”Marken på hela Hedebyön ägs av familjen Vanger, eller noga räknat av mig. Undantaget är hemmanet vid Östergården och några enskilda hus här i byn. Bodarna i fiskehamnen därnere är friköpta hus, men de är sommarstugor och står huvudsakligen obebodda vintertid. Undantaget är huset längst bort — du ser att det ryker ur skorstenen.”
Mikael nickade. Han frös redan ända in i märgen.
”Det är en eländigt dragig kåk som fungerar som bostad året runt. Där bor Eugen Norman. Han är sjuttiosju år och målare av något slag. Jag tycker att det ser ut som Hötorgskonst men han är rätt känd som naturmålare. Han är lite av byns obligatoriska särling.”
Henrik Vanger styrde Mikael längs vägen ut mot udden och pekade ut hus efter hus. Byn bestod av sex hus på den västra sidan av vägen och fyra hus på den östra. Det första huset, närmast Mikaels gästhus och Vangerska gården, tillhörde Henrik Vangers bror Harald. Det var en fyrkantig tvåvåningsbyggnad i sten som vid första anblicken tycktes övergiven; fönstren var fördragna och vägen upp till ytterdörren var oskottad och täckt med en halv meter snö. Vid andra ögonkastet avslöjade fotavtryck att någon pulsat genom snön mellan vägen och ytterdörren.
”Harald är en enstöring. Han och jag har aldrig kommit överens. Förutom gräl om koncernen — han är ju delägare — har vi knappt pratat med varandra på drygt sextio år. Han är äldre än jag, nittioett år, och den ende av mina fem bröder som fortfarande är i livet. Jag ska berätta detaljerna senare, men han studerade till läkare och var verksam huvudsakligen i Uppsala. Han flyttade tillbaka hit till Hedeby då han fyllde sjuttio.”
”Jag har förstått att ni inte gillar varandra. Ändå bor ni grannar.”
”Jag tycker att han är avskyvärd och hade nog helst sett att han stannat i Uppsala, men han äger huset. Låter jag som en skurk?”
”Du låter som en som inte tycker om sin bror.”
”Jag ägnade de första tjugofem trettio åren av mitt liv åt att urskulda och förlåta sådana som Harald därför att vi var släkt. Därefter upptäckte jag att släktskap inte är en garanti för kärlek och att jag hade mycket få skäl att ta Harald i försvar.”
Nästa hus tillhörde Isabella, mamma till Harriet Vanger.
”Hon blir sjuttiofem i år och är fortfarande parant och fåfäng. Hon är också den enda i byn som pratar med Harald och emellanåt besöker honom, men de har inte särskilt mycket gemensamt.”
”Hur var förhållandet mellan henne och Harriet?”
”Rätt tänkt. Även fruntimmer måste tillhöra kretsen av misstänkta. Jag berättade ju att hon ofta lämnade barnen vind för våg. Jag vet inte riktigt, jag tror att hon ville gott men inte var förmögen att ta ansvar. Hon och Harriet stod inte varandra nära men de var aldrig ovänner. Isabella kan vara tuff men ibland är hon inte riktigt hemma. Du kommer att förstå vad jag menar då du träffar henne.”
Isabellas granne var en Cecilia Vanger, dotter till Harald Vanger.
”Hon var tidigare gift och bosatt inne i Hedestad, men separerade för drygt tjugo år sedan. Jag äger huset och erbjöd henne att flytta in. Cecilia är lärare och på många sätt sin pappas raka motsats. Jag kan väl tillägga att hon och hennes pappa inte heller pratar med varandra mer än nödvändigt.”
”Hur gammal är hon?”
”Född 1946. Hon var alltså tjugo år då Harriet försvann. Och ja, hon var en av gästerna på ön den dagen.”
Han funderade en stund.
”Cecilia kan verka fladdrig men är egentligen skärpt som få. Underskatta henne inte. Om någon kommer att lista ut vad du sysslar med så är det hon. Jag kan väl säga att hon är en av de släktingar jag uppskattar mest.”
”Betyder det att du inte misstänker henne?”
”Det vill jag inte säga. Jag vill att du grubblar på det här helt förbehållslöst, oberoende av vad jag tycker eller tror.”
