JON
Borggården genljöd av svärdssång.
Svetten droppade iskall nedför bröstet på Jon under svart ylle, härdat läder och ringbrynja medan han gick till anfall. Grenn försvarade sig klumpigt och snubblade baklänges. Då den andre pojken höjde svärdet gjorde Jon en framstöt mot hans ben som fick honom att vackla. Jon parerade Grenns hugg och gjorde en buckla i hans hjälm. När Grenn försökte sig på en sidosving svepte Jon hans klinga åt sidan och körde sin pansarklädda underarm i bröstet på honom. Grenn tappade fotfästet och satte sig med en hård duns i snön. Jon slog svärdet ur handen på honom med ett slag mot handleden som fick honom att skrika till av smärta.
”Det räcker!” Ser Alliser Törne hade en röst med en egg som valyriskt stål.
Grenn höll om sin hand. ”Oäktingen krossade handen på mig.”
”Oäktingen skar av knäsenan på dig, klöv din tomma skalle och högg av dig handen, eller skulle ha gjort det om de här klingorna vore skarpa vapen. Som tur är för er behöver nattens väktare både stalldrängar och gränsjägare.” Ser Alliser gjorde en gest mot Jeren och Paddan. ”Se till att få Uroxen på fötter, för han har en begravning att ordna.”
Jon tog av sig hjälmen samtidigt som de andra pojkarna drog upp Grenn på benen. Den kyliga morgonluften kändes skön mot ansiktet, och han lutade sig mot svärdet, drog ett djupt andetag och tillät sig att för ett kort ögonblick njuta av segerns sötma.
”Det där är ett långsvärd och inte en gammal mans käpp”, påpekade ser Alliser skarpt. ”Har ni ont i benen, lord Snö?”
Jon avskydde det namnet, den hånfulla titeln som ser Alliser hängt på honom första dagen han kom till vapenövningen. Pojkarna hade snabbt snappat upp det och nu hörde han det överallt. Han stack långsvärdet i skidan. ”Nej”, svarade han.
Törne kom stegande emot honom och det frasade svagt om det hårda, svarta lädret då han rörde sig. Det var en mager och hård man på femtio år med grått i det svarta håret och ögon som skärvor av onyx. ”Fram med sanningen”, befallde han.
”Jag är trött”, medgav Jon. Det tunga långsvärdet fick det att värka i armen och nu när striden var över började han känna av sina blessyrer.
”Du är helt enkelt svag.”
”Jag vann.”
”Nej, Uroxen förlorade.”
En av de andra pojkarna flinade, men Jon visste bättre än att ge svar på tal. Han hade slagit alla som ser Alliser skickat mot honom, men det hade han inte vunnit något på, för vapenmästaren hade bara hånfulla ord att komma med. Törne hatade honom, det hade Jon förstått, fast han hatade de andra pojkarna ännu mer.
”Det var allt för i dag”, talade Törne om för dem, ”för jag klarar inte av hur mycket inkompetens som helst på en och samma dag. Om vålnaderna någonsin går till anfall mot oss hoppas jag de har bågskyttar, för ni duger inte till något annat är pilmat.”
Jon följde efter de andra tillbaka till rustkammaren, och han gick för sig själv. Det gjorde han ofta här. Det var nästan tjugo pojkar i gruppen han övade med, men det fanns ingen han kunde kalla sin vän. De flesta var två eller tre år äldre än han, och ändå var ingen av dem ens hälften så duktig som Robb. Dareon var snabb men rädd för att bli träffad, Pyp använde svärdet som en dolk, Jeren var svag som en flicka och Grenn långsam och klumpig. Halders hugg var brutalt hårda, men han lämnade garden helt öppen. Ju mer Jon umgicks med dem, desto mer föraktade han dem.
Inne i rustkammaren hängde Jon upp svärdet och skidan på en krok i stenväggen utan att bry sig om de andra runt omkring honom. Metodiskt började han skala av sig ringbrynjan, byxorna och jackan i läder och de svettdrypande ylleplaggen. Stora kolstycken brann i fyrfat av järn i bägge ändarna av det långa rummet, men ändå huttrade Jon. Han frös alltid här, och om några år skulle han ha glömt hur det kändes att vara varm.
