Mikaels hjärta gjorde ett dubbelslag. Han visste. Han hade vetat hela tiden.
”Det stämmer. Hon skulle förbi arkivet och sedan till Stockholm”, svarade Mikael så lugnt han förmådde. ”Jag visste inte att hon stannade så länge.”
”Sluta nu. Arkivchefen meddelade mig att Dirch Frode hade gett henne order om att låta Salander sitta hur sent hon ville. Det betyder att hon kommer hem någon gång i natt. Vakten ska ringa mig när hon lämnar kontoret.”
DEL 4: HOSTILE TAKEOVER
11 juli till 30 december
92 procent av kvinnorna i Sverige som utsatts för sexuellt våld vid den senaste våldserfarenheten har inte anmält saken till polisen
KAPITEL 24: Fredag 11 juli — Lördag 12 juli
Martin Vanger böjde sig ned och muddrade Mikaels fickor. Han hittade nyckeln.
”Smart av er att byta lås”, kommenterade han. ”Jag kommer att ta hand om din flickvän när hon kommer hem.”
Mikael svarade inte. Han påminde sig om att Martin Vanger var en erfaren förhandlare från många industriella holmgångar. Han hade synat en bluff tidigare.
”Varför?”
”Varför vad då?”
”Varför allt detta?” Mikael nickade obestämt med huvudet mot rummet.
Martin Vanger böjde sig ned och lade en hand under Mikaels haka och lyfte huvudet så att deras blickar möttes.
”Därför att det är så lätt”, sa han. ”Kvinnor försvinner hela tiden. Det är ingen som saknar dem. Invandrare. Horor från Ryssland. Tusentals människor passerar Sverige varje år.”
Han släppte Mikaels huvud och reste sig, nästan stolt över att få demonstrera.
Martin Vangers ord träffade Mikael som knytnävsslag.
Herregud. Det är ingen historisk gåta. Martin Vanger mördar kvinnor i dag. Och jag vandrade helt aningslöst rakt in…
”Jag har ingen gäst just nu. Men det kanske kan roa dig att veta att medan du och Henrik satt och gaggade under vintern och våren så fanns det en flicka härnere. Hon hette Irina och var från Vitryssland. Medan du satt och åt middag med mig satt hon inlåst i den här buren. Det var en angenäm kväll, eller hur?”
Martin Vanger hoppade upp på bordet och lät benen dingla. Mikael blundade. Han kände plötsligt sura uppstötningar i halsen och svalde kraftigt.
”Var gör du av kropparna?”
”Jag har båten vid bryggan precis här nedanför. Jag tar dem långt ut till havs. Till skillnad från min far lämnar jag inga spår efter mig. Men han var också smart. Han spred ut sina offer över hela Sverige.”
Pusselbitarna började falla på plats för Mikael.
Gottfried Vanger. Från 1949 till 1965. Därefter tog Martin Vanger över 1966, i Uppsala.
”Du beundrar din pappa.”
”Det var han som lärde mig. Han initierade mig när jag var fjorton.”
”Uddevalla. Lea Persson.”
”Just det. Jag var med. Jag tittade bara på, men jag var med.”
”1964, Sara Witt i Ronneby.”
”Jag var sexton år. Det var första gången jag hade en kvinna. Gottfried lärde mig. Det var jag som ströp henne.”
Han skryter. Herre min gud, vilken jävla sjuk familj.
”Du inser väl att det här är sjukt?”
Martin Vanger ryckte lätt på axlarna.
”Jag tror inte att du kan förstå det gudomliga i att ha absolut kontroll över en människas liv och död.”
”Du njuter av att tortera och mörda kvinnor, Martin.”
Koncernchefen funderade en stund, med blicken fixerad på en tom punkt på väggen bakom Mikael. Sedan log han sitt charmiga, blixtrande leende.
”Jag tror faktiskt inte det. Om jag gör en intellektuell analys av mitt tillstånd är jag mera en serievåldtäktsman än en seriemördare. Egentligen är jag en seriekidnappare. Dödandet kommer så att säga som en naturlig följd av att jag måste dölja mitt brott. Förstår du?”
Mikael visste inte hur han skulle svara och nickade bara.
