”Du krossade handleden på mig, oäkting.”
Jon höjde blicken då han hörde den surmulna rösten. Grenn stod framför honom med sin tjocka nacke och sitt röda ansikte och bakom sig hade han tre av sina vänner. Han kände Todder, en kort ful pojke med otrevlig röst, som alla rekryterna kallade Paddan. De andra två var de som Yoren haft med sig norrut, mindes Jon, våldtäktsmännen som blivit tillfångatagna nere på Fingrarna. Han hade glömt vad de hette, och han pratade nästan aldrig med dem om han kunde undvika det. De var brutala översittare utan ett uns hederskänsla.
Jon reste sig. ”Jag kan krossa den andra också om du ber snällt.” Grenn var sexton och huvudet längre än Jon. Alla fyra var större än han, men det skrämde honom inte, för han hade besegrat varenda en av dem på borggården.
”Nu ska vi krossa dig”, morrade en av våldtäktsmännen.
”Försök bara.” Jon sträckte sig efter svärdet, men en av dem fick tag i hans arm och vred om den bakom ryggen på honom.
”Du får oss att verka värdelösa”, klagade Paddan.
”Det var du redan innan jag träffade dig”, fnös Jon. Pojken som höll i hans arm ryckte till hårt uppåt och ett hugg av smärta sköt genom kroppen, men Jon visade inte med en min hur ont det gjorde.
Paddan tog ett steg närmare. ”Den unge lorden har tydligen en mun att prata med”, sa han. Han hade grisögon, små och glittrande. ”Är det din mors mun, oäkting? Vem var hon, någon sköka? Tala om vad hon hette, för jag har kanske haft henne några gånger.” Han skrattade.
Jon vred sig som en ål och körde av alla krafter hälen i skenbenet på pojken som höll i honom. Det hördes ett plötsligt skrik av smärta och han var fri. Han flög på Paddan, knuffade honom bakåt över bänken och landade på hans bröst med båda händerna om strupen medan han dunkade hans huvud mot den hårt packade jorden.
De två från Fingrarna drog bort honom och kastade omkull honom på marken. Grenn började sparka honom, och Jon försökte rulla bort från sparkarna då en dundrande röst skar genom halvdunklet i rustkammaren. ”SLUTA! GENAST!”
Jon kravlade sig upp på benen. Donal Noye blängde ilsket på dem. ”Det är på borggården ni ska slåss”, röt rustmästaren. ”Håll era gräl utanför min rustkammare, annars ska jag göra dem till mina gräl, och det skulle ni inte gilla.”
Paddan satt på golvet och kände försiktigt på bakhuvudet, och när han tog bort fingrarna var de blodiga. ”Han försökte döda mig.”
”Det är sant. Jag såg det”, insköt den ene av våldtäktsmännen.
”Han krossade min handled”, klagade Grenn och höll fram den för att Noye skulle titta på den.
Rustmästaren gav den skadade handleden en flyktig blick. ”En skråma. Kanske en stukning. Mäster Aemon ger dig en salva. Följ med honom, Todder, för ditt huvud behöver ses om. Resten av er går tillbaka till cellerna. Nej, inte du Snö, du stannar.”
Jon sjönk tungt ner på den långa träbänken medan de andra gick därifrån och han var helt omedveten om deras blickar, de tysta löftena om framtida vedergällning. Det dunkade i armen.
”Nattens väktare behöver varenda man som går att få tag i”, började Donal Noye då de blev ensamma, ”även män som Paddan, och du vinner ingen ära genom att döda honom.”
Jons ilska flammade upp. ”Han sa att min mor var…”
”…en sköka. Jag hörde honom. Än sen?”
”Lord Eddard Stark var inte en man som låg med skökor”, sa Jon iskallt. ”Hans heder…”
”…hindrade honom inte från att bli far till en oäkting.”
Jon var ursinnig. ”Får jag gå nu?”
”Du får gå när jag säger till.”
