Det känns helt märkvärdigt att gå där. Man tycker sig höra krigslarm, stora härar dra till angrepp på murarna, kungar åka fram på sina stridsvagnar. "Detta är våldets och maktens och krigets Jerusalem", tänker man och förfäras över alla de blodsdåd och fasor, som upprullas för ens minne.
Det händer, att man för ett ögonblick undrar om det kan vara detta Jerusalem, som dödar människor. Men strax därpå höjer man på axlarna och säger:
– Det är omöjligt, det är alltför länge sedan den brakande svärdsklangen ljöd och det röda blodet strömmade.
Och man vandrar vidare.
Så snart man har vikit om hörnet på muren och nått den östra stadsdelen, mötes man av något helt annat. Nu kommer man till den heliga sidan. Här tänker man endast på gamla överstepräster och tempeltjänare. Innanför muren ligger judarnas klagoplats, där rabbinerna stå i långa röda eller blå sammetskaftaner och trycka sig intill den kalla stenväggen och gråta över palatset, som är förstört, över muren, som är kullstörtad, över makten, som är gången, över de stora männen, som ligga döda, över prästerna, som ha farit vilse, över kungarna, som ha förnekat den allsmäktige. Där reser sig Moria berg med den härliga tempelplatsen. Utanför muren sänker sig marken till Josafats dal med alla dess gravar, och på dalens andra sida synas Getsemane och Oljoberget, därifrån Kristus uppfor till himmelen. Och här ser man den pelare i muren, där Kristus ska stå på domens dag och hålla i den ena ändan av en lång, hårfin tråd, medan Muhammed ska stå på Oljoberget och hålla i dess andra ända. Men de döda ska nödgas vandra över Josafats dal på denna tråd, och de rättfärdiga ska komma över till dalens andra sida, men de orättfärdiga ska störta ner i Gehennas eld.
När man går där, tänker man: "Detta är dödens och domens Jerusalem, här öppnar sig både himmel och helvete." Men om en stund säger man:
– Det är inte heller detta Jerusalem, som dödar. Dombasunerna är för avlägsna, och Gehennas eld är utslocknad.
Man vandrar alltjämt vidare utefter ringmuren och kommer till stadens nordsida. Nu går man fram över torra, ödsliga, enformiga trakter. Här ligger den nakna kulle, som tör vara det verkliga Golgata, här ligger grottan, där Jeremias diktade sina klagovisor. Här finner man innanför muren dammen Betesda, här smyger Via Dolorosa fram under dystra valvbågar. Här är tröstlöshetens, lidandets, kvalens och försoningens Jerusalem.
Man stannar ett ögonblick och ser grubblande på den stränga dysterheten. "Det är dock inte heller detta Jerusalem, som dödar människor", tänker man och vandrar vidare.
Men går man så framåt mot nordväst och väster vad är det inte för ett omslag! Här resa sig i den nya stadsdelen, som har uppstått utanför muren, de ståtliga missionspalatsen och de stora hotellen. Här ligger ryssarnas vidsträckta byggnadsgrupp, kyrka och sjukhus och ofantliga gästhus, som kunna härbärgera tjugutusen pilgrimer. Här bygga konsuler och präster vackra villor, här andra pilgrimerna mellan bodar, som äro uppfyllda av heligt kram.
På denna sida utbreda sig de ståtliga judiska och tyska åkerbrukskolonierna, de stora klostren, de mångfaldiga barmhärtighetsinrättningarna. Här vandra munkar och nunnor, sjuksköterskor och diakonissor, poper och missionärer. Här bo vetenskapsmän, som göra forskningar över Jerusalems forntid, och gamla engelska damer, som inte kunna leva annorstädes.
Här finnas de präktiga missionsskolorna, som ge fri undervisning, kost, kläder och husrum åt sina elever för att komma i tillfälle att vinna deras själar, här stå missionssjukhusen, där man tigger de sjuka om att komma och låta sig vårdas för att få omvända dem. Här hållas bönemöten och gudstjänster, där man kämpar om själar.
