”Nej”, svarade Dany undergivet.
Brodern log. ”Bra.” Han rörde nästan tillgivet vid hennes hår. ”När de skriver historien om min regeringstid, söta syster, kommer de att säga att den började i kväll.”
Då han gått sin väg gick Dany fram till fönstret och tittade längtansfullt ut över vattnet i bukten. De fyrkantiga tegeltornen i Pentos avtecknade sig som svarta silhuetter mot den nedgående solen. Dany kunde höra de röda prästerna sjunga medan de tände sina kvällseldar och de glada skriken från trashankarna som lekte utanför residensets murar. För ett ögonblick önskade hon att hon fick vara där ute tillsammans med barnen, barfota och andfådd och klädd i trasor, utan förflutet och utan framtid, och utan någon fest att gå på i khal Drogos palats.
Någonstans bortom solnedgången, på andra sidan Smala havet, låg ett land med gröna kullar och blommande slätter och stora brusande floder där torn av mörk sten reste sig bland magnifika blågrå berg och riddare i rustning red ut i strid under sina lorders baner. Dothrakierna kallade det landet Rhaesh andahli, Andalernas land. I de fria städerna talade de om Västeros och Solnedgångens kungariken. Hennes bror hade ett enklare namn, han kallade det ”vårt land”. Orden var som en bön för honom, och om han upprepade dem tillräckligt ofta skulle gudarna höra honom. ”Vårt av blodets rätt, fråntaget oss genom förräderi, men fortfarande vårt, vårt för evigt. Man bör inte stjäla från draken, å nej, för draken minns.”
Och kanske mindes draken, men det gjorde inte Dany. Hon hade aldrig sett det här landet som brodern sa var deras, riket på andra sidan Smala havet, och platserna han talade om — Casterlyklippan och Örnnästet, Höggården och Arryndalen, Dornien och Ansiktenas ö — var bara ord för henne. Viserys hade varit en pojke på åtta då de flydde från Kungshamn för att undkomma troninkräktarens annalkande arméer, men Daenerys hade bara varit ett litet foster i deras mors mage.
Ändå kunde Dany ibland föreställa sig hur det varit, för så ofta hade brodern berättat historien för henne. Flykten mitt i natten till Draksten medan månskenet lyste på skeppets svarta segel. Hennes bror Rhaegar hade kämpat mot troninkräktaren i Treuddens blodiga vatten och dött för kvinnan han älskade. Plundringen av Kungshamn av dem som Viserys kallade troninkräktarens lakejer, lorderna Lannister och Stark. Prinsessan Elia av Dornien som bad om nåd då Rhaegars arvinge slets från bröstet och mördades inför hennes ögon. De glänsande skallarna på de sista drakarna som oseende stirrade ner från stenväggarna i tronsalen medan kungamördaren slet upp faderns strupe med ett gyllene svärd.
Hon föddes på Draksten nio månader efter flykten medan en rasande sommarstorm hotade att slita sönder fästningen. Det berättades att den stormen var fasansfull. Huset Targaryens flotta krossades där den låg för ankar vid ön och enorma stenblock slets loss från bröstvärnet och slungades ner i Smala havets upprörda vatten. Modern hade dött då hon födde Daenerys, och det hade Viserys aldrig förlåtit henne.
Hon kom inte ihåg Draksten heller. De hade flytt igen, alldeles innan troninkräktarens bror avseglade med sin nybyggda flotta. Vid det laget var det bara Draksten, deras hus urgamla säte, som återstod av de sju konungarikena som en gång varit deras, och de skulle inte få ha det kvar länge till. Garnisonen hade varit beredd att sälja dem till troninkräktaren, men en kväll hade ser Willem Darry och fyra lojala män brutit sig in i barnkammaren och fört bort dem bägge två tillsammans med hennes amma och i skydd av mörkret avseglat till tryggheten på kusten vid Braavos.