Jon stirrade trumpet på röken som steg upp från fyrfatet tills Noye tog honom under hakan och med tjocka fingrar vred runt hans huvud. ”Titta på mig när jag talar till dig, pojk.”
Jon tittade. Rustmästaren hade en bröstkorg som en ölkagge och stor mage. Näsan var platt och bred och han tycktes alltid behöva raka sig. Vänsterarmen på den svarta ylletunikan var fastsatt vid axeln med en silverbrosch i form av ett långsvärd. ”Ord gör inte din mor till en sköka. Hon var vad hon var, och inget Paddan säger kan förändra den saken. Vet du, vi har män på muren vars mödrar var skökor.”
Inte min mor, tänkte Jon envist. Han kände inte till någonting om sin mor, för Eddard Stark vägrade att tala om henne. Ändå drömde han om henne ibland, så ofta att han nästan kunde se hennes ansikte. I hans drömmar var hon vacker och högättad och hennes ögon var snälla.
”Du tror att du har haft en hård uppväxt som varit en hög lords oäkting”, återtog rustmästaren. ”Den där pojken Jeren är en kaplans horunge och Cotter Pyke är den utomäktenskaplige sonen till en värdshusflicka. Nu är han befälhavare på Östvakten vid havet.”
”Det struntar jag i”, muttrade Jon. ”Jag struntar i dem och jag struntar i er och Törne och Benjen Stark och alltihop. Jag avskyr det här stället, för det är så…det är kallt.”
”Ja, kallt och hårt och fult, det är vad både muren och männen som bevakar den är. Inte alls som i historierna som din amma berättade för dig. Skit i historierna och skit i din amma. Det är så här det är, och du ska vara här resten av livet, precis som alla vi andra.”
”Livet”, upprepade Jon bittert. Rustmästaren kunde tala om livet, för han hade haft sitt och inte tagit den svarta dräkten förrän han förlorade ena armen under belägringen av Stormens ände. Innan dess var han smed åt Stannis Baratheon, kungens bror. Han hade sett de sju konungarikena från den ena änden till den andra, han hade festat och horat och kämpat i hundratalet strider. Det påstods att det var Donal Noye som smitt kung Roberts stridsklubba, den som slog ihjäl Rhaegar Targaryen i slaget vid Treudden. Han hade gjort allt som Jon aldrig skulle få göra, och när han var gammal, en bra bit över trettio, hade han fått ett våldsamt hugg av en yxa. Såret hade blivit infekterat och han hade fått kallbrand, och till slut blev man tvungen att amputera armen. Först då, när Donal Noye var krympling, hade han kommit till muren, när hans liv nästan var över.
”Ja, livet”, instämde Noye. ”Långt eller kort, och det beror helt på dig själv, Snö, för om du fortsätter på den här vägen kommer någon av dina bröder att skära halsen av dig en natt.”
”De är inte mina bröder”, fräste Jon, ”och de hatar mig för att jag är bättre än de.”
”Nej, de hatar dig för att du uppträder som om du vore bättre än de. De tittar på dig och ser en oäkting som är uppfostrad på ett slott och som tror att han är en ung lord.” Rustmästaren lutade sig närmare. ”Du är ingen lord, kom ihåg det. Du är en Snö, inte en Stark, och du är oäkting och översittare.”
”Översittare?” Jon satte nästan ordet i halsen. Anklagelsen var så orättvis att den fick honom att tappa andan. ”Det var de som gav sig på mig. Fyra stycken.”
”Fyra stycken som du har förödmjukat på borggården. Fyra stycken som förmodligen är rädda för dig. Jag har sett dig slåss, och det är inte övning för dig. Om man gav dig ett svärd med vass egg skulle de vara dött kött vid det här laget. Du vet det, jag vet det och de vet det. Du lämnar ingenting kvar åt dem och du skämmer ut dem. Är du stolt över det?”
Jon tvekade. Han kände sig stolt när han vann, och varför skulle han inte göra det? Men rustmästaren tog även det ifrån honom och fick det att låta som om han gjorde något fel. ”De är äldre än jag allihop”, försökte han försvara sig.