Här är det, som katoliken talar illa om protestanten, metodisten om kväkaren, luteranen om den reformerte, ryssen om armeniern. Här smyger avunden, här misstror svärmaren helbrägdagöraren, här tvistar den renlärige med kättaren, här övas ingen miskund, här hatar man för Guds högre äras skull varje människa.
Och här är det man finner det man söker. Här är själajaktens Jerusalem, här är de onda tungornas Jerusalem, här är lögnens, förtalets och smädelsens Jerusalem. Här förföljer man utan vila, här mördar man utan vapen. Detta är det Jerusalem, som dödar människor.
*
Alltifrån den stund, då de svenska bönderna hade anlänt till den heliga staden, märkte alla medlemmar av den Gordonska kolonien en stor förändring i det sätt, varpå människor uppförde sig mot dem.
Till en början var det bara småsaker. Det var ingenting annat än sådant, som att den engelske metodistprästen undvek att hälsa på dem, eller att de fromma Sionssystrarna, som bodde i klostret invid Ecce-Homobågen, gledo över till andra sidan av gatan, när de mötte dem, likasom de fruktade för att besmittas med något ont, ifall de komme dem nära.
Ingen av kolonisterna tänkte på att sörja över detta, och inte heller frågade de stort efter, att några resande amerikanare, som hade uppsökt kolonien och en hel kväll suttit och språkat med sina landsmän, inte kommo tillbaka nästa dag, som de hade lovat, och inte tycktes känna igen mrs Gordon och miss Young, när de mötte dem ute på gatan.
Men det var en allvarsammare sak, att när de unga kvinnorna från kolonien kommo in i de stora, nya butikerna borta vid Jaffaporten, tilläto sig de grekiska köpmännen att kasta till dem ett par ord, som de inte förstodo, men som sades med en min och i en ton, som kommo dem att rodna.
Kolonisterna försökte tro, att allt detta berodde på någon tillfällighet.
– De har säkert utspritt något nytt förtal om oss där borta i den kristna stadsdelen, sade de, men det går väl över. De gamla Gordonisterna påminde sig, att det hade gått onda rykten om dem flera gånger förut. Man hade sagt om dem, att de inte gåvo sina barn någon uppfostran, att de levde på bekostnad av en rik gammal änkefru, som de alldeles utplundrade, att de läto sina sjuka dö utan vård, därför att de inte ville ingripa i Guds styrelse, att de ämnade övergå till muhammedanismen, att de förde ett yppigt och lättjefullt liv, under det att de gåvo sig sken av att arbeta för att införa den rätta kristendomen.
– Det är något av detta, som nu återigen upprepas, sade de. Men förtalet ska dö, såsom det har dött bort förut, därför att det inte äger en skymt av sanning att nära sig av.
Så hände det, att den betlehemitiska kvinnan, som varje dag brukade föra till dem frukt och grönsaker, helt tvärt blev borta. De sökte upp henne för att övertala henne att komma igen, men hon nekade bestämt att någonsin låta dem köpa hennes bönor och kålrötter.
Det var ett tydligt tecken. De förstodo, att det berättades något mycket nedsättande om dem. Det var något, som rörde dem alla, och det var ute bland alla folkklasser.
Det dröjde inte länge, innan de fingo en ny bekräftelse härpå. Några av svenskarna stodo en dag i den heliga gravens kyrka, då en skara ryska pilgrimer gick därigenom. De godmodiga ryssarna logo åt dem och nickade, de sågo, att de voro bönder som de själva. Men en grekisk präst skred just förbi och sade några ord till pilgrimerna. Genast slogo dessa korstecken för sig och knöto näven mot svenskarna. Det såg ut, som hade de lust att driva dem ur kyrkan.
Helt nära Jerusalem fanns en koloni av tyska bönder, som hade flyttat dit från den stora kolonien i Jaffa. Både i hemlandet och i Palestina hade dessa lidit mycken förföljelse. Man hade försökt att alldeles utrota dem. Icke desto mindre hade det gått dem så väl, att de nu ägde stora, präktiga kolonier på flera ställen i Palestina.