Prisutdelningen hade skett på terrassen till skidhotellet, tydligen precis innan folk tänkte kasta sig ut i skidbackarna igen. Ett tjugotal personer syntes på bilden.
Längst till höger, alldeles bakom Henrik Vanger, stod en man med långt ljust hår. Han var klädd i mörk täckjacka med ett distinkt fält vid axelpartiet. Eftersom tidningen var i svartvitt syntes inte färgen, men Lisbeth Salander var beredd att pantsätta sitt huvud på att axelpartiet var rött.
Bildtexten förklarade sammanhanget: Längst till höger nittonårige Martin Vanger som studerar i Uppsala. Han omtalas redan som ett framtidslöfte inom koncernledningen.
”Got you”, sa Lisbeth Salander med låg röst.
Hon släckte skrivbordslampan och lämnade personaltidningarna i en röra på skrivbordet — något för den där subban Bodil Lindgren att ta hand om i morgon.
Hon gick ut på parkeringsplatsen genom en sidodörr. Halvvägs till motorcykeln kom hon ihåg att hon hade lovat att meddela vakten då hon gick. Hon stannade och sneglade över parkeringen. Vakten satt på andra sidan byggnaden. Det betydde att hon skulle vara tvungen att gå tillbaka och runt huset. Fuck that, bestämde hon.
När hon kom fram till motorcykeln satte hon på mobiltelefonen och slog Mikaels nummer. Hon fick ett meddelande att abonnenten inte kunde nås. Däremot upptäckte hon att Mikael hade försökt ringa henne inte mindre än tretton gånger mellan klockan halv fyra och nio. De senaste två timmarna hade han inte ringt.
Lisbeth slog numret till den fasta telefonen i gäststugan, men fick inget svar. Hon rynkade ögonbrynen, spände fast datorväskan, satte på sig hjälmen och sparkade igång motorcykeln. Färden från huvudkontoret vid infarten till Hedestads industriområde och ut till Hedebyön tog tio minuter. Det lyste i köket men stugan var tom.
Lisbeth Salander gick ut och såg sig omkring. Hennes första tanke var att Mikael hade gått över till Dirch Frode, men redan från bron kunde hon konstatera att lamporna i Frodes villa på andra sidan vattnet var släckta. Hon tittade på sitt armbandsur, som visade tjugo minuter i midnatt.
Hon återvände hem, öppnade garderoben och plockade ut PC:n som lagrade övervakningsbilder från de kameror hon hade placerat ut. Det tog henne en stund att följa händelseutvecklingen.
Klockan 15.32 hade Mikael kommit till stugan.
Klockan 16.03 hade han gått ut i trädgården och druckit kaffe. Han hade haft en mapp med sig som han studerat. Han hade ringt tre korta samtal under den timme han satt ute i trädgården. Samtliga tre samtal korresponderade på minuten med samtal hon inte hade besvarat.
Klockan 17.21 hade Mikael gått en promenad. Han var tillbaka mindre än 15 minuter senare.
Klockan 18.20 hade han gått ut till grinden och tittat mot bron.
Klockan 21.03 hade han gått ut. Han hade inte kommit tillbaka.
Lisbeth snabbspolade bilderna från den andra PC:n, som visade grinden och vägen utanför ytterdörren. Hon kunde se vilka personer som hade rört sig fram och tillbaka under dagen.
Klockan 19.12 hade Gunnar Nilsson kommit hem.
Klockan 19.42 hade någon i den Saab som tillhörde Östergården kört mot Hedestadshållet.
Klockan 20.02 hade bilen återkommit — en tur ned till kiosken i bensinmacken?
Därefter hände ingenting förrän prick klockan 21, då Martin Vangers bil passerade. Tre minuter senare hade Mikael lämnat stugan.
En knapp timme senare, klockan 21.50, hade Martin Vanger plötsligt kommit in i objektivets synfält. Han hade stått vid grinden i över en minut och betraktat stugan och kikat in genom köksfönstret. Han hade gått upp på bron och känt på dörren och plockat fram en nyckel. Därefter måste han ha upptäckt att det satt ett nytt lås i dörren och stått stilla en kort stund innan han hade vänt på klacken och lämnat stugan.
