Det blidkade inte mamsellen. ”Du är en snäll flicka, Sansa, men det säger jag, när det kommer till den där besten är du lika egensinnig som din syster Arya.” Hon rynkade ögonbrynen. ”Var är Arya någonstans förresten?”
”Hon var inte hungrig”, svarade Sansa trots att hon mycket väl visste att hennes syster förmodligen hade smugit ner till köket för flera timmar sedan och övertalat någon kökspojke att ge henne frukost.
”Påminn henne att hon måste klä sig snyggt i dag, den grå sammetsklänningen kanske, för vi är alla tre inbjudna att åka tillsammans med drottningen och prinsessan Myrcella i den kungliga karossen, och vi måste ta oss så bra ut som möjligt.”
Det gjorde redan Sansa. Hon hade borstat sitt långa, kastanjeröda hår tills det glänste och satt på sig sin vackraste blå sidenklänning. Hon hade sett fram emot den här dagen i över en vecka, för det var en stor ära att få åka tillsammans med drottningen, och dessutom skulle kanske prins Joffrey vara där, hennes trolovade. Bara tanken på honom fick det att pirra i magen, även om de inte skulle gifta sig på många år än. Sansa kände egentligen inte Joffrey ännu, men hon var redan kär i honom. Han såg precis ut som hennes drömprins, lång och stilig och stark med hår som guld, och hon satte högt värde på de få stunder hon fick tillbringa i hans sällskap. Det enda hon oroade sig för den här dagen var Arya, för hon hade en förmåga att förstöra allting, och man visste aldrig vad hon kunde ta sig till. ”Det ska jag göra”, lovade Sansa osäkert, ”men hon kommer ändå att klä sig på samma sätt som hon alltid gör.” Hon hoppades att det inte skulle bli alltför genant. ”Får jag gå från bordet?”
”Det får du.” Mamsell Mordana tog för sig mer bröd och honung, och Sansa reste sig från bänken och sprang ut ur värdshusets skänkrum med Lady i hälarna.
Då hon kom ut stod hon en stund mitt bland ropen och svordomarna och de knarrande trähjulen och såg männen ta ner tälten och lasta vagnarna för ännu en dags marsch. Värdshuset var en stor trevåningsbyggnad i ljus sten, den största Sansa någonsin sett, men ändå hade där bara funnits plats för mindre än en tredjedel av kungens sällskap, som nu hade vuxit till över fyra hundra personer med faderns följe inräknat plus de friryttare som slutit sig till dem på vägen.
Hon fann Arya vid stranden av floden Treudden där hon försökte hålla Nymeria still medan hon borstade pälsen ren från torkad lera. Skräckvargen gillade inte behandlingen. Arya hade samma skinnkläder på sig som hon haft dagen innan och dagen före dess.
”Det är bäst du sätter på dig något snyggt”, sa Sansa till henne, ”för det har mamsell Mordana sagt. Vi ska åka i drottningens kaross tillsammans med prinsessan Myrcella i dag.”
”Inte jag”, förkunnade Arya och försökte borsta ut en tova i Nymerias trassliga grå päls, ”för Mycah och jag ska rida uppströms och leta efter rubiner vid vadstället.”
”Rubiner”, upprepade Sansa och begrep ingenting. ”Vad då för rubiner?”
Arya såg på henne som om hon vore en idiot. ”Rhaegars rubiner. Det var här kung Robert dödade honom och vann kronan.”
Sansa gav sin taniga lillasyster en klentrogen blick. ”Du kan inte leta efter rubiner för prinsessan väntar oss och drottningen har bjudit oss bägge två.”
”Det struntar jag i”, svarade Arya, ”och det finns inte ens några fönster på karossen, så man kan inte se någonting.”
”Vad finns det att se?” undrade Sansa irriterat. Hon hade blivit överlycklig över inbjudan, och nu skulle hennes idiotiska syster förstöra alltihop, precis som hon varit rädd för. ”Det är ju bara fält och bondgårdar och borgar.”
”Det är det inte alls”, protesterade Arya envist, ”och om du följde med oss någon gång skulle du få se.”
”Jag avskyr att rida”, utbrast Sansa hett, ”för man blir bara smutsig och dammig och mörbultad.”
