Om det hade varit dagtid i det ögonblicket skulle han ha gått till Henrik Vanger och brutit kontraktet och åkt hem. Men från krönet vid kyrkan kunde han konstatera att det redan var mörkt och stilla i den Vangerska gården. Från kyrkan såg han hela bebyggelsen på ösidan. Harald Vangers hus var också släckt, men det lyste hos Cecilia Vanger liksom i Martin Vangers villa längst ut på udden, och i det hus som var uthyrt. I småbåtshamnen lyste det hos Eugen Norman, målaren i den dragiga stugan, där det också bolmade ett kraftigt gnistregn ur en skorsten. Det lyste även på övervåningen i kaféet och Mikael undrade om Susanne bodde där och om hon i så fall var ensam.
Mikael sov länge på söndagsmorgonen och vaknade panikslagen av att gäststugan fylldes av ett overkligt dån. Det tog honom en sekund att orientera sig och inse att han lyssnade på kyrkklockor som kallade till högmässa och att klockan följaktligen måste vara strax före elva. Han kände sig håglös och låg kvar en stund. Då han hörde ett uppfordrande jamande från dörröppningen klev han upp och släppte ut katten.
Vid tolv hade han duschat och ätit frukost. Han gick beslutsamt in i arbetsrummet och plockade ned den första pärmen i polisutredningen. Sedan tvekade han. Från gavelfönstret såg han reklamskylten för Susannes Brokafé och han stoppade pärmen i sin axelväska och satte på sig ytterkläderna. När han kom fram till kaféet upptäckte han att det var bräddfullt med gäster och han insåg plötsligt svaret på en fråga som hade legat i bakhuvudet: hur ett kafé kunde överleva i en håla som Hedeby. Susanne hade specialiserat sig på kyrkobesökare och kaffe till begravningar och andra arrangemang.
Han tog en promenad istället. Konsum hade stängt på söndagar och han fortsatte ytterligare några hundra meter längs vägen mot Hedestad, där han köpte tidningar på en söndagsöppen bensinmack. Han ägnade en timme åt att promenera runt Hedeby och bekanta sig med omgivningarna på fastlandssidan. Området närmast kyrkan och förbi Konsum var kärnan med äldre bebyggelse, tvåvånings stenhus som Mikael gissade hade uppförts på 1910- eller 1920-talet och som bildade en kort stadsgata. Norr om infartsvägen fanns välskötta hyreshus med lägenheter för barnfamiljer. Längs vattnet och på södra sidan om kyrkan fanns huvudsakligen villabebyggelse. Hedeby var utan tvekan ett relativt välbärgat område för Hedestads beslutsfattare och tjänstemän.
När han återvände till bron hade anstormningen på Susannes Brokafé tunnats ut, men Susanne stökade fortfarande med att plocka disk från borden.
”Söndagsrusch?” hälsade han.
Hon nickade och stoppade in en hårslinga bakom örat. ”Hej, Mikael.”
”Så du kommer ihåg vad jag heter.”
”Svårt att undgå”, svarade hon. ”Jag såg dig på TV vid rättegången före jul.”
Mikael blev plötsligt generad. ”De måste fylla nyheterna med någonting”, mumlade han och troppade av till hörnbordet med utsikt över bron. När han mötte Susannes blick log hon.
Klockan tre på eftermiddagen meddelade Susanne att hon stängde kaféet för dagen. Efter kyrkruschen hade några enstaka gäster kommit och gått. Mikael hade läst drygt en femtedel av den första pärmen i polisutredningen om Harriet Vangers försvinnande. Han slog ihop pärmen, stoppade ned sitt anteckningsblock i väskan och promenerade raskt över bron hem till sig.
Katten väntade på trappan och Mikael såg sig omkring och undrade vems katten egentligen var. Han släppte in den i alla fall, eftersom det ändå var någon sorts sällskap.
Han gjorde ett nytt försök att ringa Erika men nådde fortfarande bara hennes mobilsvar. Hon var uppenbarligen rasande på honom. Han hade kunnat ringa till direktnumret på redaktionen eller hem till henne, men beslutade sig tjurskalligt för att inte göra det. Han hade redan lämnat tillräckligt många telefonmeddelanden. Istället kokade han kaffe till sig själv, makade katten åt sidan i kökssoffan och slog upp pärmen vid köksbordet.
