Читать онлайн "Karlsson på Taket" автора Линдгрен Астрид - RuLit - Страница 1

 
...
 
     


1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 « »

Выбрать главу
Загрузка...

Astrid Lindgren

Karlsson på Taket

Lillebror och Karlsson på Taket

1

Karlsson på Taket

Vid en alldeles vanlig gata i Stockholm i ett alldeles vanligt hus bor en alldeles vanlig familj, som heter Svanteson. Där finns en alldeles vanlig pappa och en alldeles vanlig mamma och tre alldeles vanliga barn, Bosse, Bettan och Lillebror.

— Jag är inte alls nån vanlig Lillebror, säger Lillebror. Men där ljuger han. Han är visst vanlig. Det finns så många pojkar som är sju år och har blå ögon och trubbnäsa och otvättade öron och byxor som jämt är sönder på knäna, så nog är Lillebror alldeles vanlig, den saken är säker.

Bosse är femton år och gillar fotboll och klarar sig dåligt i skolan, så han är alldeles vanlig han också, och Bettan är fjorton och har håret kammat i hästsvans precis som andra alldeles vanliga flickor.

Det finns bara en i hela huset som är ovanlig, och det är Karlsson på Taket. Han bor uppe på taket, Karlsson, och redan det är ju ganska ovanligt. Det kan väl vara olika på andra håll i världen, men i Stockholm händer det nästan aldrig att någon bor i ett särskilt litet hus uppe på taket. Men det gör i alla fall Karlsson. Han är en mycket liten och mycket trind och säker herre, och han kan flyga. I flygplan och helikoptrar kan alla människor flyga, men det är ingen mer än Karlsson som kan flyga alldeles själv. Karlsson vrider bara på en knapp som sitter ungefär mitt för Karlssons navel, och vips startar en finurlig liten motor, som han har på ryggen. Karlsson står stilla en stund, medan motorn går upp i varv. Och så — när motorn fått tillräcklig fart — så lyfter Karlsson och svävar i väg så fint och värdigt som en byråchef, om man nu kan tänka sig en byråchef med motor i ryggen.

Karlsson trivs väldigt bra i sitt lilla hus uppe på taket. Om kvällarna sitter han på sin farstutrappa och röker pipa och tittar på stjärnorna. Man ser förstås stjärnorna mycket bättre uppe på taket än någon annanstans i huset, så egentligen är det konstigt att inte fler människor bor på tak. Men hyresgästerna i huset vet inte om, att man kan bo på tak, de vet inte ens att Karlsson har sin stuga där uppe, för den ligger så väl gömd bakom den stora skorstenen. Och de flesta människor lägger förresten inte märke till sådana där små hus som Karlssons, om de också snavar över dem. Det var en gång en sotare, som fick syn på Karlssons hus just när han skulle sota skorstenen, och han blev verkligen ganska häpen.

— Egendomligt, sa han för sig själv, här ligger ett hus. Man skulle inte tro det, men här ligger faktiskt ett hus oppe på taket, hur det nu kan ha kommit hit.

Men sedan började han sota skorstenen och glömde alldeles bort huset och tänkte aldrig mer på det.

Det var nog roligt för Lillebror, att han blev bekant med Karlsson, för där Karlsson flög fram blev allting så äventyrligt och spännande. Kanske Karlsson också tyckte det var roligt att bli bekant med Lillebror, för hur det är, kan det väl inte vara så trevligt att bo alldeles ensam i ett hus utan att någon har en aning om det. Nog är det roligt, att någon ropar ’Hejsan hoppsan, Karlsson’, när man kommer flygande.

Så här gick det till, när Karlsson och Lillebror träffades.

Det var en av de där aviga dagarna, när det inte var ett dugg roligt att vara Lillebror. I vanliga fall var det rätt trevligt att vara Lillebror, för han var hela familjens älskling och kelgris, som alla skämde bort så mycket de orkade. Men en del dagar gick det avigt. Då fick man ovett av mamma, för att det var nya hål på byxorna, och Bettan sa ’Snyt dej, unge’, och pappa bråkade för att man inte kom hem i tid från skolan.

— Vad går du och driver på gatorna för, sa pappa. Driver på gatorna — pappa visste ju inte, att Lillebror hade mött en hund. En snäll, vacker hund som hade snusat på Lillebror och viftat med svansen och sett ut, som om han gärna ville bli Lillebrors egen hund.

