt sig svenska under sommarens lopp av svenskamerikanarna, och under vandringen berättade han för de nykomna om de gamla Gordonisternas strider och segrar. Och på det heliga landets vägar och stigar hördes än en gång underfullt tal om att Gud skulle se till sitt land för de heliga människors skull, som bebodde det, och befria det från dess förtryckare.
När svenskarna hörde berättelsen och skeppsbrottet och allt, som hörde samman därmed, kunde de stundom känna sig en smula oroliga. De tyckte inte, att de riktigt hörde med i detta. De skulle också ha velat dela Gordonisternas glad tro, att Gud för deras skull ville låta landet uppblomstra, men de visste inte om de vågade tänka, att det var annat än sorg och vedermöda, som väntade dem.
En kväll, sedan de hade slagit läger, sutto de åter och talade om dessa saker. Då tog också Hellgum till ordet och berättade om sjömannen, som hade läst fadervår och sjungit en psalm över de döda.
– Hur vet ni detta, Hellgum? frågade dår Gertrud. Har ni råkat den där sjömannen?
– Jag vet det därför, att den sjömannen förut hade varit en kringdrivande man och frestat på mångahanda, sade Hellgum. Men efter den stunden tänkte han, att endast ett var nödigt, att leva ett sådant liv, att han varje stund var beredd att dö. Jag vet det därför, att den sjömannen är jag, som nu sitter här och talar med er.
När svenskarna görde detta, blevo de glada, för genom Hellgum hade de blivit förda på den väg, som hade lett till Jerusalem. De suttom under den sköna stjärnhimlen och eftersinnade hur Gud hade knutit en länk i den långa händelsekedjan. Och de förstodo nu, att också de hörde med bland dessa, som Gud hade kallat till sitt land för dess upprättelses skull. Det kom hopp och förtröstan också till dem. De började tro, att det inte bara var lidande, som väntade dem, utan också glädjefullt arbete i Guds vingård.
Guds heliga stad, Jerusalem
Det är verkligen så, att inte alla människor äro tillräckligt starka för att tålavid att leva länge i Jerusalem. Även om de kunna uthärda klimatet och inte bli smittade av sjukdomar, händer det, att de duka under. Den heliga staden gör dem mjältsjuka eller vaninniga, ja, den till och med dödar dem. Man kan inte vistas där ett par veckor utan att höra folk säga om den eller den, som plötsligen har avlidit:
– Det är Jerusalem, som har dödat honom.
Den, som hör något sådant, måste naturligtvis bli mycket förvånad. "Hur kan det vara möjligt?" frågar man sig. "Hur kan en stad döda? Dessa människor menar väl inte vad de säger."
Och under det att man vandrar hit och dit i Jerusalem, kan man inte låta bli att tänka: "Jag skulle vilja veta vad folk menar därmed, att Jerusalem dödar. Jag skulle vilja veta var det Jerusalem finns, som är så förskräckligt, att det kommer människor att dö."
Det kan ju till exempel hända, att man tar sig för att göra en vandring runtom Jerusalem. Man går då ut genom Jaffaporten, tar av åt vänster förbi det mäktiga, fyrkantiga Davidstornet och vandrar sedan på den smala gångstigen, som löper fram utmed stadsmuren mot SIonsporten. Alldeles innanför muren finns en turkisk kasern, därifrån hör man krigsmusik och vapenskrammel. Så går man förbi det stora armeniska klostret, som även det är likt en fästning med starka murar och tillbommade portar. Ett stycke längre bort träffar man på den tunga grå byggnad, som kallas Davids grav, och när man ser den, kommer man med ens ihåg, att man vandrar på det heliga Sion, på kungarnas berg.
Då måste man tänka på att hela berget under en är ett stort valv, där kung David sitter i gyllene mantel på en tron av eld och än i dag håller spiran över Jerusalem och Palestina. Man påminner sig, att de byggnadsrester, som betäcka marken, äro spillror efter fallna kungaborgar, att kullen mittemot är förargelsens berg, där Salomo syndade, att dalen, som man ser ner i, den djupa Hinnoms dal, en gång har varit ända till brädden fylld med liken av de människor, som dödades i Jerusalem, då det förstördes av romarna.