Kapten Moreo Tumitis bugade lätt för henne. ”Ni är alldeles för generös, lady Stark, och äran att få transportera en sådan förnäm dam som ni är all den belöning de behöver.”
”Men de ska ha silvret i alla fall.”
Moreo log. ”Som ni behagar.” Han talade det gemensamma språket flytande och det var bara en svag accent som avslöjade att han kom från Tyrosh. Han hade seglat på Smala havet i trettio år, hade han berättat för henne, som roddare, styrman och slutligen som kapten på sina egna handelsgalärer. Stormdansaren var hans fjärde skepp och hans snabbaste, en tvåmastad galär med sextio åror.
Hon hade definitivt varit det snabbaste skepp som gick att få tag på i Vita hamnen när Catelyn och ser Rodrik Cassel kom dit efter sin brådstörtade ritt längs floden. Männen från Tyrosh var ökända för sin snikenhet, och ser Rodrik hade argumenterat för att de skulle hyra en fiskeslup i stället, men Catelyn hade envisats med galären. Det var bra att hon gjorde det, för vindarna hade varit emot dem större delen av färden, och utan galärens åror skulle de fortfarande ha blåst omkring utanför Fingrarna i stället för att forsa fram mot Kungshamn och slutet på resan.
Så nära, tänkte hon. Under linnebandagen dunkade det fortfarande i fingrarna där dolken skurit in. Smärtan var hennes gissel, kände Catelyn, för att hon inte skulle glömma. Hon kunde inte böja de sista två fingrarna på vänster hand och de andra skulle aldrig mer bli lika smidiga som förut, men det var ett lågt pris att betala för Brans liv.
Ser Rodrik valde just det ögonblicket att dyka upp på däck. ”Käre vän”, sa Moreo genom sitt gröna tveskägg. Folk från Tyrosh älskade skarpa färger, även på ansiktshåret. ”Det är roligt att se att ni mår bättre.”
”Ja”, instämde ser Rodrik, ”och jag har inte velat dö på två hela dagar nu.” Han bugade för Catelyn. ”Ers nåd.”
Han såg faktiskt ut att må bättre, aningen tunnare än när de lämnade Vinterhed men nästan sig själv igen. Han hade inte tålt de hårda vindarna på Bettet och Smala havets hårda sjö, och han hade varit nära att falla över bord när det helt oväntat började storma utanför Draksten, men på något sätt hade han lyckats klänga sig fast vid ett rep tills tre av Moreos män kunde rädda honom och bära ner honom i säkerhet under däck.
”Kaptenen har just talat om för mig att vår resa nästan är slut”, berättade hon.
Ser Rodrik lyckades klämma fram ett snett leende. ”Så snart?” Han såg konstig ut utan sina stora vita polisonger: mindre på något sätt, inte lika respektingivande, och tio år äldre. Men då de var ute på Bettet hade det verkat klokt att låta en besättningsman raka bort polisongerna sedan de för tredje gången blivit hopplöst nedsmetade medan han lutade sig över relingen och kräktes i de upprörda vågorna.
”Jag lämnar er så att ni får tala i enrum”, sa kapten Moreo, bugade och försvann.
Galären flög fram över vattnet som en trollslända och årorna steg och föll i perfekt takt. Ser Rodrik höll i relingen och tittade ut över den förbiglidande stranden. ”Jag har inte varit någon särskilt tapper beskyddare.”
Catelyn rörde vid hans arm. ”Vi är framme, ser Rodrik, och välbehållna, och det är det enda som spelar någon roll.” Handen trevade under manteln med stela och fumliga fingrar. Dolken satt fortfarande vid sidan. Hon fann att hon måste röra vid den då och då för att få tillförsikt. ”Nu måste vi ha tag i kungens vapenmästare och jag hoppas vi kan lita på honom.”
”Ser Aron Santagar är fåfäng men ärlig.” Ser Rodrik höjde handen till ansiktet för att stryka polisongerna och upptäckte än en gång att de var borta. Han såg brydd ut. ”Han kan känna igen klingan, ja…men i samma stund vi stiger i land är vi i fara, ers nåd, och det finns folk vid hovet som känner igen er till utseendet.”
Catelyns mun blev till ett hårt streck. ”Lillfinger”, mumlade hon. Hon såg hans ansikte för sig, en pojkes ansikte, trots att han inte längre var någon pojke. Hans far hade dött flera år tidigare, så han var lord Baelish nu, men ändå kallade de honom fortfarande Lillfinger. Det var hennes bror Edmure som gett honom det namnet för länge sedan på Flodvattnet. Hans familjs blygsamma egendomar låg på det minsta av Fingrarna, och Petyr hade varit liten och kort för sin ålder.