Lisbeth Salander kände plötsligt en iskyla sprida sig i mellangärdet.
Martin Vanger hade återigen lämnat Mikael ensam en lång stund. Han låg stilla i sin obekväma ställning, med händerna bojade på ryggen och halsen fäst med en tunn kätting i öglan i golvet. Han fingrade på handbojorna men visste att han inte skulle kunna öppna dem. Bojorna satt så hårt att han hade förlorat känseln i händerna.
Han var chanslös. Han blundade.
Han visste inte hur lång tid som gått då han hörde Martin Vangers steg igen. Företagsledaren kom in i hans synfält. Han såg bekymrad ut.
”Obekvämt?” frågade han.
”Ja”, svarade Mikael.
”Det är ditt eget fel. Du skulle ha åkt hem.”
”Varför mördar du?”
”Det är ett val jag har gjort. Jag skulle kunna diskutera moraliska och intellektuella aspekter av mitt handlande med dig hela natten, men det förändrar inte faktum. Försök att se det så här: en människa är ett skal av hud som håller celler, blod och kemiska komponenter på plats. Några få hamnar i historieböckerna. De allra flesta dukar under och försvinner spårlöst.”
”Du mördar kvinnor.”
”Vi som mördar för att bejaka vår njutning — jag är ju inte ensam om den här hobbyn — vi lever ett fullständigt liv.”
”Men varför Harriet? Din egen syster?”
Martin Vangers ansikte förändrades plötsligt. Han var framme hos Mikael i ett enda kliv och slet tag i hans hår.
”Vad hände med henne?”
”Vad menar du?” flämtade Mikael.
Han försökte vrida huvudet för att minska smärtan i hårbotten. Kedjan stramade omedelbart runt halsen.
”Du och Salander. Vad har ni kommit på?”
”Släpp mig. Vi pratar ju.”
Martin Vanger släppte håret och satte sig med korslagda ben framför Mikael. Helt plötsligt höll han fram en kniv. Han satte knivspetsen mot skinnet just under Mikaels öga. Mikael tvingade sig att möta Martin Vangers blick.
”Vad i helvete hände med henne?”
”Jag förstår inte. Jag trodde att du mördade henne.”
Martin Vanger stirrade på Mikael en lång stund. Sedan slappnade han av. Han reste sig och vandrade genom rummet medan han tänkte. Han släppte kniven på golvet och skrattade och vände sig mot Mikael.
”Harriet, Harriet, ständigt denna Harriet. Vi försökte… prata med henne. Gottfried försökte lära henne. Vi trodde att hon var en av oss och att hon skulle acceptera sin plikt, men hon var bara en vanlig… fitta. Jag trodde att jag hade henne under kontroll, men hon tänkte berätta för Henrik och jag förstod att jag inte kunde lita på henne. Förr eller senare skulle hon berätta om mig.”
”Du dödade henne.”
”Jag ville döda henne. Jag tänkte göra det men jag kom för sent. Jag kunde inte ta mig över hit till ön.”
Mikaels hjärna försökte ta in informationen, men det kändes som om en skylt kom upp med texten information overload. Martin Vanger visste inte vad som hade hänt med hans syster.
Helt plötsligt plockade Martin Vanger upp sin mobiltelefon från kavajen, granskade displayen och lade den på stolen bredvid pistolen.
”Det är dags att avsluta det här. Jag måste hinna ta hand om din anorektiska skata i natt också.”
Han öppnade ett skåp, plockade fram en smal läderrem och lade den som en strypsnara runt Mikaels hals. Han lossade kedjan som höll Mikael fjättrad vid golvet, drog upp honom på fötter och knuffade honom mot väggen. Han trädde läderremmen genom en ögla ovanför Mikaels huvud och spände så att han tvingades upp på tå.