”Jag vill se vad det är.” Joffrey styrde hästen i riktning mot ljudet, och Sansa hade inget annat val än att följa efter. Ljudet blev högre och tydligare, ett klapper av trä mot trä, och när de kom närmare hörde de tunga andetag också och då och då ett stönande.
”Det är någon där”, sa Sansa ängsligt. Hon kom att tänka på Lady och önskade att skräckvargen varit med henne.
”Du är trygg med mig”, försäkrade Joffrey och drog Lejontand ur skidan, och ljudet av stål mot läder fick henne att darra. ”Den här vägen”, sa han och red igenom en träddunge.
I en glänta alldeles invid floden fick de syn på en pojke och en flicka som lekte riddare. Deras svärd var träkäppar — kvastskaft såg det ut som — och de for fram över gräset och svingade dem av alla krafter. Pojken var flera år äldre, huvudet längre och mycket starkare, och det var han som gick till anfall. Flickan, en mager stackare i smutsiga skinnkläder, hoppade åt sidan och lyckades parera de flesta av pojkens slag, men inte alla. När hon försökte göra ett utfall mot honom, tog han emot hennes slag med sin käpp, svepte hennes åt sidan och träffade henne hårt på fingrarna. Hon skrek till och släppte vapnet.
Prins Joffrey skrattade. Pojken såg sig om med uppspärrade ögon, ryckte till och tappade käppen i gräset. Flickan blängde ilsket på dem medan hon sög på knogarna där smällen träffat och Sansa blev förfärad. ”Arya!” utropade hon klentroget.
”Ge er i väg”, ropade Arya tillbaka med ilskna tårar i ögonen. ”Vad gör ni här? Lämna oss i fred!”
Joffrey tittade från Arya till Sansa och tillbaka igen. ”Din syster?” Rodnande nickade hon. Joffrey granskade pojken, som var klumpig med grovt, fräknigt ansikte och tjockt rött hår. ”Och vem är du, pojk?” frågade han i befallande ton.
”Mycah, ers höghet”, muttrade pojken som kände igen prinsen och vände bort blicken.
”Han är son till slaktaren”, berättade Sansa.
”Han är min vän”, utbrast Arya skarpt, ”och ni ska låta honom vara i fred.”
”En slaktarson som vill bli riddare, eller?” Joffrey hoppade ner från hästen med svärdet i handen. ”Ta upp svärdet, slaktarpojk”, uppmanade han med ögonen lysande av munterhet. ”Nu ska vi se hur duktig du är.”
Mycah stod där stel av rädsla.
Joffrey gick fram till honom. ”Seså, ta upp det. Eller slåss du bara med småflickor?”
”Hon bad mig göra det, ers höghet”, försvarade sig Mycah. ”Hon bad mig.”
Sansa behövde bara kasta en blick på Arya och se hennes rodnande kinder för att veta att pojken talade sanning, men Joffrey var inte på humör att lyssna, och vinet hade gjort honom vild. ”Tänker du ta upp svärdet eller inte?”
Mycah skakade på huvudet. ”Det är bara en käpp, ers höghet. Det är inget svärd utan bara en käpp.”
”Och du är bara en slaktares pojke och ingen riddare.” Joffrey höjde Lejontand och satte spetsen mot Mycahs kind under ögat medan pojken stod där och darrade. ”Det var min trolovades syster du slog, vet du det?” Blodet trängde fram där svärdet tryckte mot Mycahs hud och långsamt började det rinna nedför pojkens kind.
”Sluta!” skrek Arya och tog upp sin käpp från marken.
Sansa blev rädd. ”Håll dig utanför det här, Arya.”
”Jag ska inte göra honom…särskilt illa”, sa prins Joffrey till Arya utan att ta blicken från slaktarsonen.
Arya kastade sig över honom.
