En av dessa tyskar kom en dag till mrs Gordon och sade henne helt uppriktigt, att han hade hört onda rykten om hennes folk.
– Det är missionärerna där borta, sade han och pekade mot den västra stadsdelen, som förtalar er. Sannerligen, om jag inte själv hade erfarit, att man kan bli förföljd alldeles oskyldigt, skulle jag inte vilja sälja till er varken kött eller mjöl. Nu förstår jag ju, att de inte kan tåla, att ni har fått så många anhängare på sista tiden.
Mrs Gordon frågade honom vad det var, som lades dem till last.
– De säger om er, att ni för ett dåligt liv här i kolonien. Ni låter inte människorna ingå äktenskap, såsom Gud har befallt, därför har man börjat påstå, att inte allt kan gå rätt till här.
Kolonisterna ville först inte tro honom. Men de märkte snart, att han hade talat sant och att alla människor i Jerusalem trodde om dem, att de förde ett dåligt liv. Ingen av jerusalems kristna ville tala med dem. På hotellen blevo främlingarna varnade för att besöka dem. Resande missionärer vågade sig dock stundom ut till kolonien. När de kommo tillbaka därifrån, skakade de betydelsefullt på huvudet. De hade inte kunnat märka något anstötligt, men nog förmenade de, att det kunde bedrivas mycket ofog där ute, fast det inte kom till synes.
Amerikanarna, alltifrån konsuln till den ringaste sjuksköterskan, voro de, som ropade allra högst mot Gordonisterna.
– Det är en skam för oss alla, som är amerikanare, sade de, att dessa människor inte blir bortjagade från Jerusalem.
*
Så kloka människor som kolonisterna sade naturligtvis till sig själva, att härvid ingenting var att göra, att de fingo låta folk prata, att deras vedersakare med tiden nog skulle komma att inse, att de hade orätt.
– Vi kan ju inte gå ur hus i hus, sade de, och tala om, att vi är oskyldiga.
De tröstade sig med att de hade varandra, att de voro eniga och lyckliga.
– Jerusalems fattiga och sjuka har inte ännu börjat sky oss, sade de. Vi måste låta detta gå förbi; det är en prövning, som Gud har sänt över oss.
Strax i början buro alla svenskarna det hårda förtalet med mycket stort lugn.
– Om de är så förvillade här ute, sade de, att de tror, att vi fattiga bönder har uppsökt just denna stad, där vår frälsare har dött, far att där föra ett dåligt liv, så är inte deras mening mycket värd, då kan det just göra detsamma vad de säger.
Då folk alltjämt fortfor att visa dem sitt förakt, hade de sin stora glädje av att tänka på att Gud höll dem värdiga att lida förföljelse och smälek i samma stad, där man hade hånat och korsfäst Kristus.
Men när vintern var över och de hade hunnit in i maj, kom en dag ett brev till nämndemans Gunhild. Det var från hennes far. Han skrev för att berätta, att Gunhilds mor var död. Det var inte något hårt brev, såsom Gunhild hade kunnat vänta. Fadern gjorde inga anklagelser, han skrev endast om sjukdomen och begravningen. Det märktes, att den gamle nämndemannen hade tänkt: "Jag ska skriva skonsamt till henne, hon blir tillräckligt olycklig i alla fall."
Han hade skrivit hela brevet i samma milda sinnelag, ända tills han hade ritat ner sin namnteckning. Men då hade den tillbakahållna vreden plötsligen fått makt med honom, han hade doppat pennan hastigt och djupt i bläckhornet, och med stora, grovt tillformade bokstäver hade han skrivit nere i kanten av brevet:
"Din mor hade nog kommit över sorgen för din bortresa, men hon dog, därför att hon fick läsa i missionstidningen, att ni förde ett dåligt liv där borta i Jerusalem. Sådant hade ingen här väntat varken av dig eller dem, som du reste ut i sällskap med."
Gunhild stoppade brevet i fickan, hon gick och bar det på sig hela dagen utan att tala därom med någon.
Hon tvivlade inte, att fadern hade skrivit sanning om det, som hade vållat moderns död. Föräldrarna hade alltid varit mycket ärekära och noggranna om sitt anseende. På samma sätt var det med henne, ingen i kolonien hade lidit så av att veta sig vara utsatt för förtal som hon. Henne hjälpte det inte, att hon visste sig vara oskyldig, hon kände sig dock utskämd och tyckte, att hon inte kunde visa sig bland människor. Hon hade gått och grämt sig alla dagar, känt pina av de onda tungorna, som av svidande sår. Och nu hade de tagit hennes mors liv.
