Mikael hade fortsatt att läsa till långt in på småtimmarna och klivit upp sent på trettondag jul. En marinblå årsgammal Volvo stod parkerad precis utanför porten till Henrik Vangers hus. I samma ögonblick som Mikael satte handen på dörrhandtaget öppnades porten av en man i femtioårsåldern som var på väg ut. De kolliderade nästan. Mannen verkade jäktad.
”Ja? Kan jag hjälpa till?”
”Jag ska besöka Henrik Vanger”, svarade Mikael.
Blicken i mannens ögon klarnade. Han log och sträckte fram handen.
”Du måste vara Mikael Blomkvist som ska hjälpa Henrik med familjekrönikan?”
Mikael nickade och tog handen. Henrik Vanger hade uppenbarligen börjat sprida Mikaels cover story, som skulle förklara varför han befann sig i Hedestad. Mannen var överviktig — resultatet av många års manglingar på kontor och sammanträdesrum — men Mikael såg direkt att ansiktsdragen påminde om Harriet Vanger.
”Jag heter Martin Vanger”, bekräftade han. ”Välkommen till Hedestad.”
”Tack.”
”Jag såg dig på TV för en tid sedan.”
”Alla tycks ha sett mig på TV.”
”Wennerström är… inte så populär i det här huset.”
”Henrik nämnde det. Jag väntar på resten av historien.”
”Han berättade för några dagar sedan att han anlitat dig.” Martin Vanger skrattade plötsligt. ”Han sa att det förmodligen var på grund av Wennerström som du tog jobbet häruppe.”
Mikael tvekade en sekund innan han bestämde sig för att säga sanningen.
”Det var ett viktigt skäl. Men ärligt talat behövde jag komma bort från Stockholm, och Hedestad dök upp i rätt ögonblick. Tror jag. Jag kan inte låtsas att rättegången aldrig har hänt. Jag ska in i fängelse.”
Martin Vanger nickade, plötsligt allvarlig.
”Kan du överklaga?”
”Det hjälper inte i det här fallet.”
Martin Vanger tittade på sitt armbandsur.
”Jag ska vara i Stockholm i kväll och måste rusa. Jag är tillbaka om några dagar. Kom över och ät middag hos mig. Jag vill väldigt gärna höra vad som egentligen hände under den där rättegången.”
De skakade hand igen innan Martin Vanger klev förbi och öppnade dörren till Volvon. Han vände sig om och ropade till Mikael.
”Henrik är en trappa upp. Kliv på bara.”
Henrik Vanger satt i soffgruppen i sitt arbetsrum där han hade Hedestads-Kuriren, Dagens Industri, Svenska Dagbladet och båda kvällstidningarna på bordet.
”Jag träffade Martin utanför.”
”Han stressade iväg för att rädda imperiet”, svarade Henrik Vanger och höjde bordstermosen. ”Kaffe?”
”Tack gärna”, svarade Mikael. Han slog sig ned och undrade varför Henrik Vanger såg så road ut.
”Jag ser att du är omnämnd i tidningen.”
Henrik Vanger sköt fram den ena kvällstidningen, där rubriken Medial kortslutning låg uppslagen. Texten var skriven av en kolumnist i randig kavaj som tidigare arbetat på Finansmagasinet Monopol och som gjort sig känd som expert på att i raljerande ton racka ned på alla som engagerat sig i en fråga eller stuckit ut hakan — feminister, antirasister och miljöaktivister kunde alltid räkna med en släng av sleven. Kolumnisten var dock inte känd för att själv någonsin hysa en enda kontroversiell åsikt. Nu hade han uppenbarligen övergått till mediekritik; flera veckor efter rättegången i Wennerströmaffären fokuserade han sin energi på Mikael Blomkvist, som — namngiven — beskrevs som en komplett idiot. Erika Berger framställdes som en inkompetent mediebimbo:
Ryktet går att Millennium är på väg att haverera trots att chefredaktören är feminist i kortkort och plutar med läpparna i TV. Tidningen har i flera år överlevt på den image redaktionen lyckats marknadsföra — unga journalister som bedriver undersökande journalistik och avslöjar bovar i företagsvärlden. Reklamtricket går kanske hem hos unga anarkister som gärna vill höra just det budskapet, men det går inte hem hos tingsrätten. Vilket Kalle Blomkvist nyss fått erfara.