Sansa hoppade ner från stoet, men hon var för långsam. Arya svingade käppen med bägge händerna och det hördes ett högt brak då träet splittrades mot prinsens bakhuvud, och sedan hände allt på en gång inför ögonen på den förfärade Sansa. Joffrey vacklade till och svängde runt samtidigt som han svor ursinnigt. Mycah sprang mot träden så fort benen bar honom, och Arya svingade käppen mot prinsen igen, men den här gången parerade prins Joffrey hugget med Lejontand och slog den avbrutna käppen ur händerna på henne. Sansa skrek: ”Nej, nej, sluta, sluta båda två, ni förstör alltihop”, men ingen lyssnade på henne. Arya tog upp en sten och kastade den mot Joffreys huvud men träffade i stället hans häst, och fuxen stegrade sig och galopperade i väg efter Mycah. ”Sluta, låt bli, sluta!” tjöt Sansa. Joffrey högg efter Arya med svärdet medan han skrek oanständigheter, fruktansvärda ord, fula ord. Arya ryggade tillbaka, för nu var hon rädd, men Joffrey följde efter och jagade henne mot skogsdungen där han tryckte upp henne mot ett träd. Sansa visste inte vad hon skulle ta sig till utan stod bara hjälplöst och nästan blind av tårar och tittade på.
Så svepte något grått förbi henne och plötsligt var Nymeria där. Hon hoppade och käftarna slöts om Joffreys svärdsarm. Svärdet föll ur hans fingrar då vargen knuffade omkull honom, och de rullade runt i gräset medan vargen morrade och slet i honom och prinsen tjöt av smärta. ”Ta bort den!” skrek han. ”Ta bort den!”
Aryas röst var som en pisksnärt. ”Nymeria!”
Skräckvargen släppte Joffrey och ställde sig bredvid Arya. Prinsen låg i gräset och kved medan han höll om sin sargade arm, och skjortan var genomdränkt av blod. ”Hon gjorde dig inte…särskilt illa”, sa Arya, tog upp Lejontand från marken och ställde sig över honom medan hon höll svärdet med bägge händerna.
Joffrey gav ifrån sig ett ängsligt, gnällande läte då han tittade upp på henne. ”Nej, gör mig inte illa”, sa han, ”för då talar jag om det för mor.”
”Låt honom vara i fred!” skrek Sansa åt systern.
Arya svängde runt och kastade med all kraft upp svärdet i luften, och det blå stålet blixtrade i solen då svärdet for i väg ut över floden. Det träffade vattnet och försvann med ett plask. Joffrey stönade, och Arya rusade fram till sin häst med Nymeria i hälarna.
Då de försvunnit gick Sansa fram till prins Joffrey. Hans ögon var slutna av smärta och han andades stötigt. Sansa knäböjde bredvid honom. ”Joffrey”, snyftade hon, ”å, titta vad de har gjort, titta vad de har gjort, min stackars prins. Var inte rädd, jag ska rida till fästet och skaffa hjälp åt dig.” Ömt sträckte hon ut handen och strök tillbaka hans mjuka, gyllenblonda hår.
Ögonen flög upp och han såg på henne, men där syntes inget annat än avsky, inget annat än förakt. ”Gå då!” fräste han. ”Men rör mig inte.”
EDDARD
”De har hittat henne, ers nåd.”
Ned reste sig snabbt. ”Våra män eller klanen Lannisters?”
”Det var Jory”, svarade hans förvaltare Vayon Poole, ”och hon är inte skadad.”
”Gudarna vare tack”, utbrast Ned. Hans män hade sökt efter Arya i fyra dagar nu, men drottningens män hade också varit ute och letat. ”Var är hon? Säg åt Jory att genast komma hit med henne.”
”Jag är ledsen, ers nåd”, började Poole, ”men vakterna vid porten var klanen Lannisters män och de informerade drottningen när Jory kom med henne, och de har fört henne raka vägen till kungen…”
”Må djävulen ta den kvinnan!” fräste Ned och stegade mot dörren. ”Hämta Sansa och ta med henne till audienssalen, för hennes version av historien kan behövas.” Rasande störtade han nedför torntrappan. De första tre dagarna hade han själv lett spaningspatrullen och hade knappt sovit en timme sedan Arya försvann. Den här morgonen hade han varit så förtvivlad och trött att han knappt kunde stå på benen, men nu gav ursinnet honom styrka.
Flera män ropade till honom då han gick över borggården, men Ned hade för bråttom för att bry sig om att svara. Helst skulle han ha velat springa, men han var trots allt kungens hand och en hand måste uppträda med värdighet. Han var medveten om blickarna som följde honom, om de mumlande rösterna som undrade vad han skulle göra.