De befann sig i en liten borg en halv dagsritt söder om Treudden som tillhörde ser Raymun Darry, och det kungliga sällskapet hade objudet gjort sig till hans gäster medan jakten på Arya och slaktarens pojke gick av stapeln på bägge sidor om floden. De var inga välkomna besökare. Ser Raymun hade svurit trohetsed till kungen, men hans släkt hade kämpat under Rhaegars drakbaner i slaget vid Treudden, och hans tre äldre bröder hade dött där, något som varken Robert eller ser Raymun glömt. Smockan hängde i luften hela tiden eftersom både kungens, Darrys, Lannisters och Starks män var hopträngda i en borg som var alldeles för liten för alla dessa människor.
Kungen hade lagt beslag på ser Raymuns audienssal, och det var där Ned hittade dem. Det var fullt av folk i salen då han störtade in, för mycket, tänkte han, för om han och Robert i enrum fått göra upp den här saken kunde de ha kommit överens.
Robert satt hopsjunken i Darrys högsäte i bortre änden av salen och ansiktet var buttert och vresigt. Cersei Lannister och hennes son stod bredvid honom, och drottningen hade handen på Joffreys axel. Pojken hade fortfarande tjocka sidenbandage om armen.
Arya stod mitt i salen med bara Jory Cassel bredvid sig och hon hade allas ögon på sig. ”Arya”, ropade Ned högt och stövlarna ekade mot stengolvet då han stegade fram till henne. När hon fick syn på honom gav hon ifrån sig ett skrik och började gråta.
Ned föll ner på ett knä och tog henne i famnen. Hon skakade. ”Jag är ledsen”, snyftade hon. ”Jag är ledsen, jag är ledsen.”
”Jag vet”, mumlade han. Hon kändes så späd i hans famn, bara en tanig liten flicka, och det var svårt att förstå hur hon kunde ha ställt till ett sådant rabalder. ”Är du skadad?”
”Nej.” Hon var smutsig i ansiktet och tårarna gjorde rosa fåror på kinderna. ”Bara hungrig. Jag åt lite bär, men det fanns inget annat.”
”Du ska snart få mat”, lovade Ned, reste sig och gick fram till kungen. ”Vad ska det här betyda?” Blicken svepte över salen och letade efter vänligt sinnade ansikten, men bortsett från hans egna män fanns där inte många. Ser Raymun Darry visade inte med en min vad han tänkte. Lord Renly smålog och det kunde betyda vad som helst, och gamle ser Barristan var allvarlig; resten var klanen Lannisters män och fientliga. Det enda tursamma var att både Jaime Lannister och Sandor Clegane saknades eftersom de var ute och ledde spaningspatruller norr om Treudden. ”Varför fick jag inte veta att min dotter blivit hittad?” frågade Ned med skallande röst. ”Varför fördes hon inte genast till mig?”
Han talade till Robert, men det var Cersei Lannister som svarade. ”Hur vågar ni tala till kungen i den tonen!”
Då vaknade kungen till liv. ”Tyst, kvinna”, snäste han. Han rätade på sig i stolen. ”Jag är ledsen, Ned, och det var aldrig min mening att skrämma flickan. Det verkade bäst att föra henne hit och snabbt få den här saken ur världen.”
”Vilken sak?” Neds röst var iskall.
Drottningen steg fram. ”Det vet ni mycket väl, Stark. Er flicka anföll min son, hon och slaktarens pojke. Hennes best försökte slita av armen på honom.”
”Det är inte sant”, protesterade Arya med hög röst. ”Hon bet honom bara lite grann, och han gjorde Mycah illa.”
”Joff har berättat för oss vad som hände”, sa drottningen. ”Du och slaktarens pojke slog honom med käppar medan du bussade vargen på honom.”
”Så var det inte alls”, invände Arya och var nära att börja gråta igen. Ned lade handen på hennes axel.
”Det var det visst!” envisades prins Joffrey. ”De anföll mig allihop, och hon kastade Lejontand i floden!” Ned lade märke till att han inte ens bevärdigade Arya med en blick då han talade till henne.
”Lögnare!” skrek Arya.
”Håll käften!” skrek Joffrey tillbaka.