Gertrud och Gunhild bodde i samma rum. De hade alltid varit de bästa vänner. Men Gunhild yppade inte ens för Gertrud vad fadern hade skrivit. Hon tyckte, att det var synd att störa Gertrud i hennes lycka. Hon var betagen av glädje över att befinna sig i Jerusalem, där allting återförde till henne minnet av hennes frälsare.
Men gång på gång under dagen tog Gunhild fram brevet och betraktade det. Hon vågade inte läsa det, bara hon såg på det, drog sig hennes hjärta samman, och hon kände en svidande sorg. "Om jag bara kunde få död!" tänkte hon. "Jag kan aldrig bli glad mer. Om jag bara kunde få dö!"
Hon satt och såg på brevet. Hon kände, att det innehöll ett gift, som skulle döda henne, och hon hoppades endast, att det skulle gå hastigt och vara snart över.
Nästa dag kom Gunhild gående ut genom Damaskusporten. Hon hade varit inne i staden och begav sig nu hem till kolonien.
Det var en otroligt het dag, såsom det ofta kan bli i slutet av maj. När Gunhild kom ut ur den mörka staden, där hus och valvbågar gåvo skydd mot solen, tyckte hon, att det bländande solskenet träffade henne som ett skott, och hon hade lust att spring tillbaka in i det svala, skuggiga portvalvet. Hon tyckte, att den soliga vägen, som hon hade att gå, såg farlig ut. Det var som att vandra över en skjutpana, medan trupper sköto till måls.
Gunhild ville dock inte vända om bara för en smula solsken. Hon hade nog hört, att det kunde vara farligt, men hon trodde inte mycket därpå. Hon gjorde i stället, som man brukar, när man råkar ut för en stark regnskur. Hon drog ner huvudet mellan skuldrorna, sköt duken, som hon bar om halsen, högre upp i nacken och vandrade på med full fart.
Medan hon gick, tyckte hon, att solen satt med en blictrande båge i händerna och sköt av den ena glimmande pilen efter den andra, och att alla voro riktade mot henne. Solen hade alls inget annat att göra än att skjuta till måls på henne. Stickande eld regnade ner över henne, och det var inte blott från himlen, som den kom. Allt omkring henne glimmade och stack. Små vassa pilar kommo upprusande ur glimmerkornen på vägen. De gröna fönsterrutorna i ett kloster, som låg i närheten, blixtrade, så att hon inte tordes se på dem. Stålnyckeln i en dörr sände av en liten ond stråle och likaså de blanka bladen på en ricinusplanta, som tycktes ha vuxit upp på en dag endast för att stå till reds att plåga henne.
Vart hon såg på himmel och jord, glänste det och lyste. Hon kände just ingen plåga av värmen, fastän den var mycket stark, men vad hon led av, var det förfärliga vita solljuset, som trängde in bakom ögonen och brände inne i hjärnan.
Gunhild kände sådan vrede och sådant hat mot solen, som ett stackars jagat djur känner mot den, som står det efter livet. Hon erfor en besynnerlig lust att stanna och se sin förföljare in i ansiktet. Hon motstod en stund, men plötsligen vände hon sig om och såg uppåt himlen. Jo, solen satt där uppe som en stor, blåvit flamma. Medan Gunhild såg uppåt, blev himlen alldeles svart, men solen kröp ihop till en liten gnista med ett vasst och farligt sken, och hon tyckte sig se, att den frigjorde sig från sin plats på himlen och kom susande ner för att träffa henne i nacken och döda henne.
Gunhild gav till ett anskri. Hon sträckte upp ena hande och höll den skyddande över nacken. På samma gång började hon att springa.
När hon hade sprungit en liten bit framåt vägen, där det vita kalkdammet virvlade upp i en kvävande sky, fick hon syn på en stor stenhög. Det var en ruin efter ett instörtat hus. Hon skyndade dit och var nog lycklig att finna reda på öppningen till en källarhåla.
Gunhild kom in i ett svalt och ljuvligt mörker. Hon kunde inte se två steg framför sig.