Hade det bara berott på Lillebror, så skulle han ha fått bli det genast. Men nu var det så att pappa och mamma inte alls ville ha någon hund i huset. Och förresten dök där plötsligt upp en tant som skrek ’Ricki, kom hit’, och då förstod Lillebror att den aldrig kunde bli hans egen hund.

— Ser inte ut som man skulle få nån egen hund så länge man lever, sa Lillebror bittert den där dan, när allting var så avigt. Du, mamma, du har pappa, och Bosse och Bettan håller ihop jämt, men jag, jag har ingen.

— Älskade Lillebror, du har ju oss allihop, sa mamma.

— Det har jag väl inte visst det, sa Lillebror ännu bittrare, för det kändes plötsligt som om han inte hade någon i hela världen.

En sak hade han i alla fall. Han hade ett eget rum, och dit gick han in.

Det var en ljus och vacker vårkväll, och fönstret stod öppet. De vita gardinerna fläktade sakta fram och tillbaka precis som om de vinkade åt de små bleka stjärnorna där uppe på vårhimlen. Lillebror gick fram till fönstret och ställde sig att titta ut. Han tänkte på den där snälla hunden och undrade, vad den gjorde nu, om den kanske låg i en hundkorg i ett kök någonstans och om det kanske satt en pojke — en annan pojke än Lillebror — på golvet bredvid och klappade hans lurviga huvud och sa: ’Ricki, du är en fin hund.’

Lillebror suckade tungt. Då hörde han ett litet surr. Surret blev starkare, och rätt som det var kom en liten tjock farbror sakta flygande utanför fönstret. Det var Karlsson på Taket, men det visste ju inte Lillebror.

Karlsson kastade bara en lång blick på Lillebror, och så seglade han vidare. Han gjorde en liten tur över hustaket mitt emot, rundade skorstenen och styrde sedan tillbaka mot Lillebrors fönster. Han hade satt upp farten nu, och han visslade förbi Lillebror nästan som ett litet reaplan. Flera gånger visslade han förbi, och Lillebror stod där bara tyst och väntade och kände hur det kröp i magen av spänning, för det är ju inte var dag det flyger små tjocka farbröder utanför fönstret. Till sist saktade Karlsson in alldeles bredvid fönsterkarmen.

— Hejsan hoppsan, sa han. Får man slå sig ner ett slag?

— Ja, varsågod, sa Lillebror. Är det inte svårt att flyga så där, sa han sedan.

— Inte för mig, sa Karlsson viktigt. För mig är det inte alls svårt. För jag är världens bästa konstflygare. Men jag vill inte råda vilken hösäck som helst att försöka.

Lillebror kände på sig, att han själv nog var ’vilken hösäck som helst’ och bestämde sig tvärt för att inte försöka göra om Karlssons flygkonster.

— Vad heter du, sa Karlsson.

— Lillebror, sa Lillebror. Fast egentligen heter jag Svante Svanteson.

— Tänk, så olika det kan vara — jag, jag heter Karlsson, sa Karlsson. Bara Karlsson och ingenting annat. Hejsan hoppsan, Lillebror.

— Hejsan hoppsan, Karlsson, sa Lillebror.

— Hur gammal är du, frågade Karlsson.

— Sju år, sa Lillebror.

— Bra. Fortsätt med det, sa Karlsson.

Han satte raskt ett av sina feta små ben över Lillebrors fönsterkarm och klev in i rummet.

— Hur gammal är du då, frågade Lillebror, för han tyckte att Karlsson verkade bra nog barnslig för att vara en farbror.

— Hur gammal jag är, sa Karlsson. Jag är en man i mina bästa år, det är det enda jag kan säga.

Lillebror visste inte riktigt vad det betydde — att vara en man i sina bästa år. Han undrade, om han kanske själv också var en man i sina bästa år, utan att han själv visste om det, och han frågade försiktigt:

— Vilka år är det som är bäst?

— Alla, sa Karlsson belåtet. Åtminstone när det gäller mig. Jag är en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år, sa han.

Sedan plockade han fram Lillebrors ångmaskin, som stod på bokhyllan.

— Ska vi sätta igång den här, föreslog han.

— Det får jag inte för pappa, sa Lillebror. Antingen pappa eller Bosse måste vara med, när jag kör med den.

     

 

2011 - 2018