Ser Rodrik klarade strupen. ”En gång i tiden var lord Baelish…ah…” Rösten tonade osäkert bort medan han letade efter ett passande ord.
Catelyn hade slängt all finkänslighet och blygsel över bord. ”Han var min fars myndling och vi växte upp tillsammans på Flodvattnet. Jag tänkte på honom som en bror, men hans känslor för mig var…mer än broderliga. När det tillkännagavs att jag skulle äkta Brandon Stark utmanade Petyr Brandon på duell om min hand. Det var rena vansinnet. Brandon var tjugo och Petyr knappt femton, och jag var tvungen att bönfalla Brandon att skona Petyrs liv. Han lät honom slippa undan med ett ärr, och efteråt skickade min far bort honom. Jag har inte sett honom sedan dess.” Hon lyfte ansiktet mot det yrande skummet som om den friska vinden kunde blåsa bort minnena. ”Han skrev till mig på Flodvattnet sedan Brandon blivit dödad, men jag brände brevet utan att läsa det, för då visste jag att Ned skulle gifta sig med mig i broderns ställe.”
Ser Rodrik fingrade än en gång efter de försvunna polisongerna. ”Lillfinger sitter i lilla rådet nu.”
”Jag visste att han skulle gå långt”, sa Catelyn, ”för redan som pojke var han klyftig, men det är en sak att vara klyftig och en annan att vara klok. Jag undrar vad åren har gjort med honom.”
Högt ovanför deras huvuden ropade utkiken från riggen. Kapten Moreo kom rusande över däck medan han gav order och runt omkring dem utbröt en febril aktivitet på Stormdansaren då Kungshamn siktades högt uppe på sina tre kullar.
Catelyn visste att de där kullarna tre hundra år tidigare hade varit skogklädda och att bara en handfull fiskare bott på norra stranden av Svartvattenforsen där den djupa snabba floden rann ut i havet. Så hade Aegon erövraren seglat från Draksten, och det var här hans armé hade landstigit och det var där på den högsta kullen som han byggt sin första enkla redutt av trä och jord.
Nu bredde staden ut sig på stranden så långt Catelyn kunde se: palats och trädgårdar och sädesmagasin, lagerbyggnader i tegel och timrade värdshus och handelsbodar, vinstugor och kyrkogårdar och skökohus i en enda salig blandning. Till och med på det här avståndet kunde hon höra larmet från fiskmarknaden. Mellan byggnaderna löpte breda vägar kantade med träd och slingrande, krokiga gator och gränder så smala att två män inte kunde gå i bredd. Visenyas kulle kröntes av Baelors katedral med sina sju kristalltorn. På Rhaenys kulle på andra sidan staden stod Drakhålans svartnade murar med sin väldiga kupol som höll på att förfalla och bronsdörrarna som varit stängda i ett århundrade. Mellan kullarna löpte Systrarnas gata spikrak, och långt borta reste sig stadsmurarna höga och starka.
De många kajerna i hamnen var fulla av skepp. Djupgående fiskebåtar och snällseglare kom och gick, färjkarlar stakade fram och tillbaka över Svartvattenforsen och handelsgalärer lossade varor från Braavos och Pentos och Lys. Catelyn fick syn på drottningens praktslup som låg förtöjd bredvid ett valfångstfartyg från Ibbens hamn med buktande, tjärsvart skrov medan en rad smäckra och gyllene krigsfartyg låg i sina dockor med beslagna segel och otäcka järnrammar som guppade i vattnet.
Och över alltihop tronade Röda slottet högt uppe på Aegons kulle: sju väldiga runda torn krönta med bröstvärn av järn, ett kolossalt skräckinjagande vakttorn, salar med välvda tak och inbyggda broar, kaserner och fängelsehålor och sädesmagasin, och tjocka murar med skottgluggar för bågskyttarna — och alltihop var byggt av ljusröd sten. Aegon erövraren hade börjat uppföra slottet och hans son Maegor den grymme hade sett det bli färdigt. Efteråt hade han halshuggit varenda murare, snickare och lärling som arbetat med bygget, för han hade svurit att bara drakens blod skulle känna till hemligheterna i det fäste som draklorderna byggt.