Hon ställde sig med ryggen åt ingången och lät ögonen vila ut i mörkret. Ingenting lyste, ingenting glittrade. Hon förstod nu hur det måtte kännas för en liten arm rävstackare att få krypa ner i sin lya, då jägarna äro efter den. Nu stodo värmen och kvalmet och ljuset och solglittret som bedragna jägare utanför hennes tillflyktsort. Hela skaran stod utanför med glimmande spjut och väntade, men hon var trygg och i säkerhet.
Gunhild började vänja sina ögon vid mörkret. Hon fick syn på en sten och satte sig ner för att vänta. Hon kunde väl inte få mod att gå ut från denna håla på flera timmar. Inte förrän solen hade sjunkit så långt åt väster, att den hade förlorat sin makt på himlen.
Men Gunhild hade inte suttit mer än en liten stund där inne i mörkret, förrän tusen solar och gnistor började lysa för hennes ögon och det virvlade runt i hennes överhettade hjärna. En stark svindel grep henne, och hon tyckte, att väggarna i källaren svängde omkring i oupphörlig kretsgång. Hon var så yr, att hon måste stödja sig mot väggen för att inte falla till golvet.
– O Gud, den förföljer mig också här inne! sade Gunhild.
– Jag har väl gjort något ont, jag, eftersom solen inte kan tåla att se mig, fortfor hon.
I detsamma kom hon att tänka på brevet, på moderns död, på sin förfärliga sorg och på sin önskan att få dö. Hon hade alls inte kommit ihåg något av detta, medan hon hade varit i verklig livsfara, utan bara tänkt på att rädda sig.
Gunhild tog raskt fram brevet, hon vek upp det och gick mot ingången, så att hon kunde läsa det. Hon såg, att orden stodo där just så, som hon hade dem i minnet, och hon stönade.
Strax därpå kom en tanke, som tycktes henne lätt och ljuv och tröstande.
"Förstår du inte, att dett var Guds mening att låta dig slippa bort från livet?"
Detta föreföll henne mycket vackert och som en stor Guds nåd. Hon kunde inte riktigt reda ut det, för hon hade inte sin fulla sans. Svindeln hade kommit tillbaka, hela källaren svingade runt, och uppe vid hennes öga dansade en strimma av gnistrande eld.
Men hon höll dock fast vid den tanken, att Gud erbjöd henne att få gå ut ur livet, att flytta upp till mor i himmelen och slippa ifrån all sin sorg.
Hon reste på sig, knäppte först händerna om nacken, men tog bort dem igen, gick så ut i solskenet mycket stilla, som hade hon gått på mittgången i kyrkan.
Hon var en smula avsvalnad. När hon först kom ut, märkte hon inte några jägare eller spjutspetsar eller glimmande pilar.
Men när hon hade gått ett par steg, var allt åter över henne, som om det hade rusat fram från ett bakhåll. Allt på jorden lyste och gnistrade, och solen kom, susande bakom henne som en vass gnista och träffade henne i nacken.
Hon gick några steg ännu. Därpå störtade hon till marken liksom träffad av blixten.
Det var folk från kolonien, som fann henne ett par timmar senare. Hon låg med ena hande tryckt mot hjärtat, den andra höll hon framåtsträckt och knuten om brevet liksom för att visa vad det var, som hade dödat henne.
På morgonrodnadens vingar
Samma dag, som Gunhild hade blivit träffad av solstyng, var Gertrud ute och gick på en av de breda gatorna i den västra förstaden. Hon var ute för att köpa knappar och band, som hon behövde för sin sömnad, men hon var inte särdeles hemmastadd där borta, utan fick gå länge, innan hon kunde finna vad hon önskade. Hon gjorde sig inte heller mycken brådska, hon var glad åt att få vandra omkring ute i det fria.
Såsom alltid, när hon kom ut på gatan, fick Gertrud ett lyckligt leende på läpparna. Hon kände nog den förfärliga värmen och det vassa solskenet, men hon led inte därav, såsom andra människor gjorde. För varje steg hon tog, tänkte hon på att Jesus måhända hade vandrat på samma mark, som hon nu beträdde. Hon var säker om att hans blickar hade vilat på de där kullarna, som hon såg skymta vid slutet av gatan. Damm och hetta hade plågat honom, såsom de nu plågade henne. Och när hon tänkte på detta, kom han henne så nära, att hon ingenting annat kunde känna än en betagande glädje.
