Gertrud gick långsamt bort från den döda. När hon hade sett det spörjande uttrycket i Gunhilds ansikte, hade hon blivit återförd till sina egna bekymmer. Hon tyckte, att Gunhilds ansikte, hade hon blivit återförd till sina egna bekymmer. Hon tyckte, att Gunhild också låg och undrade över varför Jesus hade sänt henne till detta land. "Varför skulle jag komma hit, om det inte var för något annat än att dö?" syntes hon fråga.
När Gertrud åter kom ut på gården, skyndade Hellgum emot henne. Han bad henne, att hon skulle komma och tala ett par ord med Hök Gabriel Mattson. Gertrud stod och betraktade Hellgum helt förvirrad, hon var så borta i sina egna tankar, att hon inte ens kunde uppfatta vad han sade.
– Det var Gabriel, som fann Gunhild på vägen, sade Hellgum förklarande. Gertrud hörde honom inte, hon stod bara och grubblade över varför Gunhild hade ett sådant uttryck i ansiktet.
– Det var allt förfärligt för Gabriel att finna henne liggande död på vägen, när han kom gående och inte väntade någon olycka, sade Hellgum. Gertrud vet väl, att han tyckte om henne.
Gertrud såg sig omkring som en nyvaknad. Ja visst, ja visst, det kände hon ju till av gammalt, att Gabriel hade tyckt om Gunhild. De skulle ju ha gift sig med varandra, om inte Jerusalemsresan hade kommit i vägen. Men de hade båda kommit överens om att de ville fara till Palestina, fastän de visste, att Gordonisterna inte tilläto, att deras anhängare gifte sig. Och nu hade Gabriel funnit Gunhild död på vägen!
Gertrud gick bort mot Gabriel, som stod orörlig nere vid porten och inte tog ett steg emot henne. Han höll läpparna sammanknipna, ögonen stirrade stelt, och han stod och borrade ner spaden mellan ett par stenar. När Gertrud stannade framför honom, började han röra läpparna, men inte ett hörbart ljud kom fram.
– Det skulle vara gott för Gabriel, om han kunde få gråta, viskade Hellgum till Gertrud.
Gertrud räckte Gabriel tyst handen, såsom man gör med de närmaste anförvanterna på en begravning. Gabriels hand låg slapp och kall i hennes.
– Hellgum säger, att det var du, som fann henne, sade Gertrud.
Gabriel stod lika orörlig.
– Det var allt bra svårt för dig, fortfor hon, medan Gabriel stod som en stenbild. Gertrud hade nu hunnit att tänka sig in i hans sorg. Hon förstod hur förfärligt det hade varit för honom.
– Men jag tror, att Gunhild tyckte om, att det var du, som fann henne, sade hon.
Gabriel ryckte till. Han såg stort på Gertrud.
– Tror du, att hon tyckte om det?
– Ja, sade Gertrud, jag förstår, att det var svårt för dig, men jag tror, att hon hade velat, att det skulle vara du, som fann henne.
– Jag vek inte från henne ett ögonblick, sade Gabriel sakta, förrän folk kom, som kunde hjäpa mig, och jag bar henne fint och rart.
– Ja, det gjorde du nog, sade Gertrud.
Gabriels läppar började darra, och på en gång kommo tårarna häftigt störtande ur hans ögon. Hellgum och Gertrud stodo tysta bredvid och läto honom gråta. Gabriel tryckte ansiktet mot dörrposten. Han grät starkt och snyftande.
Om en liten stund lugnade han sig. Han kom fram till Gertrud och tog henne i hand.
– Du ska ha tack för att du fick mig att gråta, sade han. Hans röst var nu mjuk och mild. Man kunde nästan tro, att det var gamle Hök Matts, hans far, som talade. Jag ska nu visa dig något, som jag inte ämnade låta någon människa se, fortfor han. När jag fann Gunhild, låg hon med ett brev i handen. Det var från hennes far, och jag tog det, jag tyckte, att jag var närmast till att läsa det. Nu tänker jag på att du har gamla föräldrar hemma, och du ska få se det, därför att du har fått mig att gråta.
Gertrud tog brevet och läste det. Så såg hon upp på Gabriel.
– Jaså, det var därför hon dog, sade hon. Gabriel nickade.
– Nog tänker jag, att det var därför, sade han. Gertrud nästan skrek tilclass="underline"
– Jerusalem, Jerusalem, du tar allas vårt liv! Jag tror, att Gud har övergivit oss!