Arya ryckte på axlarna. ”Stå still!” fräste hon åt Nymeria. ”Det gör inte ont.” Till Sansa sa hon: ”Medan vi red över Näset räknade jag till trettiosex blommor som jag aldrig tidigare sett, och Mycah visade mig en krokodil.”
Sansa rös. I tolv dagar hade de färdats över Näset längs en krokig broväg som slingrade sig genom ändlös svart sumpmark och hon hade hatat vartenda ögonblick. Luften hade varit fuktig och klibbig och brovägen så smal att de inte ens kunde slå läger ordentligt på natten utan var tvungna att stanna på själva kungsvägen. Täta snår med till hälften översvämmade träd växte tätt intill vägkanterna med grenarna fulla av bleka svampartade klängväxter. I gyttjan och gölarna med stillastående vatten fanns vackra blommor, men om man var dum nog att lämna brovägen för att plocka dem fanns det kvicksand, som bara väntade på att suga ner en, och ormar som iakttog en från träden och krokodiler som flöt halvt gömda under ytan och såg ut som svarta stockar med ögon och tänder.
Inget av detta hejdade naturligtvis Arya. En dag kom hon tillbaka flinande med hela sitt hästansikte, rufsig i håret och med leriga kläder och med en slokande bukett purpurfärgade blommor till fadern. Sansa hoppades hela tiden att han skulle säga åt Arya att hon måste uppföra sig ordentligt och uppträda som den högättade dam hon var, men det gjorde han aldrig, han bara kramade om henne och tackade henne för blommorna, och det gjorde henne bara värre.
Sedan visade det sig att de purpurfärgade blommorna hette giftkyssen, och Arya fick utslag på armarna. Sansa trodde det skulle lära henne en läxa, men Arya bara skrattade och nästa dag gned hon in hela armarna med lera precis som en okunnig bondkvinna bara för att hennes gode vän Mycah hade sagt att leran skulle få det att sluta klia. Hon hade blåmärken på armar och axlar också, mörkt blålila strimmor och bleknade gulgröna fläckar. Sansa hade nog sett dem då systern klädde av sig för att gå och lägga sig. Hur hon fått dem visste bara de sju gudarna.
Arya fortsatte att borsta ut Nymerias tovor och pratade på om vad hon sett då hon varit ute på upptäcktsfärd söderut. ”I förra veckan hittade vi ett vakttorn där det spökade och dagen innan dess jagade vi en hjord vildhästar. Du skulle ha sett hur de sprang när de fick vittring på Nymeria.” Vargen skruvade på sig i hennes grepp och Arya grälade på henne. ”Sluta med det där, jag måste ta andra sidan också, för du är alldeles lerig.”
”Du får inte lämna kolonnen”, påminde Sansa henne. ”Det har far sagt.”
Arya ryckte på axlarna. ”Jag var inte långt borta, och dessutom hade jag Nymeria med mig hela tiden. Förresten är det inte alltid jag lämnar den heller, för ibland är det roligt att bara rida längs vagnarna och prata med folk.”
Sansa visste allt om vilken sorts folk Arya tyckte om att prata med: väpnare och stalldrängar och tjänsteflickor, gamla män och nakna barn, och friryttare av tvivelaktig härkomst som var grova i mun. Arya umgicks med precis vem som helst, och den här Mycah var värst av dem alla, son till en slaktare, tretton år och vild, och han sov i köttvagnen och stank av slaktbänken. Bara åsynen av honom fick Sansa att må illa, men Arya tycktes föredra hans sällskap framför hennes.
Sansa började tappa tålamodet. ”Du måste följa med mig”, sa hon bestämt till systern, ”för du kan inte tacka nej till drottningen och mamsell Mordana väntar dig.”
Arya låtsades inte om henne utan ryckte till hårt med borsten. Nymeria morrade och drog sig förnärmad en bit bort. ”Kom tillbaka!”
”Det blir citronkakor och te”, fortsatte Sansa, vuxen och förnuftig. Lady strök sig mot hennes ben. Sansa kliade henne bakom öronen och Lady satte sig på bakbenen bredvid henne och såg Arya jaga Nymeria. ”Varför vill du rida på en illaluktande gammal häst och bli mörbultad och svettig när du kan luta dig mot fjäderkuddar och äta kakor tillsammans med drottningen?”