Mikael gick långsamt in i huset. Passagen ledde till hallen mot köket, men innan han var framme hejdade Martin Vanger honom med en lätt hand på hans axel.
”Nej, inte så långt. Till höger där. Öppna sidodörren.”
Källaren. När Mikael var halvvägs ned för källartrappen vred Martin Vanger om en strömbrytare och lampor tändes. Till höger fanns pannrummet. Rakt fram kände Mikael doften av tvättmedel. Martin Vanger styrde honom till vänster, in i ett förrådsrum med gamla möbler och kartonger. Längst in fanns ytterligare en dörr. En säkerhetsdörr i stål med sjutillhållarlås.
”Här”, sa Martin Vanger och kastade en nyckelknippa till Mikael. ”Öppna.”
Mikael öppnade dörren.
”Det finns en strömbrytare till vänster.”
Mikael hade öppnat dörren till helvetet.
Vid niotiden gick Lisbeth och köpte kaffe och en inplastad smörgås från en Selectamaskin i korridoren utanför arkivet. Hon fortsatte att bläddra i gamla papper och fokuserade på att hitta något spår av Gottfried Vanger i Kalmar 1954. Hon misslyckades.
Hon funderade på att ringa Mikael, men beslutade sig för att gå igenom personaltidningarna också innan hon gjorde kväll.
Rummet var ungefär 5 x 10 meter stort. Mikael antog att det geografiskt låg längs husets norra kortsida.
Martin Vanger hade inrett sin privata tortyrkammare med omsorg. Till vänster kedjor, metallöglor i taket och golvet, ett bord med läderremmar där han kunde spänna fast sina offer. Och så videoutrustning. En inspelningsstudio. Längst ned i rummet fanns en stålbur där hans gäster kunde hållas inspärrade en längre tid. Till höger om dörren säng och en TV-hörna. I en hylla kunde Mikael se en mängd videofilmer.
Så fort de kom in i rummet riktade Martin Vanger pistolen mot Mikael och beordrade honom att lägga sig på mage på golvet. Mikael vägrade.
”Okej”, sa Martin Vanger. ”Då skjuter jag dig i knäskålen.”
Han siktade. Mikael kapitulerade. Han hade inget val.
Han hade hoppats att Martin skulle släppa vaksamheten en tiondels sekund — han visste att han skulle vinna vilket slagsmål som helst mot Martin Vanger. Han hade haft en vag chans i passagen en trappa upp när Martin lade sin hand på hans axel, men han hade tvekat. Därefter hade Martin inte kommit i närheten av honom. Utan knäskål skulle han vara chanslös. Han lade sig på golvet.
Martin närmade sig bakifrån och sa åt Mikael att lägga händerna på ryggen. Han låste dem med handbojor. Sedan sparkade han Mikael i skrevet och överöste honom med våldsamma slag.
Vad som hände därefter framstod som en mardröm. Martin Vanger pendlade mellan rationalitet och sinnessjukdom. Stundtals var han till synes lugn. I nästa stund gick han fram och tillbaka i källaren som ett djur i en bur. Han sparkade Mikael flera gånger. Allt Mikael kunde göra var att försöka skydda huvudet och ta emot smällarna med kroppens mjukdelar. Efter några minuter värkte Mikaels kropp från ett dussin blessyrer.
Under den första halvtimmen sa Martin inte ett ord och var inte kommunicerbar. Därefter tycktes han lugna sig. Han hämtade en kedja och trädde den runt Mikaels hals och låste fast honom med ett hänglås vid en ögla i golvet. Han lämnade Mikael ensam i en dryg kvart. Då han återkom hade han med sig en literflaska bordsvatten. Han slog sig ned på en stol och betraktade Mikael medan han drack.
”Kan jag få lite vatten?” frågade Mikael.
Martin Vanger böjde sig ned och lät honom frikostigt dricka ur flaskan. Mikael svalde girigt.
”Tack.”
”Ständigt lika artig, Kalle Blomkvist.”
”Varför alla sparkar?” frågade Mikael.