”Naturligtvis är mina handlingar inte socialt acceptabla men mitt brott är i första hand ett brott mot samhällets konventioner. Döden kommer först i slutet av mina gästers vistelse här, när jag tröttnat på dem. Det är alltid så fascinerande att se deras besvikelse.”
”Besvikelse”, frågade Mikael häpet.
”Exakt. Besvikelse. De tror att om de är mig till lags så kommer de att överleva. De anpassar sig till mina regler. De börjar lita på mig och utvecklar ett kamratskap med mig och ända in i det sista hoppas de att kamratskapet betyder något. Besvikelsen kommer av att de plötsligt upptäcker att de blivit lurade.”
Martin Vanger gick runt bordet och lutade sig mot stålburen.
”Du med dina småborgerliga konventioner kommer aldrig att förstå, men spänningen består i att planera kidnappningen. Det får inte vara impulshandlingar — sådana kidnappare åker alltid dit. Det är en ren vetenskap med tusen detaljer jag måste ta hänsyn till. Jag måste identifiera ett byte och kartlägga hennes liv. Vem är hon? Varifrån kommer hon? Hur kan jag komma åt henne? Hur ska jag bära mig åt för att på något sätt bli ensam med mitt byte, utan att mitt namn syns eller någonsin kommer upp i någon framtida polisutredning?”
Sluta, tänkte Mikael. Martin Vanger diskuterade kidnappningar och mord i en nästan akademisk ton, ungefär som om han hade en avvikande åsikt i något esoteriskt teologiskt spörsmål.
”Är du verkligen intresserad av detta, Mikael?”
Han böjde sig ned och strök Mikael över kinden. Hans beröring var varsam, nästan öm.
”Du inser väl att det här bara kan sluta på ett sätt. Stör det dig om jag röker?”
Mikael skakade på huvudet.
”Du får gärna bjuda på en cigarett”, svarade han.
Martin Vanger gjorde honom till viljes. Han tände två cigaretter och placerade den ena varligt mellan Mikaels läppar, lät honom dra ett bloss och höll i den.
”Tack”, sa Mikael automatiskt.
Martin Vanger skrattade igen.
”Du ser. Du har redan börjat anpassa dig till underkastelsens princip. Jag håller ditt liv i mina händer, Mikael. Du vet att jag kan döda dig vilken sekund som helst. Du vädjade till mig att jag skulle förbättra din livskvalité och du gjorde det genom att använda ett rationellt argument och lite smicker. Du fick en belöning.”
Mikael nickade. Hans hjärta bultade nästan outhärdligt.
Kvart över elva drack Lisbeth Salander vatten ur sin PET-flaska medan hon vände blad. Till skillnad från Mikael tidigare under dagen satte hon inte drycken i vrångstrupen. Däremot spärrade hon upp ögonen när hon gjorde kopplingen.
Klick!
I två timmar hade hon plöjt personaltidningar från Vangerkoncernens alla väderstreck. Huvudtidningen hette rätt och slätt Företagsinformation och bar Vangerkoncernens logga — en svensk flagga som fladdrade i vinden och vars spets formade en pil. Tidningen tillverkades uppenbarligen av reklamavdelningen på koncernstaben och innehöll propaganda som skulle bidra till att få de anställda att känna sig som medlemmar i en enda stor familj.
Lagom till sportlovet i februari 1967 hade Henrik Vanger i en storsint gest bjudit femtio av huvudkontorets anställda med familjer på en veckas skidsemester i Härjedalen. Inbjudan kom sig av att koncernen hade uppvisat rekordresultat året innan — det var ett tack för många timmars arbetsinsatser. PR-avdelningen följde med och gjorde ett fotoreportage från den skidby som hade hyrts för ändamålet.
Många bilder med roande bildtexter var från skidbacken. Några kom från samkväm i baren, med skrattande, frostbitna anställda som höjde en eller annan ölsejdel. Två bilder var från ett litet förmiddagsevenemang där Henrik Vanger utsåg den fyrtioettåriga kontoristen Ulla-Britt Mogren till Årets bästa kontorsarbetare. Hon fick en bonus på 500 kronor och en skål av glas.