”Ett dyrbart skinn”, muttrade Robert. ”Jag vill inte ha något med det här att göra, kvinna. Du kan förbaske mig betala dina pälsar med ätten Lannisters guld.”
Drottningen gav honom en kylig blick. ”Du är en riktig snåljåp. Jag trodde jag hade gift mig med en kung som skulle ha lagt ett vargskinn över min säng innan solen gick ner.”
Roberts ansikte mörknade av vrede. ”Det är lättare sagt än gjort när vi inte har någon varg.”
”Men vi har en varg”, påpekade Cersei Lannister och rösten var lågmäld och mjuk, men de gröna ögonen lyste triumferande.
Det tog en stund för alla att förstå vad hon menade, men så ryckte kungen irriterat på axlarna. ”Som du vill. Befall ser Ilyn att göra det.”
”Robert, du kan inte göra så”, protesterade Ned.
Kungen var inte på humör att diskutera mer. ”Nu räcker det, Ned, jag vägrar att höra mer. En skräckvarg är en vild best och förr eller senare skulle den ha gett sig på din flicka precis som den andra anföll min son. Skaffa henne en hund i stället, det är mycket bättre för henne.”
Det var då Sansa äntligen tycktes förstå, och blicken var skrämd då den gick till fadern. ”Han menar väl inte Lady?” Hon såg sanningen i hans ansikte. ”Nej”, utbrast hon, ”nej, inte Lady. Lady har inte bitit någon och hon är snäll…”
”Lady var inte där”, skrek Arya ilsket. ”Låt henne vara i fred!”
”Hindra dem”, bönföll Sansa, ”låt dem inte göra det, snälla, snälla. Det var inte Lady utan Nymeria. Det var Arya som gjorde det, du kan inte, det var inte Lady, låt dem inte göra Lady illa. Jag ska se till att hon är snäll, jag lovar, jag lovar…” Hon började gråta.
Det enda Ned kunde göra var att ta henne i sin famn och hålla om henne medan hon grät. Han tittade tvärs över salen på Robert, sin gamle vän, som stod honom närmare än någon bror. ”Snälla Robert, för den kärlek du hyser till mig. För den kärlek du hyste till min syster. Snälla.”
Kungen såg på dem en lång stund och vände sedan blicken mot sin hustru. ”Fan ta dig, Cersei”, väste han med avsky.
Ned reste sig och gjorde sig försiktigt fri från Sansas grepp, och nu kände han plötsligt hur trött han var efter de senaste fyra slitsamma dagarna. ”Gör det själv då, Robert”, sa han med en röst som var lika kall och skarp som stål. ”Ha åtminstone modet att göra det själv.”
Robert tittade på Ned med livlösa, döda ögon och gick utan ett ord med steg tunga som bly. Tystnaden sänkte sig över salen.
”Var är skräckvargen?” frågade Cersei Lannister då maken gått. Bredvid henne log prins Joffrey.
”Besten står bunden utanför porthuset, ers höghet”, svarade ser Barristan Selmy motvilligt.
”Skicka efter Ilyn Payne.”
”Nej”, sa Ned. ”Jory, för flickorna till deras rum och kom hit med Is åt mig.” Orden smakade galla i munnen, men han tvingade fram dem. ”Om det måste göras ska jag göra det själv.”
Cersei betraktade honom misstänksamt. ”Ni, Stark? Är det här något trick? Varför skulle ni göra en sådan sak?”
Alla stirrade på honom, men det var Sansas blick som skar honom i hjärtat. ”Lady kommer från Norden och hon förtjänar ett bättre öde än att dö för en skarprättares hand.”
Han lämnade salen med svidande ögon och dotterns rop ekande i öronen och fann skräckvargungen där de kedjat fast henne. Ned satt hos henne en stund. ”Lady”, sa han och smakade på hennes namn. Han hade aldrig tänkt särskilt mycket på de namn barnen valt, men när han nu betraktade vargen såg han att Sansa valt helt rätt. Lady var den minsta i kullen, den sötaste och snällaste och mest tillitsfulla. Hon tittade på honom med klara gyllene ögon och han rufsade om den tjocka grå pälsen.