Hon mindes vagt ser Willem, en stor grå björn till karl som halvblind vrålade ut order från sjuksängen. Tjänarna hade varit livrädda för honom, men han hade alltid varit snäll mot Dany. Han kallade henne ”lilla prinsessa” eller ”ers höghet”, och hans händer var mjuka som gammalt läder. Men han lämnade aldrig sängen och lukten av sjukdom klibbade fast vid honom dag och natt, en varm, fuktig och sötaktigt äcklig odör. Det var då de bodde i Braavos, i det stora huset med den röda dörren. Dany hade sitt eget rum där med ett citronträd utanför fönstret. Då ser Willem dog stal tjänarna den lilla summa pengar de hade kvar och strax därefter hade de blivit utkastade ur det stora huset. Dany hade gråtit då den röda dörren för alltid stängdes bakom dem.
Ända sedan dess hade de flackat omkring, från Braavos till Myr, från Myr till Tyrosh och vidare till Qohor och Volantis och Lys, och aldrig stannat länge på en och samma plats. Brodern vägrade att göra det, för han hävdade att troninkräktarens lejda mördare var dem i hälarna även om Dany aldrig hade sett någon.
Till en början hade guvernörerna och styresmännen och de rika handelsmännen med glädje välkomnat de sista av ätten Targaryen till sina hem, men allt eftersom åren gick och troninkräktaren fortsatte att sitta kvar på järntronen stängdes dörrarna för dem och de fick leva i fattigdom. De hade varit tvungna att sälja sina sista skatter för många år sedan, och nu var till och med pengarna de fått för moderns krona slut. I gränderna och på vinstugorna i Pentos kallade de hennes bror ”tiggarkungen”, och Dany ville helst inte veta vad de kallade henne.
”En dag kommer vi att få tillbaka alltihop, söta syster”, brukade han lova, och ibland darrade hans händer då han talade om det. ”Juvelerna och sidentygerna, Draksten och Kungshamn, järntronen och de sju konungarikena, allt har de tagit ifrån oss, men vi ska ta tillbaka det.” Viserys levde för den dagen. Det enda Daenerys ville ha tillbaka var det stora huset med den röda dörren, citronträdet utanför fönstret och den barndom hon aldrig fått uppleva.
Det hördes en svag knackning på dörren. ”Kom in”, ropade Dany och vände sig bort från fönstret. Illyrios tjänare steg in, bugade och tog itu med sina göromål. De var slavar, en gåva från en av guvernörens många vänner bland dothrakierna. Det fanns inget slaveri i den fria staden Pentos, men ändå var de slavar. Den gamla kvinnan var liten och grå som en mus och sa aldrig ett ord, men flickan pratade desto mer. Hon var Illyrios favorit, en ljushårig, blåögd tös på sexton år som pladdrade oavbrutet medan hon arbetade.
De fyllde hennes badkar med hett vatten som burits upp från köket och parfymerade det med väldoftande oljor. Flickan drog den grova bomullstunikan över Danys huvud och hjälpte henne ner i badet. Vattnet var skållhett, men Daenerys ryckte varken till eller skrek. Hon tyckte om hettan, för den fick henne att känna sig ren. Dessutom hade brodern ofta sagt att vattnet aldrig kunde bli för hett för en Targaryen. ”Vi är av drakens hus”, brukade han säga, ”och vi har elden i blodet.”
Under fullständig tystnad tvättade den gamla kvinnan hennes långa silverblonda hår och kammade försiktigt ut tovorna. Flickan skrubbade Dany på ryggen och tvättade hennes fötter medan hon talade om för henne vilken tur hon haft. ”Drogo är så rik att till och med hans slavar bär halsringar av guld. Hundra tusen man rider i hans khalasar, och hans palats i Vaes Dothrak har två hundra rum och dörrar av massivt silver.” Det var mer i samma stil, mycket mer, vilken stilig man khalen var, så lång och vild, orädd i strid, den bäste ryttaren som någonsin suttit på en häst, en baddare till bågskytt. Daenerys sa ingenting. Hon hade alltid förutsatt att hon skulle gifta sig med Viserys när hon blev tillräckligt gammal. I århundraden hade ätten Targaryen förmält broder med syster, ända sedan Aegon erövraren tagit båda sina systrar till brud. Linjen måste hållas ren, hade Viserys sagt tusentals gånger, för de hade kungligt blod, det gamla Valyriens gyllene blod, drakens blod. Drakarna parade sig inte med slätternas djur och ätten Targaryen blandade inte sitt blod med ringare människors blod, men nu planerade Viserys ändå att sälja henne till en främling, en barbar.