Men numera var baneren som vajade på bröstvärnet gyllene och inte svarta, och där den trehövdade draken en gång sprutat eld dansade nu huset Baratheons kronhjort.
Ett högmastat svanformat skepp från Sommaröarna stävade ut ur hamnen med de vita seglen svällande i vinden och mötte Stormdansaren som stadigt närmade sig stranden.
”Ers nåd”, började ser Rodrik, ”medan jag låg till sängs har jag funderat på bästa sättet att gå till väga. Ni får inte bege er till slottet, utan jag ska gå i ert ställe och föra ser Aron till er på något säkert ställe.”
Hon studerade den gamle riddaren samtidigt som galären närmade sig en kaj. Moreo skrek på de fria städernas folkliga valyriska. ”Ni skulle sväva i lika stor fara som jag”, sa hon.
Ser Rodrik log. ”Det tror jag inte, för jag såg min spegelbild i vattnet tidigare och kände knappt igen mig själv. Min mor var den som sist såg mig utan polisonger, och hon har varit död i fyrtio år. Jag är övertygad om att jag kan känna mig ganska säker, ers nåd.”
Moreo vrålade ett kommando, och som en enda lyftes sextio åror ur floden, sattes sedan i igen och bromsade vattnet. Galären saktade in. Ännu ett kommando, och årorna drogs in i skrovet, och då de stötte emot kajen hoppade sjömän från Tyrosh i land för att lägga till. Moreo kom leende framstörtande till dem. ”Kungshamn, ers nåd, precis som ni befallde, och aldrig har ett skepp gjort en snabbare och säkrare färd. Behöver ni hjälp med att bära upp bagaget till slottet?”
”Vi ska inte till slottet, men ni kan kanske föreslå något värdshus, något rent och bekvämt ställe som inte ligger alltför långt från floden?”
Kaptenen drog i det gröna tveskägget. ”Naturligtvis, och jag känner till flera ställen som skulle kunna passa. Men får jag först vara förmäten nog att be om den andra hälften av betalningen som vi kom överens om och naturligtvis det extra silvret som ni var så vänlig att lova. Sextio silverhjortar tror jag det var.”
”Till roddarna”, påminde Catelyn honom.
”Givetvis”, instämde Moreo förbindligt, ”men jag skulle kanske ta hand om dem tills vi återvänder till Tyrosh, för deras hustrurs och barns skull. Om ni ger dem silvret här, ers nåd, kommer de att spela bort det eller göra av med alltihop på en natts förlustelser.”
”Det finns sämre saker att lägga pengar på”, inföll ser Rodrik, ”och vintern närmar sig.”
”En man måste göra sina egna val”, sa Catelyn. ”De förtjänade pengarna och hur de använder dem angår inte mig.”
”Som ni behagar, ers nåd”, svarade Moreo, bugade och log.
För säkerhets skull betalade Catelyn roddarna själv, en silverhjort till varje man och en kopparhjort till de båda män som bar deras kistor halvvägs uppför Visenyas kulle till värdshuset som Moreo föreslagit och som låg i Ålgränd. Kvinnan som ägde det var en sur gammal häxa med flackande blick som misstänksamt granskade dem och bet i myntet som Catelyn räckte henne för att försäkra sig om att det var äkta. Men rummen var stora och luftiga och Moreo svor på att hennes fiskstuvning var den godaste i alla de sju konungarikena. Och det bästa av allt: hon var inte intresserad av deras namn.
”Jag tror det är bäst att ni håller er ifrån skänkrummet”, rådde ser Rodrik då de hade installerat sig, ”för inte ens på ett sådant här ställe vet man någonsin vem som lurar.” Han var iförd ringbrynja, dolk och långsvärd under en mörkbrun mantel med en huva som han kunde fälla upp över huvudet. ”Jag är tillbaka före nattens inbrott tillsammans med ser Aron”, lovade han. ”Vila nu, ers nåd.”
Catelyn var trött. Resan hade varit lång och tröttsam och hon var inte längre purung. Fönstret vette mot gränden och hade utsikt över Svartvattenforsen längre bort. Hon såg ser Rodrik ge sig i väg och raskt stega genom gränden, och hon följde honom med blicken ända tills han försvann i trängseln. Hon beslöt sig för att lyda hans råd. Sängen var stoppad med halm i stället för fjäder, men hon hade inga svårigheter att somna.
