”Är det för hårt? Kan du inte andas?” Han slackade någon centimeter och låste änden av remmen längre ned på väggen. ”Jag vill inte att du ska kvävas med en gång.”
Snaran skar så hårt in i Mikaels hals att han var oförmögen att säga något. Martin Vanger betraktade honom uppmärksamt.
Helt plötsligt knäppte han upp Mikaels byxor och drog ned dem tillsammans med kalsongerna. När han slet loss byxorna förlorade Mikael fotfästet och dinglade i någon sekund i strypsnaran innan hans tår åter fick kontakt med golvet. Martin Vanger gick till ett skåp och hämtade en sax. Han klippte upp Mikaels t-tröja och kastade resterna i en hög på golvet. Sedan ställde han sig en bit från Mikael och betraktade sitt offer.
”Jag har aldrig haft en pojke här”, sa Martin Vanger med allvarlig röst. ”Jag har aldrig rört vid någon annan man… mer än min far. Det var min plikt.”
Mikaels tinningar dunkade. Han kunde inte sätta kroppstyngden på fötterna utan att strypas. Han försökte få grepp med fingrarna i betongväggen bakom, men där fanns inget grepp att finna.
”Det är dags”, sa Martin Vanger.
Han lade handen på remmen och tyngde ned. Mikael kände hur strypsnaran omedelbart skar djupare in i hans hals.
”Jag har alltid undrat hur en man smakar.”
Han ökade tyngden på strypsnaran och böjde sig plötsligt fram och kysste Mikael på munnen i samma ögonblick som en kylig röst skar genom rummet.
”Du, ditt jävla äckel, i den här byhålan har jag monopol på det där.”
Mikael hörde Lisbeths röst genom en röd dimma. Han lyckades fokusera blicken och såg henne stå vid dörrposten. Hon tittade uttryckslöst på Martin Vanger.
”Nej… spring”, kraxade Mikael.
Mikael såg inte Martin Vangers ansiktsuttryck, men han kunde nästan fysiskt känna hans chock då han snurrade runt. En sekund stod tiden stilla. Sedan sträckte sig Martin Vanger efter pistolen som han hade lämnat på pallen.
Lisbeth Salander tog tre snabba kliv framåt och svingade en golfklubba hon hade haft gömd vid sidan. Järnet flög i en vid båge och träffade Martin Vanger över nyckelbenet vid axeln. Slaget hade en fruktansvärd kraft och Mikael kunde höra att någonting gick sönder. Martin Vanger vrålade.
”Gillar du smärta?” frågade Lisbeth Salander.
Hennes röst var sträv som sandpapper. Så länge Mikael levde skulle han aldrig glömma hennes ansikte när hon gick till angrepp. Tänderna var blottade som på ett rovdjur. Ögonen var glänsande kolsvarta. Hon rörde sig som en blixtsnabb spindel och tycktes helt fokuserad på sitt byte då hon svingade golfklubban igen och träffade Martin Vanger över revbenen.
Han snubblade över stolen och föll. Pistolen ramlade ned på golvet framför Lisbeths fötter. Hon sparkade den åt sidan, bort från honom.
Sedan slog hon en tredje gång, just när Martin Vanger försökte ta sig upp på fötter. Hon träffade honom med ett smackande ljud på höften. Ett fasansfullt läte trängde upp ur Martin Vangers strupe. Det fjärde slaget träffade honom bakifrån på skulderbladet.
”Lis… errth…” kraxade Mikael.
Han höll på att förlora medvetandet och smärtan i tinningarna var nästan outhärdlig.
Hon vände sig mot honom och såg att hans ansikte var tomatfärgat, att ögonen var vilt uppspärrade och att hans tunga höll på att tränga ut genom munnen.
Hon tittade sig snabbt omkring och såg kniven på golvet. Därefter kastade hon en blick på Martin Vanger som hade kommit upp i knästående och försökte kravla sig bort från henne med ena armen slappt hängande. Han skulle inte utgöra något problem under de närmaste sekunderna. Hon släppte golfklubban och hämtade kniven. Den hade en vass spets men en slö egg. Hon ställde sig på tå och skar febrilt för att nöta av läderremmen. Det tog flera sekunder innan Mikael äntligen kunde rasa ihop på golvet. Men snaran hade låst sig kring hans hals.