Huset närmast Cecilia ägdes av Henrik Vanger men var uthyrt till ett äldre par som tidigare arbetat i Vangerkoncernens ledning. De hade flyttat till Hedebyön på 1980-talet och hade således inget med Harriets försvinnande att göra. Nästa hus ägdes av Birger Vanger, bror till Cecilia Vanger. Huset stod tomt sedan flera år, då Birger Vanger bosatt sig i en modern villa inne i Hedestad.
Flertalet byggnader längs vägen var solida stenhus från början av förra seklet. Det sista huset skilde sig i karaktären, en modern arkitektritad villa i vitt tegel och med mörka fönsterpaneler. Den var vackert belägen och Mikael kunde se att utsikten från övervåningen måste vara storslagen, mot havet i öster och Hedestad i norr.
”Här bor Martin Vanger, Harriets bror och vd för Vangerkoncernen. På tomten låg tidigare prästgården, men den byggnaden förstördes delvis vid en brand på 1970-talet och Martin byggde villan 1978 då han tog över som vd.”
Längst bort på östra sidan av vägen bodde Gerda Vanger, änka efter Henriks bror Greger, och hennes son Alexander Vanger.
”Gerda är sjuklig, hon lider av reumatism. Alexander har en mindre andel i Vangerkoncernen men driver en del egna företag, bland annat restauranger. Han brukar tillbringa några månader varje år på Barbados i Västindien, där han har investerat en del pengar i turistnäringen.”
Mellan Gerdas och Henrik Vangers hus fanns en tomt med två mindre byggnader som stod tomma och användes som gästhus för olika medlemmar i familjen på besök. På andra sidan om Henriks hus fanns ett friköpt hus där ytterligare någon pensionerad anställd inom koncernen bodde med sin fru, men det stod öde vintertid då paret befann sig i Spanien.
De hade återkommit till korsvägen och därmed var rundturen avslutad. Det började redan skymma. Mikael tog initiativet.
”Henrik, jag kan bara upprepa att det här är en övning som inte kommer att ge resultat, men jag ska göra det jag har blivit anställd att göra. Jag ska skriva din självbiografi och jag kommer att göra dig till viljes genom att läsa igenom allt material om Harriet Vanger så noga och kritiskt som jag förmår. Jag vill bara att du inser att jag inte är någon privatdeckare, så att du inte har orimliga förväntningar på mig.”
”Jag förväntar mig ingenting. Jag vill bara göra ett sista försök att hitta sanningen.”
”Bra.”
”Jag är kvällsmänniska”, förklarade Henrik Vanger. ”Jag kommer att vara tillgänglig från lunchtid och framåt på dagarna. Jag ska ställa i ordning ett arbetsrum häruppe som du får disponera när du vill.”
”Nej tack. Jag har redan ett arbetsrum i gäststugan och det är där jag kommer att arbeta.”
”Som du vill.”
”När jag behöver prata med dig så håller vi till på ditt arbetsrum, men jag kommer inte att kasta mig över dig med frågor redan i kväll.”
”Jag förstår.” Den gamle verkade förrädiskt timid.
”Det kommer att ta ett par veckor att läsa in allt material. Vi jobbar på två fronter. Vi träffas några timmar om dagen så intervjuar jag dig och samlar material om din biografi. När jag börjar få frågor om Harriet som jag vill diskutera kommer jag att ta upp dem med dig.”
”Det låter förnuftigt.”
”Jag kommer att arbeta väldigt fritt och inte ha några fasta arbetstider.”
”Du lägger själv upp arbetet.”
”Du är medveten om att jag ska in i fängelse ett par månader. Jag vet inte när det blir aktuellt, men jag kommer inte att överklaga. Det betyder att det förmodligen blir någon gång under året.”
Henrik Vanger rynkade ögonbrynen.
”Det är olyckligt. Vi får lösa det när det kommer. Du kan begära uppskov.”
”Om det fungerar och jag har tillräckligt med material så kan jag arbeta på boken om din familj i fängelset. Men vi tar det när det är dags. En sak tilclass="underline" jag är fortfarande delägare i Millennium och det är just nu en tidning i kris. Om det händer något som kräver min närvaro i Stockholm kommer jag att tvingas släppa det här och åka dit.”