Hon vaknade av att det bankade på dörren.
Catelyn satte sig häftigt upp. Utanför fönstret var taken i Kungshamn röda i skenet från den nedgående solen, och hon hade sovit längre än hon tänkt. En knytnäve bankade återigen på hennes dörr och en röst dundrade: ”Öppna, i kungens namn.”
”Ett ögonblick”, ropade hon och svepte om sig en mantel. Dolken låg på natttygsbordet och hon ryckte till sig den innan hon öppnade den tunga trädörren.
Männen som trängde in i rummet bar stadsvaktens svarta ringbrynjor och gyllene mantlar. Kaptenen log åt dolken i hennes hand och sa: ”Den där behövs inte, ers nåd, för vi ska bara eskortera er till slottet.”
”På uppdrag av vem då?” frågade hon.
Han visade henne ett band, och Catelyn flämtade till. Sigillet var en härmfågel i grått vax. ”Petyr”, utbrast hon. Så snart. Något måste ha hänt ser Rodrik. Hon tittade på vaktkaptenen. ”Vet ni vem jag är?”
”Nej, ers nåd”, svarade han. ”Lord Lillfinger sa bara att jag skulle föra er till honom och behandla er väl.”
Catelyn nickade. ”Ni kan vänta utanför medan jag klär mig.”
Hon tvättade händerna i handfatet och lade om rena bandage. Fingrarna var tjocka och fumliga, och det var besvärligt att snöra klänningslivet och knyta den gråbruna manteln i halsen. Hur kunde Lillfinger veta att hon var här? Ser Rodrik skulle aldrig ha talat om det. Visserligen var han gammal, men envis och obrottsligt lojal. Var de för sent ute? Hade klanen Lannister nått Kungshamn före henne? Nej, för om det var sant skulle Ned också vara här, och han skulle med all säkerhet ha kommit till henne. Hur…?
Så slog det henne. Moreo. Kaptenen från Tyrosh visste vilka de var och var de fanns. Måtte djävulen ta honom. Hon hoppades att han fått ett bra pris för upplysningen.
De hade med sig en häst åt henne. Lyktorna tändes på gatorna då de gav sig i väg och Catelyn kände stadens ögon på sig där hon red omgiven av vaktstyrkan i sina gyllene mantlar. När de nådde Röda slottet var fällgallret nere och de väldiga portarna tillbommade för natten, men i slottsfönstren syntes fladdrande ljus. Vakterna lämnade sina hästar utanför muren och eskorterade henne genom en smal sidodörr och sedan uppför en ändlös spiraltrappa i ett torn.
Han var ensam i rummet och satt vid ett tungt träbord med en oljelampa bredvid sig medan han skrev. När de visade in henne lade han ifrån sig pennan och såg på henne. ”Cat”, sa han lågt.
”Varför har jag förts hit på det här sättet?”
Han reste sig och skickade bryskt i väg vakterna. ”Lämna oss.” Männen drog sig tillbaka. ”Du blev väl behandlad, hoppas jag”, sa han då de försvunnit, ”för jag gav noggranna instruktioner.” Så lade han märke till bandagen. ”Dina händer…”
Catelyn låtsades inte om den underförstådda frågan. ”Jag är inte van vid att bli hunsad som en tjänsteflicka”, sa hon iskallt. ”När du var pojke visste du åtminstone vad hövlighet var.”
”Jag har förargat dig. Det var aldrig min mening.” Han såg ångerköpt ut, och hans min väckte starka minnen hos Catelyn. Han hade varit ett knipslugt barn, men efter sina ofog hade han alltid sett ångerköpt ut; det var en förmåga han hade. Åren hade inte förändrat honom särskilt mycket. Petyr hade varit en liten pojke, och han hade vuxit upp till en liten man, några centimeter kortare än Catelyn, kvick och smärt med de skarpa drag hon mindes och samma skrattande grågröna ögon. Nu hade han ett litet pipskägg och strimmor av silver i det mörka håret trots att han ännu inte fyllt trettio. De stod bra mot härmfågeln i silver som höll ihop manteln, för redan som barn hade han älskat silver.