Han läste koncentrerat och långsamt för att inte missa någon detalj. När han sent på kvällen slog ihop pärmen hade han fyllt flera sidor i sitt anteckningsblock — med både minnesstolpar och frågor som han hoppades få svar på i kommande pärmar. Materialet var i kronologisk ordning; han var osäker på om Henrik Vanger hade sorterat det eller om det var polisens eget system på 1960-talet.
Det allra första bladet var en fotokopia av en handskriven anmälningsblankett från Hedestadspolisens larmcentral. Den polis som svarat i telefon hade undertecknat med Vb. Ryttinger, vilket Mikael tolkade som vaktbefäl. Som anmälare angavs Henrik Vanger, vars adress och telefonnummer fanns antecknade. Rapporten var daterad klockan 11.14 på söndagsmorgonen den 23 september 1966. Texten var kortfattat kärv:
Samtal fr. Hrk. Vanger uppg. att brorsdotter (?) Harriet Ulrika VANGER, född 15 jan 1950 (16 år) är försvunnen från sitt hem på Hedeby ö sedan lördag e.m. Anml. uttrycker stor oro.
Klockan 11.20 fanns en anteckning som fastslog att P-014 (Polisbil? Patrull? Pråmskeppare?) hade beordrats rycka ut till platsen.
Klockan 11.35 hade en annan, mer svårtydd handstil än Ryttingers, infogat att Konst. Magnusson rapp. bron till Hedeby ö fortf. avspärrad. Trnsp. m. båt. I marginalen fanns en oläslig signatur.
Klockan 12.14 återkom Ryttinger: Telefonsamb. kst Magnusson i H-by rapp. att 16-åriga Harriet Vanger saknas sedan tidigt lördag em. Fam. uttrycker stor oro. Tros ej ha sovit i sin säng under natten. Kan ej ha lämnat ön pga. broolycka. Ingen av tillfr. familjemedl. har kunsk. om var HV bef. sig.
Klockan 12.19: G.M. inform. per tel. om ärendet.
Den sista anteckningen var daterad klockan 13.42: G.M. på plats H-by; övertar ärendet.
Redan nästkommande blad avslöjade att den kryptiska signaturen G. M. åsyftade en kriminalinspektör Gustaf Morell, som kommit med båt till Hedebyön där han övertagit befälet och upprättat en formell anmälan om Harriet Vangers försvinnande. Till skillnad från de inledande noteringarna med dess omotiverade förkortningar var Morells rapporter författade på skrivmaskin och på läsbar prosa. På de följande sidorna redogjordes för vilka åtgärder som vidtagits med en saklighet och detaljrikedom som överraskade Mikael.
Morell hade gått systematiskt tillväga. Han hade först intervjuat Henrik Vanger i sällskap med Isabella Vanger, Harriets mamma. Därefter hade han i tur och ordning pratat med en Ulrika Vanger, Harald Vanger, en Greger Vanger, Harriets bror Martin Vanger samt en Anita Vanger. Mikael drog slutsatsen att dessa personer hade intervjuats i någon sorts skala av fallande betydelse.
Ulrika Vanger var mor till Henrik Vanger och hade uppenbarligen en status motsvarande änkedrottning. Ulrika Vanger var bosatt på Vangerska gården och hade inga upplysningar att lämna. Hon hade gått och lagt sig tidigt kvällen innan och hade inte sett Harriet på flera dagar. Hon tycktes ha insisterat på att få träffa kriminalinspektör Morell endast för att uttrycka sin åsikt, vilken var att polisen omedelbart måste agera.
Harald Vanger var Henriks bror och rankad som nummer två på listan över inflytelsErika familjemedlemmar. Han förklarade att han hade träffat Harriet Vanger som hastigast då hon återvände från festdagen i Hedestad, men att han ”icke sett henne sedan olyckan på bron ägt rum och icke ägde kännedom om var hon för närvarande befann sig”.