”Nu får det vara nog!” dundrade kungen med irriterad röst och reste sig från högsätet. Det blev alldeles tyst i salen, och han blängde ilsket på Arya genom det kraftiga skägget. ”Nu ska du berätta för mig vad som hände, barn. Berätta allt och precis hur det gick till, för det är ett stort brott att ljuga för en kung.” Så vände han sig till sonen. ”När hon är klar blir det din tur, men till dess ska du hålla tyst.”
Då Arya började sin historia hörde Ned dörren öppnas bakom sig. Han kastade en blick över axeln och såg Vayon Poole komma in med Sansa. De stod tysta längst bak i salen medan Arya talade. När hon kom till den delen där hon kastade Joffreys svärd mitt i Treudden började Renly Baratheon skratta. Kungen blev tvärarg. ”Ser Barristan, eskortera min bror från salen innan han kvävs.”
Lord Renly kvävde skrattet. ”Min broder är alltför vänlig, men jag hittar ut själv.” Han bugade för Joffrey. ”Senare kan du kanske tala om för mig hur en nioårig flicka stor som en vessla lyckades avväpna dig med ett kvastskaft och kasta ditt svärd i floden.” Samtidigt som dörren stängdes efter honom hörde Ned honom säga ”Lejontand” och ge upp ännu ett gapskratt.
Prins Joffrey var blek då han började sin helt annorlunda version av händelseförloppet. När sonen talat färdigt reste sig kungen tungt från högsätet och såg ut som en man som helst ville vara någon helt annanstans. ”Vad i alla sju helveten ska jag tro om det här? Han säger en sak och hon en annan.”
”De var inte de enda som var där”, påpekade Ned. ”Kom hit, Sansa.” Ned hade hört hennes version av historien samma kväll som Arya försvann och han visste sanningen. ”Berätta vad som hände.”
Hans äldsta dotter steg tveksamt fram. Hon var klädd i en blå sammetsklänning kantad med vitt och hade en silverkedja om halsen, och det tjocka kastanjeröda håret var borstat tills det glänste. Hon tittade på systern och sedan på den unge prinsen. ”Jag vet inte”, svarade hon gråtfärdig och såg ut som om hon ville ta till flykten. ”Jag minns inte, för allt hände så snabbt och jag hann inte se…”
”Lögnhals!” tjöt Arya och flög på systern som en pil. Hon knuffade omkull Sansa på golvet och gick lös på henne med knytnävarna. ”Lögnare, lögnare, lögnare.”
”Sluta, Arya!” skrek Ned. Jory slet henne sparkande ifrån systern. Sansa var blek och darrade då Ned lyfte upp henne på fötter. ”Blev du skadad?” frågade han, men hon stirrade på Arya och tycktes inte höra honom.
”Flickan är lika vild som den där besten”, sa Cersei Lannister. ”Robert, jag vill att hon straffas.”
”Vid alla sju helveten”, svor Robert. ”Titta på henne, Cersei. Det är bara ett barn. Vad vill du att jag ska göra? Låta piska henne kanske? Alla barn bråkar, och nu är det över och ingen större skada är skedd.”
Drottningen blev rasande. ”Joff får dras med ärren under resten av sitt liv.”
Robert Baratheon tittade på sin äldste son. ”Det får han, och kanske blir det en läxa för honom. Ned, se till att hålla din dotter i schack, så ska jag göra detsamma med min son.”
”Med nöje, ers höghet”, försäkrade Ned och kände sig oerhört lättad.
Robert började gå därifrån, men drottningen var inte klar än. ”Och hur blir det med den där skräckvargen?” ropade hon efter honom. ”Vad ska du göra med besten som misshandlade din son?”
Kungen stannade, vände sig om och rynkade pannan. ”Jag hade glömt den förbaskade vargen.”
Ned såg hur Arya stelnade till i Jorys grepp, och Jory insköt snabbt: ”Vi fann inte minsta spår efter skräckvargen, ers höghet.”
Robert såg inte precis ledsen ut. ”Inte? Då är det inget att göra åt saken.”
Drottningen upphävde rösten. ”Hundra gulddrakar till den man som kommer med dess päls till mig!”