Lisbeth Salander kastade ytterligare en blick på Martin Vanger. Han hade kommit på fötter men stod dubbelvikt. Hon ignorerade honom och grävde för att få in fingrarna under strypsnaran. Hon vågade först inte skära men stack till sist in knivspetsen, och rispade Mikaels hals då hon försökte utvidga snaran. Slutligen lossnade den och Mikael drog några rosslande andetag.
Ett kort ögonblick upplevde Mikael en sensationell känsla av att kropp och själ förenades. Han fick perfekt syn och kunde urskilja varje dammkorn i rummet. Han fick perfekt hörsel och noterade varje andetag och frasande från kläder som om de kom ur hörlurar mot hans öron, och han kände lukten av Lisbeth Salanders svett och doften av skinnet i hennes jacka. Sedan sprack illusionen när blodet började strömma till hans huvud igen och hans ansikte återfick normal färg.
Lisbeth Salander vred på huvudet i samma ögonblick som Martin Vanger försvann ut genom dörren. Hon reste sig snabbt och hämtade pistolen — undersökte magasinet och osäkrade. Mikael noterade att hon tycktes ha hanterat vapen tidigare. Hon såg sig omkring och fokuserade på nycklarna till handbojorna som låg synliga på bordet.
”Jag tar honom”, sa hon och rusade mot dörren. Hon fångade upp nycklarna i farten och kastade dem med en backhand på golvet intill Mikael.
Mikael försökte ropa till henne att vänta men han fick bara fram ett raspigt ljud när hon redan hade försvunnit ut genom dörren.
Lisbeth hade inte glömt att Martin Vanger hade ett gevär någonstans och stannade med pistolen skjutklar framför sig då hon kom upp i passagen mellan garaget och köket. Hon lyssnade men kunde inte höra några ljud som skvallrade om var hennes byte befann sig. Instinktivt drog hon sig mot köket och var nästan framme då hon hörde bilen starta ute på gården.
Hon rusade tillbaka och ut genom smitdörren i garageporten. Från biluppfarten såg hon ett par baklyktor passera Henrik Vangers hus och svänga ned mot bron, och hon rusade efter för allt vad hennes ben förmådde. Hon stoppade pistolen i jackfickan och brydde sig inte om hjälmen då hon sparkade igång sin motorcykel. Några sekunder senare var hon på väg över bron.
Han hade kanske nittio sekunders försprång då hon kom fram till rondellen vid uppfarten till E4:an. Hon kunde inte se honom. Hon bromsade in och stängde motorn och lyssnade.
Himlen var fylld av tunga moln. Vid horisonten såg hon en antydan till gryning. Sedan hörde hon motorljud och såg en glimt av Martin Vangers bil på E4:an på väg söderut. Lisbeth sparkade igång motorn igen, lade in en växel och passerade under viadukten. Hon höll 80 km i timmen då hon kom upp genom kurvan i uppfarten. Framför henne fanns en raksträcka. Hon såg ingen trafik och drog ned gasen i botten och flög fram. När vägen började kröka sig längs en lång ås låg hon på 170 km i timmen, vilket var ungefär den högsta hastighet hennes egenhändigt trimmade lättviktare förmådde prestera i nedförsbacke. Efter två minuter såg hon Martin Vangers bil ungefär fyrahundra meter framför sig.
Konsekvensanalys. Vad gör jag nu?
Hon drog ned gasen till rimligare 120 km i timmen och höll jämna steg med honom. Hon förlorade honom ur sikte i några sekunder när de passerade några skarpa kurvor. Sedan kom de ut på en lång raksträcka. Hon låg ungefär tvåhundra meter efter.
Han måste ha sett lyktan från hennes motorcykel och ökade farten när de passerade en lång kurva. Hon drog ned gasen i botten men tappade terräng i kurvorna.
Hon såg lastbilsljusen på långt håll. Det gjorde Martin Vanger också. Helt plötsligt ökade han farten ytterligare och gled över i den motsatta filen när han hade hundrafemtio meter kvar till mötet. Lisbeth såg lastbilen bromsa och frenetiskt blinka med lyktorna, men han avverkade gapet på några sekunder och kollisionen var oundviklig. Martin Vanger körde rakt in i fronten på lastbilen med en fruktansvärd smäll.