En stund senare kom Jory med Is till honom.
När det var över sa han: ”Välj fyra män och låt dem föra kroppen norrut. Begrav henne på Vinterhed.”
”Ska de rida hela vägen dit?” utbrast Jory förvånat.
”Hela vägen dit”, bekräftade Ned, ”för den här pälsen ska den där gräsliga kvinnan aldrig få.”
Han var på väg tillbaka till tornet för att äntligen få sova då Sandor Clegane och hans ryttare dundrade in genom borgporten.
Bakom sig på stridshästen hade han något, ett tungt bylte insvept i en blodig mantel. ”Inga spår efter din dotter, hand”, väste Blodhunden, ”men dagen var inte helt bortkastad. Vi fick tag i hennes lille lekkamrat.” Han sträckte handen bakåt och knuffade till byltet och det föll ner med en duns framför fötterna på Ned.
Ned böjde sig fram och drog av manteln medan han fasade för de ord han måste säga till Arya, men när allt kom omkring var det inte Nymeria utan slaktarens pojke, Mycah, och kroppen var täckt av torkat blod. Han hade nästan kluvits i två delar från axlarna till midjan med ett fruktansvärt hugg.
”Så ni hann ifatt honom”, sa Ned.
Blodhundens ögon tycktes glittra genom stålet i den fasansfulla hjälmen. ”Pojken sprang.” Han såg på Neds ansikte och skrattade. ”Fast inte särskilt fort.”
BRAN
Det kändes som om han fallit i åratal.
Flyg, viskade en röst i mörkret, men Bran visste inte hur man flög, så han kunde bara falla.
Mäster Luwin gjorde en liten pojke av lera och brände den tills den var hård och skör, klädde den i Brans kläder och kastade sedan ner den från ett tak. Bran mindes hur den hade gått i bitar. ”Men jag faller aldrig”, försäkrade han och föll.
Marken var så långt under honom att han knappt kunde urskilja den genom de grå dimslöjorna som svävade runt omkring honom, men han kunde känna hur snabbt han föll, och han visste vad som väntade honom där nere. Inte ens i drömmar kunde man falla för evigt, och han skulle vakna upp alldeles innan han nådde marken, det visste han. Man vaknade alltid innan man slog i marken.
Och om du inte gör det? frågade rösten.
Marken var närmare nu, fortfarande långt, långt borta, hundratals mil bort, men närmare än den hade varit. Det var kallt här i mörkret, för det fanns ingen sol och inga stjärnor utan bara marken som närmade sig honom för att krossa honom, och de grå dimslöjorna och den viskande rösten. Han ville gråta.
Gråt inte utan flyg.
”Jag kan inte flyga”, sa Bran. ”Jag kan inte, jag kan inte…”
Hur vet du det? Har du någonsin försökt?
Rösten var hög och tunn, och Bran tittade sig omkring för att se varifrån den kom. En kråka flög runt, runt honom alldeles utom räckhåll och följde med honom då han föll. ”Hjälp mig”, bad han.
Jag försöker, svarade kråkan. Har du någon majs?
Bran stack handen i fickan samtidigt som mörkret virvlade omkring honom och gjorde honom yr. När han drog upp handen hade han guldkorn i den och de föll tillsammans med honom.
Kråkan landade på hans hand och började äta.
”Är du verkligen en kråka?” frågade Bran.
Faller du verkligen? genmälde kråkan.
”Det är bara en dröm”, svarade Bran.
Är det? undrade kråkan.
”Jag vaknar när jag slår i marken”, sa Bran till fågeln.
Du dör när du slår i marken, hävdade kråkan och fortsatte att äta majs.
Bran tittade ner. Han kunde se bergen nu med topparna vita av snö och floderna som rann som silvertrådar genom den mörka skogen. Han slöt ögonen och började gråta.
Det hjälper inte, sa kråkan. Jag sa ju att du skulle flyga och inte gråta. Det är inte så svårt. Jag klarar det ju. Kråkan flaxade med vingarna och började flyga runt Brans hand.