Mrs Gordon kom in genom porten i detsamma. Hon sände genast Gabriel och Hellgum bort till begravningsplatsen. Gertrud gick in i det lilla rummet, där hon hade bott samman med gunhild. Hon stannade där hela aftonen.
Hon satt där i en skräck, lika stark och oregerlig som spökrädsla. Hon trodde, att ännu något ont skulle hända denna dag, var rädd för det, som skulle ligga och lura på henne i en vrå. På samma gång pinades hon av tvivel. "Jag vet inte varför Kristur har sänt oss hit", tänkte hon. "Vi bringar ju ofärd över oss själva och alla andra."
Hon visade bort tvivlen för en stund, men strax därpå överraskade hon sig med att hon satt och räknade upp alla dem, som hade råkat i olycka för utvandringens skull. Ingenting tycktes ha varit mer säkert och visst, än att Gud ville, att de skulle resa till Palestina, hur kunde det då vara möjligt, att det endast medförde elände?
Hon hade skaffat sig penna och papper för att skriva till sina föräldrar, men hon mäktade inte.
– Vad ska jag skriva, så att de tror mig? utbrast hon. Om jag la mig att dö såsom Gunhild, så kanske de trodde mig, då jag skriver, att vi är oskyldiga.
Dagen släpade sig mot sitt slut, och natten kom. Gertrud var så olycklig, att hon inte kunde sova. Hon såg Gunhilds ansikte framför sig, och oupphörligen måste hon undra över vad den döda grubblade på. Det blev henne en visshet, att Gunhild hade dött med samma fråga på läpparna, som hon själv arbetade med.
Innan det ännu hade börjat dagas, steg Gertrud upp och klädde sig för att gå ut.
På denna sista dag och natt hade hon kommit så långt från Kristus, att hon knappast förstod hur hon åter skulle hitta hem till honom. Nu på morgonen överfölls hon av längtan att gå till en plats, som hon riktigt säkert visste att han hade beträtt. Och den enda plats, vars läge aldrig hade varit omstritt, var Oljoberget. Hon tänkte sig, att hon, om hon ginge dit upp, åter skulle komma honom nära, känna sig överskyggad av hans kärlek och förstå hans avsikter med henne.
När hon först kom ut i nattens mörker, kände hon dubbel ångest. Hon tänkte gång på gång igenom all den olycka och orättvisa, som hade timat på en enda dag.
Men alltsom hon gick längre uppåt berget, tyckte hon, att det blev förunderligt ljust inom henne. Den tryckande bördan lyftes bort från henne. Hon började skymta en förklaring.
"Det är ju det enda möjliga", tänkte hon. "När sådana orättvisor få ha sin gång, måste ju världen befinna sig i de yttersta tiderna. På intet annat sätt kunde man förstå, att rätt blir orätt, att Gud inte har makt att hindra det onda, att de heliga förföljas, att lögnen inte finner någon motsägelse."
Hon stannade och grubblade. Ja, visserligen var det så, att Herrans tillkommelse stundade och att hon snart skulle se honom nederkomma ur himmelens sky.
Om det så förhöll sig, kunde hon förstå, varför de alla hade blivit kallade till Jerusalem. Av Guds nåd hade hon och hennes vänner blivit ditsända för att möta Jesus. Hon slog samman händerna i förundran och glädje, när hon tänkte på hur oändligt stort detta var.
Hon vandrade med snabba steg uppför bergssluttningen, till dess hon nådde högsta punkten, därifrån Jesus uppsteg till himmelen.
På själva den inhägnade platsen kunde hon inte komma in, men hon stod där utanför och såg upp mot skyn, som nu ljusnade i den hastigt inbrytande dagningen.
"Kanske är det redan nu i dag han ska komma", tänkte hon. Hon knäppte sina händer och såg upp mot morgonhimlen, som var betäckt av lätta, fjunlika skyar.
I detsamma antogo dessa en röd skiftning, och ett återsken därav tycktes låga upp på Gertruds ansikte.
– Han kommer, sade hon, det är säkert, att han kommer.
Hon stirrade på morgonrodnaden, som hade hon sett den för första gången. Hon tyckte, att hon såg långt in i himmelen. Rätt öster ut såg hon ett djupt valv med en hög, bred port, och hon väntade blott, att porthalvorna skulle svänga åt sidan, för att Kristus och alla hans änglar skulle kunna tåga ut därigenom.