Mikael slog på mobiltelefonen och kontrollerade om han hade fått någon påringning från Erika. Han hade inga meddelanden. Henrik Vanger avvaktade utan att säga något; Mikael insåg plötsligt att den gamle tänkte överlåta åt honom att bryta tystnaden.
”Han är en idiot”, sa Mikael.
Henrik Vanger skrattade, men kommenterade osentimentalt: ”Det må så vara. Men det är inte han som blivit dömd i tingsrätten.”
”Det stämmer. Och han kommer aldrig att bli det heller. Han säger aldrig själv något originellt men hakar alltid på och kastar sista stenen i så förnedrande ordalag som möjligt.”
”Sådana har jag sett många av i mina dagar. Ett gott råd — om du nu vill ha det från mig — är att ignorera honom när han väsnas, inte glömma någonting och ge tillbaka för gammal ost när du får tillfälle. Men inte nu när han slår ur överläge.”
Mikael såg frågande ut.
”Jag har haft många fiender genom åren. En sak har jag lärt mig och det är att inte ta en fight när du med säkerhet kommer att förlora. Däremot ska du aldrig låta en människa som förolämpat dig komma undan med det. Bida din tid och slå tillbaka när du själv sitter i en styrkeposition — även om du inte längre behöver slå tillbaka.”
”Tack för filosofilektionen. Nu vill jag att du berättar om din familj.” Mikael satte en bandspelare på bordet mellan dem och tryckte in inspelningstangenten.
”Vad vill du veta?”
”Jag har läst första pärmen; om försvinnandet och de första dagarnas sökande efter Harriet. Men det dyker upp så oändligt många Vangers i texterna att jag inte kan hålla isär dem.”
Lisbeth Salander stod stilla i det folktomma trapphuset med blicken fixerad vid mässingsskylten med texten Advokat N. E. Bjurman i närmare tio minuter innan hon ringde på. Dörrlåset klickade.
Det var tisdag. Det var det andra mötet och hon var fylld av onda aningar.
Hon var inte rädd för advokat Bjurman — Lisbeth Salander var sällan rädd för vare sig människor eller ting. Däremot kände hon ett intensivt obehag inför den nye förvaltaren. Bjurmans föregångare, advokat Holger Palmgren, hade varit av ett helt annat virke; korrekt, artig och vänlig. Den relationen hade upphört tre månader tidigare då Palmgren fick en stroke och Nils Erik Bjurman hade ärvt henne enligt någon för henne obekant byråkratisk hackordning.
Under de dryga tolv år som Lisbeth Salander varit föremål för social och psykiatrisk omvårdnad, varav två år på en barnklinik, hade hon aldrig — inte vid ett enda tillfälle — svarat ens på den enkla frågan ”hur mår du i dag, då?”.
Då hon fyllde tretton år hade tingsrätten enligt lagen om vård av minderåriga beslutat att Lisbeth Salander skulle omhändertas för sluten vård på S:t Stefans barnpsykiatriska klinik i Uppsala. Beslutet grundades huvudsakligen på att hon ansågs vara psykiskt störd och allmänfarligt våldsam mot sina klasskamrater och möjligen också mot sig själv.
Detta antagande grundade sig på empiriska bedömningar snarare än på en noga avvägd analys. Varje försök från någon läkare eller myndighetsperson att inleda en konversation om hennes känslor, själsliv eller hälsotillstånd hade till deras stora frustration mötts av en kompakt surmulen tystnad och ett intensivt stirrande i golv, tak och väggar. Hon hade konsekvent lagt armarna i kors och vägrat delta i psykologiska tester. Hennes totala motstånd mot alla försök att mäta, väga, kartlägga, analysera och uppfostra henne omfattade även skolarbete — myndigheterna kunde transportera henne till en skolsal och kedja fast henne vid bänken, men de kunde inte hindra henne från att stänga av öronen och vägra att lyfta en penna på skrivningarna. Hon hade lämnat grundskolan utan betyg.