Mikael scannade in bilderna, men visste redan att de inte skulle tillföra något. Han packade ihop kartongen igen och åt en smörgås medan han funderade. Vid tretiden gick han upp till Anna Nygren.
”Jag undrar om Henrik har fler fotoalbum än de som ingår i hans forskning om Harriet?”
”Ja, Henrik har ju alltid varit fotointresserad, ända sedan han var ung, har jag förstått. Han har många album uppe i arbetsrummet.”
”Kan du visa mig?”
Anna Nygren tvekade. Det var en sak att lämna ut nyckeln till gravkapellet — där styrde i vilket fall Gud — och en helt annan att släppa in Mikael i Henriks Vangers arbetsrum. Där styrde nämligen Guds överordnade. Mikael föreslog att Anna skulle ringa till Dirch Frode om hon var tveksam. Till sist gick hon motvilligt med på att släppa in Mikael. Ungefär en hyllmeter längst nere vid golvet bestod enbart av pärmar fyllda med fotografier. Mikael satte sig vid Henriks arbetsbord och slog upp det första albumet.
Henrik Vanger hade sparat alla möjliga familjebilder. Många var uppenbarligen från långt före hans tid. Några av de äldsta bilderna var daterade till 1870-talet och visade barska män och strama kvinnor. Där fanns bilder på Henriks föräldrar och andra släktingar. En bild visade hur Henriks pappa firade midsommar med goda vänner i Sandhamn 1906. En annan Sandhamnsbild visade Fredrik Vanger och hans fru Ulrika tillsammans med Anders Zorn och Albert Engström vid ett bord med öppnade buteljer. Han hittade en tonårig kostymklädd Henrik Vanger på cykel. Andra bilder visade människor på fabriksgolv och i direktionsrum. Han hittade sjökapten Oskar Granath som mitt under brinnande krig hade transporterat Henrik och hans älskade Edith Lobach till säkerheten i Karlskrona.
Anna kom upp med en kopp kaffe till honom. Han tackade. Han kom fram till modern tid och bläddrade förbi bilder som visade Henrik Vanger i sin krafts dagar då han invigde fabriker eller skakade hand med Tage Erlander. En bild från tidigt 60-tal visade Henrik och Marcus Wallenberg. De två kapitalisterna stirrade bistert på varandra och uppenbarligen rådde ingen större kärlek dem emellan.
Han bläddrade framåt och stannade plötsligt på ett uppslag där Henrik hade skrivit Familjeråd 1966 med blyerts. Två färgbilder visade herrar som pratade och rökte cigarr. Mikael kände igen Henrik, Harald, Greger och flera av de manliga ingiftena i Johan Vangers gren av familjen. Två bilder visade middagen, där ett fyrtiotal män och kvinnor satt till bords och tittade in i kameran. Mikael insåg plötsligt att bilderna var tagna efter att dramatiken på bron var över men innan någon var medveten om att Harriet hade försvunnit. Han studerade deras ansikten. Det här var den middag som hon skulle ha varit med på. Visste någon av herrarna redan att hon var borta? Bilderna gav inget svar.
Sedan satte Mikael plötsligt kaffet i vrångstrupen. Han hostade och satte sig häftigt upp i stolen.
Vid bordets bortre kortsida satt Cecilia Vanger i sin ljusa klänning och log in i kameran. Bredvid henne satt en annan blond kvinna med långt hår och en identisk ljus klänning. De var så lika att de hade kunnat vara tvillingar. Och plötsligt föll pusselbiten på plats. Det var inte Cecilia Vanger som hade stått i Harriets fönster — det var hennes två år yngre syster Anita, nu bosatt i London.
Vad var det Lisbeth hade sagt? Cecilia Vanger syns på många bilder. Hon tycks röra sig fram och tillbaka mellan olika grupper. Inte alls. Det var två personer och av en slump hade de aldrig fastnat på samma bildruta. På de svartvita distansbilderna hade de sett identiska ut. Henrik hade förmodligen hela tiden sett skillnad på systrarna, men för Mikael och Lisbeth hade de varit så snarlika att de hade utgått från att de var samma person. Och ingen hade påtalat misstaget eftersom de aldrig hade tänkt på att ställa frågan.
Mikael vände blad och kände hur håren i nacken reste sig. Det var som om en kall vindpust dragit genom rummet.