Det, som gjorde Gertrud oändligt lycklig efter ankomsten till Palestina, var just detta, att hon hade kommit Jesus mycket närmare än förr. Här tänkte hon aldrig på att ett par tusen år hade förflutit, sedan han vandrade omkring i detta land med sina lärjungar, utan hon gick i en ljuv inbillning, att han hade levat där för blott en helt kort tid sedan. Hon såg hans fotspår på marken, och hon hörde genljud av hans röst på Jerusalems gator.
Just när Gertrud vandrade utför den branta backen, som leder ner till Jaffaporten kommo ett par hundra ryska pilgrimer tågande uppåt gatan. De hade gått i flera timmar för att besöka heliga orter utanför Jerusalem och voro så trötta och utmattade efter vandringen i den starka solhettan, att det såg ut, som om de knappast kunde ha krafter nog att nå upp till de ryska gästhusen på höjden av backen.
Gertrud stannade och betraktade dem, medan de tågade förbi. Det var idel bönder, och hon tyckte, att det var märkvärdigt att se hur lika de voro folket där hemma, där de vandrade fram i sina vadmalsrockar och stickade koftor. "Det här är bestämt en hel socken, som har givit sig av på en gång hitt till Palestina", tänkte hon, medan hon stod och betraktade dem. "Den där med glasögonen på näsan är skolmästarn, och han med den tjocka käppen har en stor gård och styr hela socken. Den där, som går så rak, är en gammal soldat, och den figuren med de smala axlarna och de långa händerna är sockenskräddarn."
Hon stod där i gott humör och satte enligt gammal vana ihop små historier om det hon såg. "Den där gumman med sidenduken på huvudet är rik". tänkte hon, "men hon har inte kunnat komma hemifrån förrän på gamla dagar, därför att hon först har måst gifta bort sina söner och döttrar och uppfostra sina barnbarn. Och den gumman, som går närmast henne och har ett så litet knyte i handen, är mycket fattig. Hon är en av dem, som har måst sträva och spara hela sitt liv för att få pengar till Jerusalemsfärden."
Det var nog att se dessa pilgrimer komma vandrande för att tycka om dem. Fastän de voro så dammiga och upphettade, sågo de nöjda och glada ut, inte en missbelåten min syntes på något ansikte. "Vad de måtte vara fromma och tåliga", tänkte Gertrud, "och vad de måtte älska Jesus, eftersom de är så glada att få vandra i hans land, att de inte tycks känna något lidande!"
I slutet av tåget kommo några, som voro alldeles utmattade och endast förmådde släpa sig fram. Det var rörande att se hur deras vänner och släktingar vände om och togo dem vid handen för att hjälpa dem uppför backen. Men de, som sågo allra eländigast ut, fingo gå ensamma. De tycktes vara så illa däran, att ingen kände sig ha nog kraft att bistå dem.
Allra sist i skaran kom en flicka på sjutton år. Hon var nästan den enda, som var ung, de övriga voro mestadels gamla eller medelålders. När Gertrud fick syn på henne, gjorde hon upp för sig, att den unga flicka hade råkat i så djup olycka, att livet där hemma hade blivit henne outhärdligt. Kanske att också hon hade sett Jesus komma emot henne i skogen för att råda henne att vandra till Palestina.
Den unga flickan såg mycket sjuk och lidande ut. Hon var fint byggd, och hennes grova, tunga kläder och framförallt de klumpiga stövlarna, som hon bar liksom alla de andra kvinnorna, tycktes oändligt besvära henne. Hon stapplade framåt ett par steg, så blev hon stående för att hämta andan. Det var stor fara för att hon, som stannade orörligt mittpå gatan, kunde bli omkullstött av en kamel eller överkörd av en vagn.
Gertrud kände en oemotståndlig lust att hjälpa henne. Hon betänkte sig icke länge, utan gick fram till henne, lade armen om hennes liv och visade den sjuka hur hon skulle hänga sig över hennes skuldra för att få stöd. Flickan såg upp med en slö blick. Hon tog emot hjälpen halvt medvetslöst och lät Gertrud släpa henne ett par steg framåt.
En av de äldre kvinnorna vände sig om i detsamma. Hon såg skarpt på Gertrud och ropade med sträng röst ett par ord till den sjuka. Denna tycktes bli mycket förfärad, hon rätade upp sig, stötte bort Gertrud, sökte att gå vidare ensam, men blev snart stående.