”Därför att du gör mig så arg. Du förtjänar att bestraffas. Varför åkte du inte bara hem? Du behövdes på Millennium. Jag menade allvar — vi kunde ha gjort det till en stor tidning. Vi kunde ha jobbat ihop i många år.”
Mikael gjorde en grimas och försökte lägga kroppen i en bekvämare ställning. Han var försvarslös. Allt han hade var sin röst.
”Jag antar att du menar att den chansen är förbi”, sa Mikael.
Martin Vanger skrattade.
”Jag är ledsen, Mikael. Men du förstår naturligtvis att du kommer att dö härnere.”
Mikael nickade.
”Hur fan kom ni på mig, du och det där anorektiska spöket som du drog in i det här?”
”Du ljög om vad du gjorde den dag då Harriet försvann. Jag kan bevisa att du var i Hedestad vid Barnens dag-tåget. Du blev fotograferad när du stod och tittade på Harriet.”
”Var det därför du åkte till Norsjö?”
”Ja, för att hämta bilden. Den togs av ett par som befann sig i Hedestad av en slump. De hade bara stannat till.”
Martin Vanger skakade på huvudet.
”Det är fan i mig inte sant”, sa han.
Mikael funderade intensivt på vad han skulle säga för att kunna förhindra eller åtminstone skjuta upp sin avrättning.
”Var finns bilden nu?”
”Negativet? Det ligger i mitt bankfack på Handelsbanken här i Hedestad… du visste inte att jag hade skaffat ett bankfack?” Han ljög obesvärat. ”Kopiorna finns lite här och där. I både min och Lisbeths datorer, på bildservern på Millennium, och på servern på Milton Security där Lisbeth jobbar.”
Martin Vanger avvaktade och försökte avgöra om Mikael bluffade eller inte.
”Hur mycket vet Salander?”
Mikael tvekade. Lisbeth Salander var för ögonblicket hans enda hopp om räddning. Vad skulle hon göra när hon kom hem och upptäckte att han var försvunnen? Han hade lagt bilden på Martin Vanger i täckjackan på köksbordet. Skulle hon göra kopplingen? Skulle hon slå larm? Hon är inte en sådan som ringer polisen. Mardrömmen var att hon skulle gå över till Martin Vanger och ringa på dörren och kräva att få veta var Mikael fanns.
”Svara”, sa Martin Vanger med iskall röst.
”Jag tänker. Lisbeth vet ungefär lika mycket som jag, kanske till och med mer. Jag skulle gissa att hon vet mer än jag. Hon är smart. Det var hon som gjorde kopplingen till Lena Andersson.”
”Lena Andersson?” Martin Vanger såg helt perplex ut.
”Den sjuttonåriga flicka som du torterade till döds i Uppsala i februari 1966. Säg inte att du har glömt henne.”
Martin Vangers blick klarnade. För första gången såg han en aning skakad ut. Han visste inte att någon hade gjort den kopplingen — Lena Andersson hade inte funnits i Harriets telefonbok.
”Martin”, sa Mikael med så stadig röst han förmådde. ”Martin, det är över. Du kan kanske döda mig, men det är över. Det är för många som vet och den här gången kommer du att åka dit.”
Martin Vanger kom snabbt på fötter och började åter gå fram och tillbaka i rummet. Han slog plötsligt knytnäven mot väggen. Jag måste komma ihåg att han är irrationell. Katten. Han hade kunnat ta ned katten hit, men han gick till familjekapellet. Han agerar inte rationellt. Martin Vanger stannade till.
”Jag tror att du ljuger. Det är bara du och Salander som vet något. Ni har inte pratat med någon, då skulle polisen ha varit här redan. En ordentlig brasa i gäststugan så kommer bevisen att vara borta.”
”Och om du har fel?”
Han log plötsligt.
”Om jag har fel så är det verkligen slut. Men jag tror inte det. Jag spelar på att du bluffar. Vad har jag för val?” Han funderade. ”Det är den där jävla fittan som är den svaga länken. Jag måste hitta henne.”
”Hon åkte till Stockholm vid lunchtid.”
Martin Vanger skrattade.
”Jaså. Varför har hon i så fall suttit i arkivet på Vangerkoncernen hela kvällen?”