Det var bilder tagna nästa dag, då sökandet efter Harriet hade inletts. En ung kriminalinspektör Gustaf Morell gav instruktioner till en klunga med två uniformerade poliser och ett tiotal män i stövlar som just skulle ge sig ut på skallgång. Henrik Vanger hade knälång regnjacka och kortbrättad engelsk hatt.
Längst till vänster i bild fanns en ung, aningen rundnätt man med ljust halvlångt hår. Han hade en mörk täckjacka med ett rött fält i axelhöjd. Bilden var skarp. Mikael kände omedelbart igen honom, men tog för säkerhets skull ut bilden och gick ned till Anna Nygren och frågade om hon kände igen honom.
”Jo visst, det där är Martin. Han är väl ungefär arton år på bilden.”
Lisbeth Salander plöjde i kronologisk ordning årgång efter årgång av pressklipp om Vangerkoncernen. Hon började 1949 och arbetade sig framåt. Problemet var att klipparkivet var gigantiskt. Koncernen nämndes i media i stort sett varje dag under den aktuella perioden — inte enbart i riksmedia utan framför allt i lokalpressen. Det var ekonomianalyser, fackföreningar, förhandlingar och hot om varsel, fabriksöppningar och fabriksnedläggningar, årsbokslut, byte av direktörer, nya varor som introducerades… det var en ström av nyheter. Klick. Klick. Klick. Hennes hjärna gick på högvarv när hon fokuserade och tog in informationen i ett gulnat klipp.
Efter någon timme fick hon en idé. Hon vände sig till arkivchefen Bodil Lindgren och frågade om det fanns någon översikt över var Vangerkoncernen hade fabriker eller företag på 1950- och 1960-talet.
Bodil Lindgren betraktade Lisbeth Salander med påtaglig misstänksamhet och kyla. Hon var inte alls förtjust i att en vilt främmande människa fått lov att tränga sig in i de allra heligaste av koncernens arkiv och titta på vilka papper hon behagade. Och dessutom en flicka som såg ut som en femtonårig galen anarkist. Men Dirch Frode hade gett henne instruktioner som inte kunde misstolkas. Lisbeth Salander skulle få titta på allt hon pekade på. Och det var bråttom. Hon hämtade tryckta årsredovisningar från de år som Lisbeth efterfrågade; varje årsredovisning innehöll en karta över koncernens utposter runt om i Sverige.
Lisbeth kastade en blick på kartan och noterade att koncernen hade många fabriker, kontor och försäljningsställen. Hon konstaterade att på varje plats där ett mord begåtts fanns också en röd punkt, ibland flera punkter, som markerade Vangerkoncernen.
Den första kopplingen fick hon 1957. Rakel Lunde, Landskrona, hittades död dagen efter att företaget V C Bygg hade rott hem en stororder på åtskilliga miljoner för bygget av en ny centrumanläggning på orten. V C stod för Vanger Carlén Bygg, och ingick i Vangerkoncernen. Lokaltidningen hade intervjuat Gottfried Vanger, som kommit ned för att underteckna kontraktet.
Lisbeth mindes något hon läst i den gulnade polisutredningen i landsarkivet i Landskrona. Rakel Lunde, spåtant på fritiden, var städerska. Hon hade arbetat på V C Bygg.
Klockan sju på kvällen hade Mikael ringt Lisbeth ett dussin gånger och lika många gånger konstaterat att hennes mobil var avstängd. Hon ville inte bli avbruten när hon plöjde arkivet.
Han vandrade rastlöst fram och tillbaka i stugan. Han hade plockat fram Henriks anteckningar om Martin Vangers förehavanden vid Harriets försvinnande.
Martin Vanger läste sista året på gymnasiet i Uppsala 1966. Uppsala. Lena Andersson, sjuttonårig gymnasist. Huvudet skilt från istret.
Henrik hade nämnt det vid något tillfälle men Mikael var tvungen att konsultera sina anteckningar för att hitta passagen. Martin hade varit en inbunden pojke. De hade varit oroliga för honom. När hans pappa drunknade hade Isabella beslutat att skicka honom till Uppsala — ett miljöombyte där han inackorderades hos Harald Vanger. Harald och Martin? Det kändes inte riktigt rätt.