Tröttheten övermannade honom plötsligt då han drog på sig de grova svarta kläderna som var deras vardagsdräkt här. Han sjönk ner på bänken och fingrarna fumlade med spännet i manteln. Så kallt, tänkte han och mindes de varma salarna på Vinterhed där hett vatten rann genom murarna som blod genom en mans kropp. Det fanns inte mycket värme i Svarta slottet, för murarna var kalla här och människorna ännu kallare.
Ingen hade talat om för honom att nattens väktare skulle vara så här, ingen utom Tyrion Lannister. Dvärgen hade berättat sanningen för honom på vägen norrut, men då hade det varit för sent. Jon undrade om fadern vetat hur det var på muren. Det måste han ha gjort, tänkte han, och den tanken gjorde det ännu värre.
Till och med farbrodern hade övergett honom på det här kalla stället vid världens ände, för här uppe hade den hjärtlige Benjen Stark blivit en helt annan människa. Han var kapten och tillbringade sina dagar och kvällar tillsammans med lord Mormont, slottets kommendant, och mäster Aemon och de andra höga officerarna medan Jon var hänvisad till ser Alliser Törnes allt annat än vänliga nypor.
Tre dagar efter deras ankomst hade Jon fått höra att Benjen Stark skulle anföra ett halvdussin män på ett spaningsuppdrag i spökskogen. Den kvällen sökte han upp farbrodern i den väldiga timrade kantinen och bönföll honom att få följa med. Benjen vägrade blankt. ”Det här är inte Vinterhed”, förklarade han medan han skar köttet med gaffel och dolk, ”och på muren får en man bara vad han förtjänar. Du är ingen gränsjägare, Jon, utan en grön pojke som fortfarande doftar sommar.”
Jon var dum nog att säga emot. ”Jag blir femton på min namndag”, protesterade han, ”och då är jag nästan vuxen.”
Benjen Stark betraktade honom bistert. ”Du är bara en pojke och det kommer du att förbli ända tills ser Alliser säger att du är mogen att bli en i nattens väktare. Om du trodde att ditt Starkblod skulle ge dig några favörer hade du fel, för vi glömmer våra gamla familjer när vi svär eden. Din far kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, men dessa är mina bröder nu.” Han gjorde en gest med dolken mot de hårda, kalla männen i svart runt omkring dem.
Jon steg upp i gryningen påföljande dag för att se farbrodern ge sig av. En av gränsjägarna, en stor ful man, sjöng en oanständig sång medan han sadlade sin ponny och det ångade om andedräkten i den kalla morgonluften. Ben Stark log då han hörde honom, men han hade inget leende för sin brorson. ”Hur många gånger måste jag säga nej, Jon? Vi får prata mer när jag kommer tillbaka.”
Då Jon såg farbrodern leda in hästen i tunneln mindes han vad Tyrion Lannister sagt på kungsvägen, och han föreställde sig Ben Stark ligga död medan hans blod färgade snön röd. Tanken fick honom att må illa. Vad tog det åt honom? Efteråt sökte han upp Gast i sin ensamma cell och begravde ansiktet i vargens tjocka, vita päls.
Om han måste vara ensam skulle han göra ensamheten till sin rustning. Svarta slottet hade ingen gudaskog, bara ett litet kapell och en alkoholiserad kaplan, men Jon förmådde inte be till några gudar, vare sig gamla eller nya. Om de fanns, tänkte han, var de lika grymma och oförsonliga som vintern.
Han saknade sina riktiga bröder: lille Rickon som med strålande ögon bad om sötsaker; Robb, hans rival och bäste vän och ständige följeslagare; Bran, envis och nyfiken, som alltid ville vara med på allt Jon och Robb gjorde. Han saknade flickorna också, till och med Sansa, som aldrig kallade honom något annat än ”min halvbror” sedan hon blev gammal nog att förstå vad oäkting var för något. Och Arya…han saknade henne ännu mer än Robb, den magra flickungen med skrapade knän, rufsigt hår och sönderrivna kläder, så vild och egensinnig. Arya tycktes aldrig passa in, lika lite som han hade gjort…och ändå kunde hon alltid få Jon att le. Han kunde ge vad som helst för att få vara tillsammans med henne nu, rufsa om henne i håret igen och se henne göra en grimas, och höra henne avsluta en mening tillsammans med honom.